Redan innan någon coronasmittad ens rapporterats i landet, beordrade Venezuelas president Nicolas Maduro total karantän. Senare har karantänen ersatts av ett system som kallas ”7-7” vilket innebär sju dagar normalt liv, varvat med sju dagar karantän. ”Den venezolanska modellen”, förklarar Maduro stolt.
Det lilla förnöjda leende som brukar spela på hans läppar när han informerar om antal smittade och dödsfall orsakade av coronaviruset, har sin förklaring i att alla officiella siffror som har med pandemin att göra är oändligt mycket bättre i Venezuela än i övriga Latinamerika. Färre smittade, färre döda, fler återhämtade, fler prover. I en jämförelse med hela världen ligger Venezuela långt ner, på 66:e plats, vad gäller antalet smittade.
Maduro meddelade också nyligen att venezolanska forskare ”upptäckt en molekyl som till 100 procent stoppar coronaviruset”.
Genuint förvånad utbrast han att ”det verkar nästan som om vi venezolaner är immuna mot corona”.
– Vår vård är unik i världen. Human, kärleksfull, kristen… fortsatte han.
Och, har han lovat, ”eftersom vi nu har kontroll över viruset är det möjligt att alla restriktioner kan komma att hävas inför jul”.
Landets första helgon
Det tycks logiskt att den som med stor sannolikhet snart utses av påven Fransiskus som Venezuelas första helgon är en läkare vid namn José Gregorio Hernández, som mot alla odds räddade livet på en flicka som skjutits i huvudet.
Det låter som en framgångssaga och en stark kontrast till grannländernas förvirrade reaktioner på en pandemi som följer sin egen logik och istället för att plana ut ökar i intensitet i nya oförutsägbara vågor.
Allt tyder på att historien om José Gregorio Hernándezs mirakel är sann. Men hur är det med Venezuelas kamp mot corona? Är den sann?
Det är inte alls omöjligt att smittspridningen i Venezuela är lägre än i grannländerna. Maduros snabba order om karantän hade säkert viss effekt. Liksom kravet på karantän för alla som kommer in i landet. Men fram för allt har den ekonomiska krisen, bristen på bensin, de återkommande avbrotten i el- och vattenförsörjning gjort att rörligheten minskat och att vanliga mötesplatser stängt igen redan långt innan pandemin anlände. Vilket i sin tur gjort att kontaktytorna för smitta har minskat.
En uppseendeväckande motsättning är också att samtidigt som Venezuela, enligt officiella siffror, är det land med minst smittspridning i Latinamerika, så är det samtidigt det land där det dött flest sjukvårdspersonal på grund av corona.
Hemligstämplad statistik
I och för sig tycks statistiken om covid-19, av olika skäl, vara felaktig nästan överallt i världen. I Venezuela är den stora svårigheten att det inte finns någon statistik. 2017 avskedade Maduro sin hälsominister sen hon publicerade statistik om hälsosituationen.
Statistiken hon publicerade visade att flera sjukdomar som sen länge utrotats, som mässling, difteri och malaria kommit tillbaka och att situationen på de flesta sjukhus liknade katastrof. Att offentliggöra det var, enligt Maduro, att spela fienden i händerna.
Sedan dess är statistiken hemligstämplad. Den enda officiella information som finns om pandemin är den som Maduro eller någon annan regeringstalesman dagligen offentliggör. Uppgifter som redovisas i alla medier, oftast utan kommentarer men med en kvardröjande känsla av skepsis. Internationella institutioner som Johns Hopkins-universitet, Human Rights Watch och OMS har varit tydligare och beskrivit de officiella venezolanska uppgifterna som ”inkoherenta” och till och med ”absurda”. OMS pekar på att det görs så få prover i Venezuela att det är omöjligt att alls göra någon trovärdig kalkyl.
De prover som Maduro hänvisar till när han hävdar att Venezuela gör fler prover än andra latinamerikanska länder, är ”snabbprover” som inte är tillförlitliga. När det gäller PCR-prover ligger Venezuela i själva verket sist i Latinamerika. Dessutom finns det bara två laboratorier i landet som är auktoriserade att göra analyser, vilket innebär att resultatet kan dröja upp till två veckor.
Venezolanska läkare och forskargrupper menar också att siffrorna på smittade och döda är grovt undervärderade. Men att säga det högt är farligt. Flera sjukhusanställda, liksom också journalister, har hamnat i fängelse därför att de ifrågasatt de officiella siffrorna.
Sjukvård i förfall
Maduros första reaktion på coronaviruset var att hävda att det var skapat av USA som ett biologiskt vapen mot Kina. Senare sa han att det var ett ”colombianskt virus” som Colombia medvetet skickade till Venezuela via återvändande emigranter. ”Bioterrorism”, anklagade Maduro. De emigranter som återvände på grund växande ekonomiska problem i de länder dit de emigrerat beskrev Maduro som ”biologiska vapen mot den venezolanska revolutionen”. För att undvika den typen av anklagelser bryr sig många smittade inte om att söka hjälp. Man gömmer sig hellre hemma.
Att man stannar hemma har också att göra med den venezolanska sjukvårdens förfall.
Första gången jag besökte ett sjukhus i Venezuela i mitten av 1990-talet hade förfallet redan börjat. Senaste gången, för två år sen, var förfallet så omfattande att halva sjukhuset hölls stängt. Det var bara personalens heroiska insatser som gjorde att de patienter som kom dit alls kunde känna att de fick någon hjälp, trots brist på mediciner och utrustning. Alla sjukhus är inte likadana. Men rapporter från såväl sjukvårdspersonal, enskilda organisationer som journalister visar att förfallet är utbrett. Till det bidrar regelbundna vatten- och elavbrott. En undersökning av situationen på 15 sjukhus som en grupp läkare nyligen gjorde visade att bara två sjukhus hade tillgång till tvål. Den humanitet, kärleksfullhet och kristenhet som Nicolas Maduro hävdar karaktäriserar den unika venezolanska vården finns hos personalen, men knappast i de fysiska strukturerna.
I den officiella berättelsen är alla kritiska vittnesmål uttryck för fiendens konspirationer.
Kubanska läkare
Ända sen Hugo Chavez kom till makten kring millenieskiftet har regeringens politiska strategi gått ut på att skapa en slags dubbelmakt uppifrån; ett parallellt Venezuela som med tiden ska tränga ut det gamla Venezuela. För sjukvården innebar det att istället för att underhålla sjukhusen satsades på uppbygget av helt ny struktur, de så kallade barrio adentro – primärkliniker i fattiga områden med kubanska läkare. Idag är de flesta förfallna och i lika dåligt skick som de vanliga sjukhusen. Tanken var naturligtvis att det parallella nya Venezuela skulle vara bättre än det gamla. Ett socialistiskt Venezuela som trängde undan det gamla kapitalistiska landet.
Så blev det inte.
Men om man blundar slipper man att se. Och då kan man också frammana bilden av ett Venezuela där alla är immuna.
