Det sista valet som erkändes, både i Venezuela och internationellt, var när den nationalförsamling som nu ska ersättas, valdes 2015 och då oppositionen fick en stor majoritet. Sen dess har regeringen gjort allt för att omöjliggöra dess arbete. För tre år sen utlyste president Nicolas Maduro dessutom överraskande val till en konstituerande församling som per definition skulle vara landets högsta organ och alltså stå över nationalförsamlingen.
Varför det var nödvändigt att skriva en ny konstitution när man, enligt Maduro, redan hade världens bästa – den bolivarianska konstitutionen som skrevs 1999 på Hugo Chavez initiativ – var inte helt lätt att förstå. Men nu står det klart att det enda syftet just var att obstruera nationalförsamlingens arbete. Normalt brukar en konstituerande församling arbeta kring ett år. Den i Venezuela har fungerat i tre år och kommer att upplösas samtidigt som den nya nationalförsamlingen väljs. Och det utan att ha skrivit någon konstitution eller ens ett enda lagförslag.
Den venezulanske författaren Alberto Barrera Tyszka beskriver den venezolanska regeringens politik som ”gaslighting”. Den form av psykisk manipulation som Ingrid Bergman utsattes för i filmen Gaslyktan och som syftade till att få henne att misstro sin egen verklighetsuppfattning.
Valet till nationalförsamlingen, liksom valet till den konstituerande församlingen, är, menar Barrera Tyszka, en slags hallucinationer. Eftersom regeringen kontrollerar högsta domstolen och valmyndigheten har valen försetts med en fernissa av förment legalitet. Men egentligen har de ingenting med ett demokratiskt val att göra.
Nicolas Maduro och den styrande gruppen i Venezuela har mycket gemensamt med sin ärkefiende Donald Trump. De, liksom Trump, är specialister på att skapa sin egen parallella verklighet. Och få andra att tro på den.
När andremannen i Venezuela Diosdado Cabello nyligen sa att ”den som inte röstar, får heller inte äta” satte han fingret på det grundläggande elementet i regeringens relation med folket. Den ekonomiska krisen, med superinflation och låga löner, har gjort att de flesta venezulaner blivit helt beroende av den matlåda, CLAP, med subventionerade produkter som med ojämna mellanrum görs tillgängliga. CLAP-lådan räcker inte för att överleva, men det är det enda man har och är därför ett enastående verktyg för psykisk manipulation. Och Diosdado Cabello talade ovanligt klart: Den som inte röstar, får ingen låda.
Men den venezolanska oppositionen är fångad i en liknande utpressningsmentalitet. Juan Guaidós anspråk på att, i sin egenskap av nationalförsamlingens talman, vara landets legitime president har misslyckats totalt. Framför allt på grund av hans egna klavertramp, med det katastrofala invasionsförsöket tidigare i år som en slags tragikomisk höjdpunkt. Och att bojkotta valet, som så många gånger tidigare, kommer knappast att förändra någonting. Oppositionen har försatt sig själv i en rävsax. Och den del av befolkningen som inte emigrerat eller har dollar har manipulerats, gaslightats, till en närmast apatisk passivitet i väntan på nästa CLAP-låda. Undantaget är de nästan dagliga protester som förekommer runt om i landet och som är som korta bloss av sundhet i en i övrigt mörk mardröm.
Nicolas Maduro kommer att le sitt bästa segerleende efter valet och, förmodligen, säga något om att låt oss glömma gamla motsättningar och sätta oss ner och förhandla. Och inte ens de som röstade på hans kandidater kommer att tro på honom.
