Ingenting har kommit ut från alla dessa möten och just ingen, visa av tidigare misslyckanden, vågar uttrycka någon större optimism. Men i den gnagande ovisshet, obehagligt lik föreställningen om helvetets förgård, som råder i Venezuela är behovet av hopp omättligt, även om man riskerar att på andra sidan mötas av ännu mer besvikelse.       

”Betala vad du vill!”

Vi har tankat bilen full, kring 50 liter. När jag frågar hur mycket det kostar suger bensinmackföreståndaren långsamt in sin gråsvarta slokmustasch i mungipan och tittar på mig som om jag var lite bakom.

– Ingenting, säger han, och efter en lång paus: Betala vad du vill.

Pablo, som är en generös själ, lämnar över en 500-sedel, den största sedeln som finns i den nya venezulanska valutan som lanserades för ett år sedan, och som kallas bolivares soberanos (självständiga bolivares) i motsats till föregångaren bolivares fuertes (starka bolivares) som sin tur för några år sedan ersatte den gamla bolivaren, utan suffix. Den egentligen enda förändringen var att varje gång ströks tre nollor. 500-sedeln, som alltså motsvarar 500 000 bolivares fuertes och 500 000 000 usprungliga bolivares, är inte ens värd 25 öre, men den fulla tanken kostar ännu mindre.

Pablo skakar på axlarna. Bensinmacksföreståndarens blick är en nästan hysterisk mix av rädsla och ursinne.

– Dårskap, fnyser han. Brist på mat, men gratis bensin. Det är det de kallar socialism.

Han säger det med sarkasm, men han har ganska rätt.

Oljesocialism som slog fel

En central aspekt av ”det 21:a århundradets socialism” är, inte bara nästan gratis bensin, utan att all offentlig service är nästan gratis: elektricitet, vatten, gas, tunnelbanan, nya statligt byggda bostäder...

– -Förutsättningen för att det skulle fungera, hade den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland förklarat ett par dagar tidigare, var hög oljeproduktion och höga oljepriser. Underskotten i de statliga företagen täcktes helt enkelt av pengar från PDVSA, det statliga oljebolaget.

– Hugo Chavez kallade det socialismo petrolero (oljesocialism). Han trodde att det var bästa sättet att förverkliga Arturo Uslar Prietis gamla uppmaning sembrar el petroleo (så oljan).

– Det gjorde att bokföringen i de statliga företagen såg okej ut. Men eftersom företagen inte hade några egna inkomster, så upphörde de med de kostsamma underhållsarbetena nästan helt och hållet.

– Och, hade Manuel Sutherland sagt, effekten blev därför inte den Chavez kalkylerat. Istället har vi ett elektriskt system som bryter samman stup i kvarten, en tunnelbana som är stängd lika ofta som den går, vattenbrist som tvingar folk att stå med flaskor vid rännilarna nedanför berget Avila....Men dessutom innebär de låga oljepriserna och den låga oljeproduktionen att PDVSA inte längre ens bokföringsmässigt kan täppa till underskotten.

Sanktionerna förvärrar

Bensinmackföreståndaren stoppar 500-sedeln i overallens bakficka och vänder sig sammanbitet mumlande till nästa kund. Det är lång kö på macken trots att det är ganska tidigt. Rädslan för USA:s sanktioner har börjat gripa kring sig och ryktena går att det snart inte finns bensin. Men dessutom vet man aldrig när pumparna fungerar eftersom elavbrotten kan slå till när som helst.

Det är inte de sanktioner som USA införde i början av året som orsakat den ekonomiska krisen och dess dramatiska manifestationer. Men de skyndar på, gör allt ännu jävligare och väcker skräckfyllda föraningar om att kollapsen är nära förestående, även om ingen riktigt kan föreställa sig hur det kan bli värre än det redan är.

Bolton blev lurad?

Men sanktionerna blåste också upp föreställningar att den självutnämnde ”förvaltande presidenten” Juan Guaidó fått så starka vapen att han skulle kunna locka militären över på sin sida och med deras hjälp avsätta Maduro. Det var det han försökte den 30 april. Men det fungerade inte. Säkerhetspolisens, Sebin, chef generalen Cristopher Figuera och flygvapengeneralen Ramón Rangel deserterade visserligen och belönades med att deras frusna bankkonton och andra egendomar i USA snabbt blev tillgängliga. Men i övrigt ställde sig hela den högsta militärledningen bakom Nicolás Maduro.

Donald Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton hade försäkrat att de högsta militära befälhavarna, liksom också Högsta domstolens ordförande, skulle stödja Guaidó. Men Bolton tycktes ha lurats av ett dubbelspel inspirerat av kubanska säkerhetsagenter. Den spektakulära video Juan Guaidó lade upp där han stod tillsammans med soldater och den fritagne Leopoldo López, Venezuelas mest kände politiske fånge, framför militärflygplatsen Carlota inne i Caracas och lovade sina anhängare att usurpatören Nicolás Maduros makt snart var slut, blev en bumerang.

Men det faktum att Nicolás Maduro allt sedan dess dagligen låtit publicera bilder där han i olika landskap vandrar fram tillsammans med hundratals av de högsta officerarna antyder att han nog ändå är lite skakad.

Få ville rädda presidenten

Oron över konspirationer och illojalitet i kombination med det internationella trycket, i dess olika manifestationer, kan ha fått Nicolás Maduro att inse att han måste gå med på någon slags förhandlingar, om inte annat för att alls överleva. Men den viktigaste orsaken till det är förmodligen hans allt mer reducerade folkliga stöd. I opinionsmätningar stöds Maduro bara av cirka 15 procent, medan Guaidó stöds av cirka 60 procent. En obehaglig bekräftelse på det var också att inga massor slöt upp kring presidentpalatset för att försvara honom mot kuppkonspirationen den 30 april.

2002, när Hugo Chavez utsattes för en kupp, omringades Miraflores av tiotusentals personer som krävde att han kom tillbaka. Nicolás Maduro, däremot, lämnades ensam. Och det var inte första gången.

Men också Juan Guadiós övermod fick sig en grundstöt när hans uppmaning, samma dag, att marschera mot Miraflores för att tvinga bort Nicolás Maduro inte följdes av särskilt många som dessutom snabbt skingrades när polisen började skjuta tårgas. De sociala rörelser som tidigare följde Nicolás Maduro har krackelerat, men Juan Guadió har inte stöd av några folkliga organisationer alls.

Tre miljoner har emigrerat

Hans försök att initiera kvarterskommittéer har inte fungerat. Och de möten han har haft med fackföreningar som har överlevt trots att de inte längre kan föra kollektivförhandlingar, har inte motiverat dem att ta några risker. Juan Guaidó har tvingats inse att det inte längre räcker med att uppmana folk att gå ut på gatan för att de också ska göra det. Trötthet, rädsla och besvikelse över att inget händer har, ännu en gång, lett till en passiviserande demoralisering. Men kanske har bakslagen haft det positiva med sig att Juan Guadió backat från sin tidigare rigida ståndpunkt att inte förhandla förrän Maduro avgått.   

– Det kan ju ett barn förstå att det här inte kan gå, säger bensinmacksförståndaren. Men skulle jänkarna, eller för den delen ryssarna, komma, då sticker jag. Då är det bara att släcka ljuset.

De kvarvarande optimisterna ser Oslomötet mellan Nicolás Maduros och Juan Guaidós emissarier som en öppning mot förhandlingar och – kanske, på sikt – en normalisering.

Men de flesta tror ingenting. Väntar bara och ser. Så länge de står ut. Tre miljoner har redan stuckit, utan att vare sig jänkare eller ryssar kommit.