– Vi hade fattat beslutet att låta upploppen eskalera utan ingripande och såg dessutom till att tipsa Paris Match.
Orden är Patrick Buissons – Nicolas Sarkozys högra hand vid tidpunkten. ”En av dem som gjorde mig till president”, enligt Sarkozy själv. Situationen då påminde om den vi ser i dag: det var transportstrejker och dessutom oroligheter i ”les banlieues” – Paris förorter – och stora demonstrationer anordnades i Paris.
– Vi ger dem bilder på vildsinta horder från förorten innan vi sätter stopp.
Det påstår Patrick Buisson att Nicolas Sarkozy sa när demonstrationerna ledde till konfrontationer mellan polis och demonstranter. I samband med släppet av Patrick Buissons bok om
Nicolas Sarkozy började flera oberoende journalister gräva i påståendena – bland annat bekräftade den dåvarande kravallpolischefen att inrikesministeriets order om insatsen kom ovanligt sent trots att de ”visste precis vad som väntade”.
Paris Match och andra franska medier fick dramatiska bilder att pryda framsidor och mittuppslag med.
Stora spänningar
Den första maj i år anordnades som vanligt manifestationer i Paris. Spänningarna är extra stora i år – franska vänsterrörelser försöker ena sig i protest mot Emmanuel Macrons reformer.
Det handlar om en EU-anpassad, marknadsliberal politik:
Frankrikes statliga järnvägsbolag SNCF ska konkurrensutsättas i likhet med den svenska järnvägen. 120 000 offentliga tjänster ska bort och arbetsmarknaden görs flexibel för franska arbetsgivare, vilket innebär att de anställda förlorar anställningstrygghet. Klassisk högerpolitik med andra ord.
I flera månader har regelbundna strejker pågått. Järnvägsarbetare strejkar två dagar i veckan – vilket leder till stora störningar i tågtrafiken och även andra yrkesgrupper har anslutit.
Fackförbundens demonstrationer avlöser varandra.
Inför den första maj uppmanade tidigare rivaliserande vänsterprofiler som Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon anhängarna att enas i marschen under parollen ”förenade kamper”.
Under presidentvalskampanjen 2017 blev de ofrivilligt till ansiktena utåt för vänsterns splittring. I valets första omgång fick olika vänsterkandidater tillsammans överlägset flest röster. Men splittringen ledde till förlust och de väljarna hade att välja mellan högerextremisten Marine Le Pen och det liberala stjärnskottet Emmanuel Macron i den avgörande omgången.
Macrons parti La République En Marche (LREM) fick sedan majoritet i nationalförsamlingen efter parlamentsvalet och kan genomföra reformer ganska smidigt. I de fall oppositionen motsätter sig kan premiärminister Édouard Philippe reformera ändå, via dekret – det vill säga runda parlamentet.
Kamp mot fackförbund
Denna grundlagsstadgade fördel gör att oppositionen inte är en särskilt stor motkraft mot regeringens maktutövande. Det största hotet är snarare fackförbunden och de sociala rörelserna – som vid flera tillfälle lyckats stoppa regeringars reformer. 1968 paralyserade generalstrejkerna och protesterna hela landet och även 1995 skedde det, om än inte riktigt lika spektakulärt – i båda fallen fick presidenterna backa.
Under upploppen 1995 var Jacques Chirac president. I efterhand beskriver bland annat han själv hur en liknande strategi som den Patrick Buisson skvallrar om i boken om Nicolas Sarkozy användes: att aktivt försöka få alla demonstranter att framstå som vandaler. Detta för att så få som möjligt ska solidarisera sig med protestanterna och delta i strejkerna.
Macron har under sitt första år som president snabbt betat av de största och minst populära reformerna. Men fackförbunden sätter hårt mot hårt och det drabbar Frankrikes alla medborgare – något måste göras. Vad Macron behöver nu är att rörelsen ska få dåligt rykte och att splittringen ska bestå.
Kände till planerna?
Första-majtåget skulle bli manifestation för en enad vänster. Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon marscherade tillsammans och solen sken.
Men samtidigt, i en annan del av tåget, samlades 1 200 maskerade från det så kallade svarta blocket. De vandaliserade butiker och restauranger och gick till angrepp mot polisen. Bilden av den enade kampen var krossad.
Resten av vänstern rasade: Mélenchon twittrade i affekt att det rörde sig om högerextremister och fackrepresentanter spekulerade om infiltrerade poliser. Flera från svarta blocket vittnade dock i medier om att de tillhör en oberoende antikapitalistisk rörelse.
Att inrikesministeriet inte skulle ha känt till deras planer betvivlar dock många – vissa tror att de medvetet väntade med att sätta stopp enligt den beprövade strategin.
Macron avbröt hur som helst ett statsbesök för att kommentera inrikeshändelserna – något han lovat bara göra i undantagsfall. I sitt tal gjorde han ingen skillnad på vandaler och fredliga demonstranter, däremot mellan vandalerna och ”hederliga arbetare”.
En kommunikationsstrategisk seger för Macron och den politik han vill driva igenom.
