Oavsett om dollarn varit helt förbjuden, legal eller lite mittemellan har kubanerna alltid upplevt den som en slags räddande ängel som kan köpa det man inte kan köpa för kubanska pesos. Som nu. På senare tid, i takt med ökad varubrist, har det öppnats rader av nya så kallade MCL-butiker där man bara kan handla med konvertibla valutor, i praktiken dollar. I MCL-butikerna finns de nödvändighetsvaror man inte kan hitta på vanliga marknader där man betalar med peso. Betalning sker med betalkort som utfärdas av Nationalbanken till dem som har konton i dollar, i princip de medborgare som får sig dollar, ”remesas”, tillsända av släktingar utomlands. De som inte har släktingar utomlands, men ändå vill handla i MCL-butiker måste köpa dollar och sätta in dem på sina mer lyckosamma vänners konton. Om de nu har några. Annars återstår bara svarta marknaden med högre priser.

Men nu har den kubanska regeringen överraskande beslutat att från och med den 21 juni kommer bankerna inte längre att ta emot dollar. Kubanerna med sin erfarenhet av ”resolver” kommer säkert att anpassa sig på det ena eller andra sättet, men logiken bakom beslutet har gett upphov till många grova skämt i sociala medier.

Den formella motiveringen är att det finns för mycket dollar i bankerna. Dollar som Kuba, enligt regeringen på grund av USA:s embargo, inte kan utnyttja i internationella transaktioner. För bara några månader sen var det tvärtom. Då slutade banker och växelkontor att helt sälja dollar med argumentet att de inte hade några.

Att det plötsligt finns för mycket dollar när det alldeles nyss inte fanns några är ett argument som inte är helt lätt att svälja.

En del menar att syftet med beslutet att inte längre ta emot dollar är att väcka kubanerna ur deras politiska passivitet genom att påminna om att ”el bloqueo” fortfarande finns och har förödande konsekvenser. Andra spekulerar i att regimen är rädd för att enskilda kubaner som varit ekonomiskt framgångsrika i olika affärsprojekt, har ackumulerat så mycket dollar att de är på väg att förvandlas till också en politisk maktfaktor. Åter andra tror att syftet helt enkelt är att få alla som har dollar att sätta in dem på banken före den 21 juni. Det skulle på kort tid ge regeringen extra resurser för att lösa andra akuta problemet, som till exempel livsmedelsbristen.

Liknande åtgärder har funnits tidigare.

När Gorbatjovs perestrojka gjorde att Sovjets och östblockets generositet gentemot Kuba eroderade fick Kuba plötsligt ett akut av behov av dollar för att kunna importera från andra länder. 1987 öppnades därför en slags pantbanker till vilka kubanerna uppmanades sälja värdefulla släktklenoder och ting i guld och silver. Betalningen skedde i kubanska pesos, dollar var fortfarande en förbjuden valuta, men de värdefulla klenoderna förvandlades på allehanda vägar till hårdvaluta som regeringen kunde betala import med.

Dollar blev laglig på Kuba först i början av 1990-talet när Sovjetblockets sammanbrott gjort att den kubanska ekonomin fallit samman som ett korthus. Att få släktingar utomlands, de som tidigare fördömts som ”gusanos/maskar”, att skicka pengar var ett sätt att hålla huvudet över vattnet. Men redan 1994 skapades en ny valuta CUC som motsvarade en dollar som medel för att suga upp de ”remesas” som började komma i allt större mängd. Kuba hade därför tre valutor; peso, CUC och dollar. Peso var den valuta kubanerna fick i lön. CUC och dollar var de valutor man behövde för att köpa allt fler varor. Men när USA 2004 skärpte embargot genom att bötfälla en schweizisk bank för att den bistått Kuba i att göra transaktioner i USA:s valuta, förbjöds dollar på nytt. Kubaner som fått dollar i ”remesas” och turister som hade med sig dollar var tvungna att växla till CUC och dessutom betala en straffskatt på 10 procent.

Femton år senare blev dollarn på nytt laglig och MCL-butiker började i allt större utsträckning ersätta de vanliga marknaderna. I december förra året fattade beslutet peso ska ersätta CUC helt och hållet och att 24 pesos ska motsvara en dollar. Beslutet ingick i ett mer omfattande program som kallades ”reordenamiento” och som syftade till ordna upp ekonomin. Men effekten blev närmast den motsatta och när varubristen på de vanliga marknaderna gjorde medborgarna beroende av att kunna handla i MCL-butikerna, samtidigt som det inte längre gick att köpa dollar tredubblades priset på dollar på svarta marknaden samtidigt som värdet på en CUC halverades.

Den 10 juni kom så det senaste beslutet att Nationalbanken inte längre kommer att köpa dollar. Oavsett vilket det egentliga motivet är kommer resultatet, som vanligt, bli att livet för kubanerna kompliceras än lite mer än det redan är. Men, som sagt, kubanerna har i 60 år visat en häpnadsväckande förmåga att ”resolver” och klarar säkert det här provet också.

Men det lär knappast göra regeringen populärare. Oavsett om det är ”el bloqueo” som har skulden.