75 år gammal och efter att ha överlevt såväl corona, cancer som fängelse är Lula lika energisk som vanligt. Kanske ännu mer, hungrig som han är. I ljuset av den förvirring och det kaos som råder inom den latinamerikanska vänstern i stort, upplevs han som en efterlängtad solid klippa. Någon som kan visa på framgångar och som har tagit stryk men som trots allt inte upphör att förklara att den enda vägen framåt är ”mer demokrati”.

Nyligen sa Alvaro Garcia Linera, som var Evo Morales vice-president i Bolivia under 13 år, att en ny progressiv våg var på väg att formas i Latinamerika. Men att den här gången skulle den inte ledas av samma slags karismatiska ledare som under den förra vågen, då många av ledarna blev offer för sin egen hybris. Det gäller inte minst Evo Morales som byggde ett museum över sig själv och trodde att han skulle kunna väljas hur många gånger som helst, trots att grundlagen förbjöd det. Luis Arce, som segrade överlägset i presidentvalet nyligen som kandidat för Evo Morales parti MAS, är, menar Garcia Linera, exempel på den nya typen av ledarskap där karisma inte är den dominerande ingrediensen. Luis Arce är lite av en Per Albin Hansson-gestalt, men med en gedigen marxistisk skolning, som brukar lyssna innan han svarar.

”Lyssna på folket”

Att MAS inte fick lika stort stöd i de lokalval som hölls i Bolivia förra helgen som Luis Arce fick i presidentvalet, är inte ett uttryck för att hans position skulle ha försvagats. Däremot var det en bekräftelse på att Evo Morales ”karisma” nu mest betyder ”auktoritär”. Evo Morales, som var kampanjledare för MAS, utsåg kandidater efter eget godtycke, oavsett vad basmedlemmarna tyckte. Men nu röstar folk inte längre efter Evos anvisningar. Det innebar att oppositionen, ofta dissidenter till MAS, segrade i stor omfattnining i både guvernörs- och borgmästarval.

Mest symbolisk var MAS förlust i aymarastaden El Alto ovanför La Paz, där Eva Copa segrade överlägset. Eva Copa satt tidigare i senaten för MAS och i samband med de konflikter, som ledde till Evo Morales avgång för ett drygt år sen,  tog hon över ordförandeklubban i senaten och spelade en central roll för att återföra Bolivia till demokratin. Men med en annan linje än den Evo Morales förespråkade från sin exil i Buenos Aires. I de interna diskussionerna i MAS om kandidater till borgmästarposten i El Alto var Eva Copa favorit. Men Evo Morales utsåg en annan kandidat. Eva Copa uteslöts ur partiet och anklagades till och med för att vara finansierad av den amerikanska ambassaden. Ändå röstade praktiskt taget alla MAS-anhängare på henne. Inte bara för att hon är karismatisk, utan för att hon är pålitlig, lyssnande och inte ryggmärgsmässigt kallar kritiker för förrädare.

”Evo borde lära sig att lyssna på folket”, var en av hennes försiktiga kommentarer efter segern.

Påminner om högerpopulisterna

De karismatiska ledarna för den förra progressiva vågen i Latinamerika, då Hugo Chavez, Rafael Correa och Evo Morales stod i spetsen,  avfärdade kritik rutinmässigt som fiendekonspiration. Samma logik följer Nicolas Maduro i Venezuela och Daniel Ortega i Nicaragua. Vare sig Maduro eller Ortega är karismatiska i meningen att ha utstrålning, men, till skillnad från Luis Arce, tror de att de är det. Och det slutna maktens rum de byggt kring sig själva är fyllt av speglar som bekräftar deras föreställning. Mer än karismatiska är de narcissister och caudillos – starka män vars makt baseras på kontrollen över egna väpnade styrkor.

Caudillo och narcissist kombinerat med principerna ”ändamålet helgar medlen” och ”är du inte med mig, är du mot mig”.  Det är en mix som påminner starkt om högerpopulisterna Donald Trump och Jair Bolsonaro. Nu har de också fått sällskap av El Salvadors Nayib Bukele som i det senaste parlamentsvalet erövrade en total majoritet, samtidigt som den gamla gerillan FMLN närmast förintades. Bukele började sin politiska karriär som borgmästare i San Salvador för FMLN. Nu är han dess dödgrävare.

Det är tragiskt. Vänsterledare som liknar högerledare. Gerillastyrkor, som på 1970- och -80-talen förändrade de gamla förtryckarstrukturerna och öppnade vägen mot demokratiska och rättvisa samhällen, som antingen är överkörda och marginaliserade, som i El Salvador och Guatemala, eller kidnappade som i Nicaragua där familjen Ortega allt mer liknar den gamla Somozadynastin.

Alla kritiker är fiendeagenter

Varför det blivit så har ingen enkel förklaring. Varje erfarenhet har sin egen dynamik. Samtidigt hänger allt ihop. Och ett viktigt skäl till att vänstern, eller de som kallar sig vänster, antingen har besegrats eller slutit in sig i en slags maktfullkomliga kokonger, har att göra med dess ovilja att diskutera sig själva. Det är enklare att vara offer. USA är den auktoritära ”vänsterns” bästa allierade. Tack vare USA:s sanktioner kan alla kritiker avfärdas som fiende­agenter. Och skulle det gå så långt är det bättre att begå harakiri än att erkänna misstag.

Det är gammal historia. En del kallar det för stalinismens långa skugga.

I det sammanhanget har Luis Arce, med alla sina begränsningar och talanger, stigit fram som någon som undgår skuggan. Någon som inte är rädd för att diskutera. Någon som kan lyssna.

Samma sak gäller i än högre grad Lula da Silva.

En verklig veteran

Lula är den verklige veteranen. Skulle han ställa upp i presidentvalet nästa år, vore det för sjätte gången. Han var Brasiliens president mellan 2003 och 2011. Men hans historia går mycket längre tillbaka. Han var med och bildade Arbetarpartiet (PT) 1980. Ett parti som baserades på de fackföreningar som byggts upp i Brasilien under militärdiktaturen i en process av strejker och intensiva debatter. Även om PT med tiden kom att byråkratiseras och genomlida splittringar, så rymmer partiet en enormt rik erfarenhet av debatter och självkritik som aldrig har begravts och som det finns få motsvarigheter till i Latinamerika. PT brukar inte avfärda kritiker med att de är agenter för fienden eller konspiratörer. PT brukar heller inte skylla sina problem på USA-imperialismen. Och även om Lula har karisma – mer än någon av de karismatiska ledarna från de förra progressiva vågen – så är han inte narcissist, som så många andra.

I Lulas kök

Om Lula kommer tillbaka skulle det stärka Luis Arce. Maduro och Ortega skulle inte kunna avfärda honom. Kanske skulle till och med det kubanska ledarskapet lyssna på honom. Nu när Kuba befinner sig i en komplicerad process att försöka ordna upp ekonomin och bemöta unga kritiker som begär att regeringen ska ta sin egen grundlag på allvar, är Lula en av de få som de kubanska ledarna skulle kunna tänkas be om råd. Och Lula har ett potent och hoppfullt budskap – dels hans egen historia men fram för allt hans program att ”enda vägen framåt är mer demokrati”.

Det är nog lite väl optimistiskt att tro att alla skulle jubla åt det budskapet. Men vem vet. Lula var en gång en av världens mest respekterade politiska ledare. Sen dess har han förmodligen bara blivit visare. Jag föreställer mig till och med att den kaotiska men dynamiska upprorsrörelsen i Chile som bröt fram i oktober 2019  kan finna både stöd och tröst i Lulas figur. Som en nutida Clotario Blest – den chilenska fackföreningsrörelsens veteran som lät sitt skägg och hår växa i protest mot militärdiktaturen – och som också han hävdade att ”enda vägen framåt är mer demokrati”.

En gång för många år sen, på 1980-talet satt jag och en grupp brasilianska studenter med Lula i hans kök i Sao Bernardo utanför Sao Paulo. Militären hade fortfarande makten. Men Lula var full av energi och planer. Allt låg framför honom, allt var fortfarande möjligt. Jag kom från Nicaragua och hade med mig bilder från den stora alfabetiseringskampanjen. Lula tittade länge på dem. Jag visade på en bild på en pojke på väg tillbaka in i Managua efter kampanjens slut som hade ropat ”Leve dialektiken” medan han svepte FSLN:s flagga över sitt huvud. Lula log, skrattade lite och utbrast med ett nästan njutningsfyllt tonfall: ”Leve dialektiken”.