Det blev inget av sommarens maktanspråk, hon blev inte Frankrikes premiärminister. Och trots att hon katapulterades in i offentligheten är den 37-åriga ekonomen fortfarande en Parisbo som kan sitta vid ett bord på ett brasserie i relativ lugn och ro. 

Emmanuel Macron valde istället den konservative Michel Barnier som premiärminister. Han menar att vänstern hade vägrat tumma det minsta lilla på sitt program och att denna kompromisslöshet gjorde det omöjligt att tillsätta deras kandidat.

Fördes fram som kandidat

I somras vankades det EU-val och alla opinionsmätningar pekade i samma riktning: en skräll för fransk extremhöger, Le Pens Nationell samling. Så blev det också. Partiet – med det unga stjärnskottet Jordan Bardella i spetsen – fick mer än 30 procent av rösterna, Macrons allians kom inte ens upp i hälften och vänstern var splittrad.

På valnatten överraskade Macron alla genom att omedelbart upplösa parlamentet och utlysa nyval bara tre veckor senare. Det betraktades allmänt som ett slags test för väljarna med fokus på Nationell samling. 

Ville de verkligen ge extremhögern makten?

Vad få hade förutsett var att varken Macrons politiska grupp eller extremhögern skulle bli störst i parlamentet – istället lyckades vänstern enas och blev största blocket, dock utan egen majoritet. Socialistpartiet, Det okuvliga Frankrike (La France insoumise), Kommunistpartiet och De gröna gick samman och presenterade den då relativt okända Lucie Castets som sin kandidat till premiärministerposten.

Jag upplever med er i utländsk press att ni vill tala om idéer, om politik. Här i Frankrike är det annorlunda.

– Det var något helt nytt, inte bara för mig utan för hela Frankrike. Det blev ett slags informell kampanj för mig trots att det egentligen inte kampanjas för premiärministerposten, säger hon.

Hon berättar att hon framför allt “lärt sig mycket” av att vara i fokus för medier.

– Och franska medier kan vara… brutala. Jag upplever med er i utländsk press att ni vill tala om idéer, om politik. Här i Frankrike är det annorlunda.

”En mycket intensiv upplevelse”

De senaste veckorna har fokus i rapporteringen kring henne legat i att hon bildat familj med en annan kvinna. Hon berättade det i förbifarten och det förstorades upp, inte sällan i olika homofoba utspel att hon “inte borde tala om sitt sexliv” – när hon bara nämnde sin familj. 

Vi lägger det åt sidan och talar om hur det var att axla rollen som hela vänsterns framtid.

– För mig personligen var det en mycket intensiv upplevelse, en resa på en månad där jag knappt sov men tvingades lärde mig massor av nya saker väldigt fort, säger Lucie Castets.

Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle sitta mittemot republikens president.

Hon kom då närmast från Paris stadshus som finansansvarig under den socialistiska borgmästaren Anne Hidalgo – men där var hon i princip okänd för allmänheten. Plötsligt täckte hon alla förstasidor och bjöds in till Élyséepalatset för att, som hon säger, “utfrågas”. 

Hon spärrar upp ögonen och ler åt minnet.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle sitta mittemot republikens president, omgiven av vänsterns ledare som kandidat till premiärministerposten.

Hon berättar att Macron kort inledde samtalet och att hon därefter talade i cirka tio minuter om hur hon trodde att de skulle kunna samverka på “ett lugnt sätt, genom att respektera institutionerna och var och ens ansvarsområden”. 

– Sedan frågade presidenten ut mig i 30 till 40 minuter, något som mina kollegor jämförde med ett "stort muntligt prov", som på École nationale d'administration (ENA). För mig kändes det snarare som ett avsnitt av "Frågor för en mästare", ett franskt tv-program där man måste ha svar på allt mellan himmel och jord.

ENA är en av elitskolorna för höga tjänstemän som format i princip alla Frankrikes ledare, exempelvis François Hollande och Jacques Chirac. Lucie Castets är inget undantag, också hon är “énarque”, som de tidigare elitstudenterna kallas. Och politikens kulisser är hon inte främmande för – hon har tidigare jobbat på finansdepartementet under såväl François Hollande som Emmanuel Macron innan hon kom till Paris kommun. 

”Svek mot franska väljare”

Hon menar att mötet med Macron i somras gick fint, att presidenten var respektfull och till och med uttryckte respekt för vänsterpartiet Det okuvliga Frankrikes plats i det politiska livet, i och med sina många väljare. Detta i ett sammanhang då han i media talat om partiet som “en av två extremer” – det vill säga som extremvänstern jämte extremhögern.

Eftersom mötet gick så bra kändes sveket efteråt större. Macron nobbade vänstern och tillsatte konservative Michel Barnier som premiärminister. Hans parti Republikanerna är ett av de minsta i parlamentet.

Den koalition som regerar idag presenterades aldrig för väljarna.

– Det är ett svek mot franska väljare. Jag är övertygad om att politik inte kan vara ett område förbehållet en elit långt bort från verkligheten. Medborgarna måste ha ett verkligt inflytande på de beslut som berör dem – och  veta att deras röst betyder något. 

Men som énarque tillhör du väl också eliten?

– Ja, men det jag menar är att folk gick man ur huset för att rösta och de flesta väljare röstade på Nya folkfronten som sedan utnämnde mig. Den koalition som regerar idag presenterades aldrig för väljarna. I andra omgången röstade många även tydligt mot extremhögern som regeringen nu är beroende av. 

Hon menar att väljarna nu frågar sig, med rätta, om deras röst betyder något. Det skapar ett avstånd mellan medborgarna och en upplevd elit. 

– President Macron hade redan bestämt sig för att inte släppa fram oss, det är jag övertygad om, säger Lucie Castets.

Misstroende mot Barnier

En misstroendeförklaring riktas nu mot premiärminister Michel Barnier som bland andra Castets kamrater i Nya folkfronten står bakom. Med hjälp av Nationella fronten kan han dock klara sig.

Var ni i Nya folkfronten ovilliga att kompromissa, som presidenten säger? Jag vet att ni insisterade på ert program. Var ni för obstinata för att regera i minoritet?

– Presidenten säger det men under mötet med honom var det framför allt en sak jag förmedlade: viljan att samarbeta och därmed kompromissa. 

Men också inom vänsteralliansen knakar det i fogarna, inte minst mellan Socialistpartiet och vänsterpartiet Det okuvliga Frankrike – som exempelvis har skilda uppfattningar om Israels krig mot Gaza och Frankrikes roll i EU.

Jag har sett hur snabbt och effektivt vi kan enas genom kompromiss.

– Vi förvånade alla när vi lyckades ena oss och jag menar att det bara var en början, jag har sett hur snabbt och effektivt vi kan enas genom kompromiss och det kan vi göra igen. Visst, det finns meningsskiljaktigheter men det är så det fungerar i en demokrati.

Varnar för nedskärningarna

Hon menar att de har en stark enighet för Frankrike vad gäller en rättvis ekonomi och en rättvis omställning.

– Vi är motståndare till åtstramningspolitik som går ut på att banta offentlig sektor och ha färre funktionärer. Frankrike är i själva verket beroende av fler och starkare institutioner. Vi måste dessutom investera stort i fossilfri energi och det gröna omställningen och  vill satsa stort men blir hela tiden ifrågasatta om hur vi ska finansiera detta.

Det gäller, hävdar hon, att jaga dem som är skyldiga till skattebrott och hitta pengar där, samt att höja skatterna för de superrika. 

– Det läcker enorma summor ur statskassan den vägen. Förra veckan presenterade vi i Folkfronten en plan vars arbete jag organiserade. Vi föreslår gemensamma ändringar, tio specifika åtgärder som syftar till att förbättra skatteintäkterna utan att påverka det produktiva franska näringslivet negativt. Det görs delvis genom att beskatta de extremt rika och de företag som gör exceptionella vinster.

Men finns det inte något positivt med Michel Barniers regering då, som ju faktiskt föreslagit höjda skatter på stora förmögenheter?

Michel Barnier förvånade såpass med att vilja höja förmögenhetsskatter för superrika att Macron kände sig nödgad att dra i handbromsen. Lucie Castets medger att han kommit med flera progressiva förslag.

– En del är intressant, särskilt att Michel Barnier tänker höja de där skatterna, vilket jag i och för sig anser vara absolut nödvändigt. Däremot föreslår han åtstramningar på 60 miljarder euro rätt ifrån välfärden. Det kommer att ha en enorm påverkan på offentlig sektor vilket sannolikt får en mycket stark recessiv effekt på den franska ekonomin. Michel Barnier kommer samtidigt att kräva mycket stora åtstramningar från de lokala myndigheterna i Frankrike. 

På väg till parlamentet 

– Jag hade inte förväntat mig att gå in på arenan på ett så direkt sätt denna sommar. Mitt engagemang hade alltid varit hos civilsamhället, och jag var nöjd med att bidra med min expertis och mitt stöd till de saker jag försvarar genom föreningar och kollektiva initiativ. Men denna sommar blev en vändpunkt, och jag inser att man ibland måste acceptera att lämna sin bekvämlighetszon för att driva sina övertygelser ännu längre.

Lucie Castrets är inte folkvald men nu det ut som att hon kan ta plats i nationalförsamlingen eftersom en ledamot från Det okuvliga Frankrike anklagas för sexuell övergrepp och tvingas bort.

Politiken får inte bli ett yrke, men jag är redo att fortsätta spela en aktiv roll. 

– Ja, vi får se. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta med en politisk karriär på lång sikt, för som jag har sagt, politiken får inte bli ett yrke, men jag är redo att fortsätta spela en aktiv roll så länge jag kan vara till nytta och bidra med något positivt. Jag vill förbli trogen mina värderingar om rättvisa, solidaritet och offentlig service, och det är med dessa principer som jag ser på mitt framtida engagemang.

Många ser henne som ett kommande toppnamn inom politiken som, om vänstern lyckas hålla ihop, kan få en ledande minister till.

Vad är den viktigaste frågan för vänstern idag?

– En av de mest akuta frågorna är naturligtvis klimatfrågan. Vi måste påskynda den energi- och miljömässiga omställningen, och detta kräver modiga politiska val. Det handlar inte längre om en möjlighet eller ett val, det är en nödvändighet. De klimatkatastrofer vi ser öka över hela världen är en brutal påminnelse om att vi inte har tid att förlora. Det är dags att investera massivt i förnybar energi, ompröva våra ekonomiska modeller och göra kampen mot den globala uppvärmningen till en absolut prioritet. 

Jag är inte här för att vinna väljare utan förbättra allas förutsättningar. 

– Som land måste vi också ta vårt ansvar när det gäller att hantera de migrationsströmmar som klimatförändringarna orsakar. Allt fler människor kommer att tvingas fly sina länder på grund av extrema klimatförhållanden, och det är vår plikt att förutse dessa rörelser och erbjuda mänskliga och solidariska lösningar.

Vinner man väljare på de frågorna?

– Det är nog ändå min fördel som ny i politiska hetluften. Jag är inte här för att vinna väljare utan förbättra allas förutsättningar och tyvärr är det här ingenting annat än verkligheten som behöver hanteras. Väljarna är inte dumma, i långa loppet behövs det realistisk politik inte populister som förnekar verkligheten.