BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ändå verkar många i omvärlden i dag tro att det är jihadisterna i Islamiska staten (IS) som har mest blod på sina händer. Fler verkar upprörda av IS dödande än av regimens övergrepp. Hur kunde det bli så?
– Folk brukar oftast fråga mig om bara IS. Men kriget började inte 2014, när de bredde ut sig. Allt började med en kamp för frihet och demokrati, regimen svarade med extremt våld, vilket fick syrier att ta till vapen för att försvara sig själva. Först efter det dök IS upp och gick då till attack mot oppositionen istället för mot regimen, säger den syriska människorättsaktivisten Razan Ghazzawi.
Fängslades två gånger
Kriget i Syrien är inne på sitt sjätte år. Razan Ghazzawi, 35, hörde till den första våg av aktivister som deltog i den syriska revolutionens startfas. Hon studerade i Damaskus och drev redan innan kriget en blogg om yttrandefrihet och andra samhällsämnen, som sedan blev populär. När protesterna började fängslades hon två gånger av regimen men släpptes fri efter stora påtryckningar. Snart blev det för farligt att fortsätta publicera i eget namn och i oktober 2011 lämnade hon Syrien, för några månaders exil i Malmö. Hon återvände så småningom för nytt gräsrotsarbete i den oppositionskontrollerade staden Kafr Nabl i den nordöstra delen av landet innan hon på nytt gav sig av vid årsskiftet 2013. I fjol påbörjade Razan Ghazzawi nya masterstudier vid universitetet i Leeds, och försöker sprida ordet om situationen i Syrien. Under helgen som passerade talade hon på forumdagen Feministisk Samling i Stockholm.
Men när hon försökt förklara konflikten har folk i europeiska länder många gånger haft bristfällig kunskap om bakgrunden, antalet offer och regimens ansvar. Många har också svarat att allt är så väldigt komplicerat att förstå. Kanske för att de först börjat följa kriget efter att IS hamnat i nyheterna, tror Razan Ghazzawi.
– Västerländska medier har haft ett sensationellt fokus på IS och deras halshuggningar. Men inte samma på regimens dagliga och systematiska dödande av syrier.
Skev bild
Säkert finns det flera anledningar bakom denna sneda bevakning, menar hon, men det finns två anledningar som dominerar. Den första är att det finns en utbredd islamofobi i Europa, som medier medvetet eller omedvetet anspelar på. Det är enklare att locka många läsare genom att skriva om IS och deras bakåtsträvande islamism, som både fascinerar och skrämmer. Regimens flygbomber är inte lika intressanta – och dessutom har regimen inte ens alltid tagit på sig ansvar för dem. Bashar al-Assad har dödat många fler men kommer undan med det, eftersom han dessutom lyckats övertyga många att han är sekularismens och minoriteternas enda beskyddare i Syrien.
– Den andra anledningen är att Bashar al-Assad inte hotar västvärlden. Han begränsar sitt dödade till Syrien och vill behålla landets gränser intakta. IS har istället velat riva gränserna och utöka sitt territorium, även in i Europa. De har skickat folk för att bomba européer, vilket gör att de ses som ett större hot mot väst.
Kvinnor en viktig del
Ett annat ämne som Razan Ghazzawi tycker fått för lite bevakning, är de olika roller kvinnor spelat i revolutionen. När protesterna började 2011 gjorde folk en stor poäng av alla kunde bli en del av dem. Därför blev även kvinnor aktivister, protestledare, medborgarjournalister och ögonvittnen. Medan män ofta riskerade att gripas om de försökte passera regimens vägspärrar, kunde kvinnor lättare ta sig igenom och kunde då agera kurirer eller smuggla med sig utrustning. Kvinnor började även organisera sig själva och skapade egna kvinnocenter, för att lösa problem och utbilda varandra. Razan Ghazzawi arbetade själv i ett kvinnocenter under sin tid i Kafr Nbul.
Dessa kvinnocenter finns kvar än idag både hos kurderna och i flera områden kontrollerade av oppositionen, och har fortsatt växa i antal. Men så som kvinnorna oftast presenterats i omvärlden, har varit antingen som förslavade offer under IS, eller som exotifierade krigare i den kurdiska gerillan. Bara sällan talas det om hur kvinnor organiserar sig civilt, för att göra motstånd mot belägringar, förtryck och även mot IS ideologi.
– Jag tror det beror på att medier ofta reproducerar orientalistiska syner, om att muslimska kvinnor är svaga offer. Nu har kurdiska krigande kvinnor snabbt blivit en symbol för jämställdhet, trots att deras samhälle egentligen också är mycket patriarkalt. Krig förstärker ofta könsroller och synen på vad som är manligt respektive kvinnligt. Därför är det viktigt att fokusera på kvinnornas berättelser från kriget.
Särskilt som det alltid finns en risk för att kvinnorna kan uppleva en motreaktion efter kriget, som efter andra konflikter där kvinnornas insatser förminskats och glömts bort i historien. Det visar sig redan i det faktum att kvinnor knappt deltar i försöken till fredssamtal, som FN kallat till i Genève.
Det är en FN-process som Razan Ghazzawi inte heller i övrigt har några höga tankar om. Regimen har inte släppt fångar från sina fängelser, belägrar fortfarande oppositionsområden och har flera gånger brutit vapenvilan genom flygbombningar. Bashar al-Assad har inte visat en seriös vilja till fred, men har ändå en självklar plats i fredssamtalen.
– Om det inte finns ett större internationellt tryck på regimen, kan jag inte se att det finns något hopp för framtiden. Krisen måste lösas med politiska verktyg, men en del av lösningen måste vara att Assad avsätts och försvinner. Gör han inte det får vi bara mer krig, våld och problem.
Ett svek
Likt många andra oppositionsaktivister, anser Razan Ghazzawi att Syrien är en historia om hur omvärlden svek ett genuint, folkligt uppror.
– Nu ser det inte ljust ut, men jag försöker hantera situationen genom att påminna om hur allting började. Det fanns inte något krig och vi dödade inte varandra. Vi ville bara vara som alla andra människor, ha demokratiska val och en regering som representerade oss och våra behov.
Kriget i Syrien började med stora demokrati- och missnöjesprotester i mars 2011 mot president Bashar al-Assad, vars familj styrt landet sedan 1970. Regimens blodiga nedslag födde ett väpnat motstånd och inbördeskrig. Striderna har både förlängts och kommit att följa etniska och religiösa linjer samt radikaleras, genom utländsk inblandning. Sådan inblandning har också gjort kriget till en internationell proxykamp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
400 000 människor uppskattas ha dött i kriget, runt 12 miljoner människor har blivit flyktingar internt och utanför Syrien. FN har gjort tre försök till internationella fredssamtal i schweiziska Genève, men varken Islamiska staten, islamisterna i Nusrafronten (al-Qaidas syriska gren) eller kurderna i Rojava medverkar. Kriget lär därför fortsätta i åtminstone halva landet oberoende av vad fredssamtalen leder till.
