Livlinan som bomberna inte lyckats klippa av

En resväska, en ryggsäck, en stor katt som tjuter i sin transportlåda, ett katträd – det här är allt bagage som Evgueni tog med sig för att korsa landet, på nattåget som förbinder Lviv med Odessa. Trädet är besvärligt, men helt nytt, köpt bara dagen innan, när Evgueni fortfarande hade hopp om att han kunde bosätta sig i Lviv, ”innan en skrupelfri ägare sa åt mig att flytta ut från lägenheten för att hyra den dyrare till andra flyktingar”.

Evgueni, i 30-årsåldern, entreprenör, hade föredragit att lämna Ukraina, men det är inte längre möjligt för män under 60 år som kan mobiliseras. I kupén med fyra bekväma kojer – inkubator för tillfälliga vänskaper, mer än 13 timmars resa för att tillryggalägga 800 kilometer, gardiner fördragna för att inte dra till sig uppmärksamhet, te och kaffe serveras av personalen. I denna riktning, österut, kostar biljetten 600 hryvnia (190 kronor). Åt andra hållet, mot väst, mot fred, krävs ingen biljett.

Gratis för alla flyktingar

Evakueringståg som sköts av Ukrzaliznytsia, Ukrainas statliga järnvägsbolag, är gratis. Allt du behöver göra är att vänta på perrongen, personalen markerar med blyerts i en anteckningsbok varje passagerare som smärtsamt klättrar uppför vagnarnas höga trappor. Det var trångt de första veckorna efter den ryska invasionen, men nu räcker tågen till, mycket eftersom flyktingströmmen har avtagit en aning.

På nattåget Odessa till Lviv lämnade Maryna, en elegant 60-någonting, sin man vid deras datja nära Odessa för att förenas med sin dotter och barnbarn, som har tagit sin tillflykt till Karpaterna.

– Väl där kommer vi att bestämma vart vi ska resa vidare sedan.

Och Stas, en 30-årig bagare från Charkiv, vars butik har förstörts, som korsar landet för att organisera humanitärt bistånd.

Ännu ett nattåg, Lviv till Odessa, denna gång i en platzkart (200 hryvnia), det vill säga i en öppen kupé, motsvarande andra klass, gardiner öppna, lampor tända, många stopp, personalen är trött, anställda i Ukrzaliznytsia tar inte längre lediga dagar.

Tagit över 15 000 godsvagnar

På nattåget Odessa till Izmail, gratis, inte annonserat på skyltarna men ändå i tid, två kvinnor som ännu inte bestämt sig för att lämna landet men försöker få skydd – därifrån återstår bara att ta en buss och färja till Rumänien. Två dagar senare bombarderas Odessa.

I hela landet är väntrum reserverade för kvinnor med barn, där smörgåsar och godis delas ut till dem, högtalarmeddelanden slutar ibland med en ”Slava Ukraini” (härlighet åt Ukraina). Ukrzaliznytsia, en sovjetisk och statlig juggernaut, anklagad för att inte vara lönsam med sina 400 000 anställda, flera gånger stänkt av korruptionsskandaler, har blivit en central institution i kriget mot Ryssland.

Ukrzaliznytsia har precis lanserat en kampanj för att få in donationer för att ”stödja krigsinsatsen och upprätthålla gratis transporter för flyktingar”. Tågen, som sakta rullar längs det 23 000 kilometer långa nätet, är inte immuna mot attacker. Den 24 mars bombades sträckan Kiev till Ivano-Frankivsk, flera stationer attackerades. Minst 71 anställda i Ukrzaliznytsia har dött sedan den 24 februari. Järnvägskartan förändras snabbt, Ukrzaliznytsia anpassar sig men betjänar inte städer där striderna är som häftigast.

Den 26 februari meddelade det ukrainska bolag att alla järnvägsförbindelser med Ryssland var avbrutna. I mitten av mars ”nationaliserades” 15 000 ryska godsvagnar som fanns på ukrainsk mark. Charkiv återtogs från ryssarna och den 27 mars tas linjen Charkiv till Kiev i drift igen.

Samarbetar med postverket

I Kiev är de två stränderna av Dnepr inte längre sammankopplade med tunnelbanan, Ukrzaliznytsia tar över. Trupprörelser i Transnistrien, Moldaviens region under rysk kontroll, innebär att tåg till Chisinau är inställda.

Eftersom civila flygplatser inte längre fungerar, och eftersom vägar fylls med checkpoints som gör bil- och lastbilsresor omständliga eller omöjliga, har Ukrzaliznytsia blivit inte bara en logistisk fördel, utan en krigsmaskin. Dess vd, Oleksandr Kamyshin, som fruktar att bli ett mål för ryssarna, sover aldrig två gånger på samma plats.

Sedan början av den ryska invasionen har tre miljoner flyktingar transporterats i ena riktningen, 8 000 ton humanitärt bistånd i den andra. Men Ukrzaliznytsia har gett sig själv andra uppdrag: transport av trupper och utländska krigare, kroppar när soldater dödats, leverans av paket till enskilda, i samarbete med det ukrainska postkontoret.

Till och med de tjeckiska igelkottarna, pansarvärnsanordningar som blockerar gatorna i alla städer som hotas av den ryska armén, tillverkades av järnvägsanställda, med sektioner av räls sammansvetsade.

Sabotage i Belarus

Järnvägssatsningen fortsätter i grannländerna. I gränstrakten Bieszczady rehabiliteras sedan länge övergiven räls av Polen för att underlätta evakueringar. Även i Polen och Rumänien är tågen gratis för flyktingar. Till och med i Belarus, en allierad till Vladimir Putin, har järnvägsarbetare svarat på Oleksandr Kamyshins uppmaning att sabotera järnvägslinjerna, som används för att transportera vapen – enligt vd:n för Ukrzaliznytsia är järnvägsförbindelserna nu avskurna mellan de två länderna.

Efter tre veckor i Odessa tar Evgueni sina saker igen – katten och katträdet – och åker vidare mot till Kremenchouk. I Ukraina, i kaos och fasa, kommer det alltid att finnas ett tåg att resa med.