Det var de goda nyheterna. De dåliga är att det är få experter som tror att valet – om det ens blir av – kommer att leda till att landet stabiliseras och demokratiseras. Sedan diktatorn Muammar Gaddafis fall i svallvågorna av arabiska våren 2011 har Libyen plågats av blodiga strider och inbördeskrig. Det har blivit ett transitland för afrikanska flyktingar på väg till Europa i jakten på ett bättre liv. Det har agerat schackbräde åt världens stormakter. Och det har blivit grogrund för islamistisk jihadism, med bland andra annat de bägge fienderna al-Qaida och IS inblandade, som båda gärna ser att landet fortsätter vara en ”failed state”, en kollapsad stat.

– Det finns en utländsk förväntan på att valet ska bli av, men i praktiken lär det bli ­knepigt. Det finns inte ens en vallag på plats som alla kan enas om. Men visst, man har kandidater och det pågår åtminstone en process, om än rörig och osammanhängande, så man kan väl säga att bollen är i rullning, säger Aron Lund, Mellanösternanalytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI.

Landet delades i två

För att ge en bakgrund till rörigheten kan en kort historie­lektion vara på sin plats:

Den 23 oktober 2011, efter att diktatorn Gaddafi störtats och dödats, förklaras Libyen ”befriat”. Och kastas in i kaos. Väpnade grupper fortsätter att bruka våld i blodiga hämndaktioner och i praktiken delas landet upp mellan olika miliser och krigsherrar. Försök görs att samla makten i en centralregering, men i frånvaron av en nationell armé är det svårt att utöva kontroll över ett 1,76 miljoner kvadratkilometer stort land.

2014 kollapsar det som återstår av staten Libyen och landet splittras i två delar, med två styren. En västlig, baserad på den gamla statsmakten, sedan mars i år ledd av premiär­minister Abdul Hamid Dbeibeh, med säte i Tripoli. Och en östlig, till en början internationellt erkänd, ledd av general Khalifa Haftar, med säte i Tobruk. Den forna afrikanska stormakten har i praktiken sedan dess befunnit sig i inbördeskrig.

”Uppenbara antidemokrater”

Med sådana förutsättningar är det minst sagt optimistiskt att förvänta sig ett val som är ens skenbart demokratiskt, särskilt inte i fråga om presidentposten.

– Alla fattar att det kommer att förekomma alla möjliga oregel­bundenheter. Det finns inte ens en pålitlig folkbokföring. Röstköp kommer att förekomma. Det finns en mängd kandidater, i många fall utan något som helst djupare demo­kratiskt sinnelag, ofta är de ­stridande parter, och man vet inte ens vilken makt en president skulle ha, förklarar Aron Lund.

Totalt kommer folket att ha ett 70-tal registrerade presidentkandidater att välja mellan. I praktiken är det ett fåtal namn kampen kretsar kring.

De tre mest omtalade är ovan nämnde Haftar, som 2019 gick all-in militärt mot Tripoli­regimen, den sittande premiärministern i väst Abdul Hamid Dbeibeh och Saif al-Islam Gaddafi, son till den störtade diktatorn.

– Det finns fler starka namn, mycket beroende på vilka allianser de lyckats knyta, med krigsherrar, klaner, affärsmän och utländska intressen. Haftar är starkast i öster och ses som en nyckelspelare eftersom han sitter på toppen i den rangliga pyramid som han kallar libyska armén. Men i öst är också talmannen i representanthuset, Aguilah Saleh, ett starkt namn. Internationellt är kanske västs Dbeibeh starkast på grund av en fot i många läger, hos Turkiet och i gamla regimen, och för att det är mycket pengar som kretsar runt honom.

Apropå Gaddafi Juniors chanser tror Aron Lund att det med tanke på hatet mot faderns regim skulle vara spektakulärt om han gick och vann.

– Å andra sidan finns också många som blickar tillbaka till en tid där ordning rådde. Hur som helst är problemet med alla kandidater att även om de har en stark supporterbas är de alla jättepolariserande och har extremt hängivna fiender. Flera av dem är också uppenbara ­antidemokrater, som Gaddafi och Haftar, som hela tiden presenterat sig själva som den ”starke mannen” som ska komma in och styra upp med järnhand.

Schack för strukturerat

I slutänden har Aron Lund svårt att se hur man ska ro i hamn ett val där en vinnare accepteras utan att någon ropar valfusk. Att Libyen skulle stabiliseras efter valet tror han är osannolikt och att det skulle komma ett steg närmare demokrati extremt osannolikt.

– I praktiken tror jag det ­flesta skulle vara nöjda med att vapenvilan inte kollapsar. ­Libyen är i ett osäkert läge och jag lutar åt att det inte kommer att bli helt fredligt, men det finns ändå strukturella faktorer som talar emot en total explosion. Jag tror inte någon part är sugen på att Libyen ska kollapsa helt.

Apropå Libyen som schackbräde för utländska makter tycker Aron Lund att ”spelplan” räcker – ”schackbräde” antyder för mycket struktur. Och det är kanske här rörigheten är som störst.

– Egypten – och Förenade arabemiraten med dem – ­stöttar österns Haftar för att de vill ha en granne de kan lita på. Turkiet stöttar å sin sida Tripoli i förhoppning om att återfå gamla oljekontrakt. Grekland och Cypern har hakat på, mest för att gå emot Turkiet. EU, och USA, som under Trump hattade fram och tillbaka, stöder Tripoli på grund av det fredsavtal som FN försökt förhandla fram. Frankrike sticker ut mest och har ställt sig bakom Haftar, mycket för att man har goda band med Förenade arabemiraten, dit man sålt 80 stridsflygplan. Italien är på Tripoli-sidan, men för dem handlar det om migrationsfrågan och stabilitet. En annan aktör är Ryssland som optimistiskt sett sin chans att för en liten insats gå in och haka armkrok med Haftar, agera via Wagner, sin version av USA:s Blackwater, och kanske säkra ­vapen- och oljekontrakt när landet väl stabiliserats.