Den unga mannen skrattar åt sitt eget skämt. Solen skiner och han står tillsammans med några vänner vid en av ingångarna till det palestinska flyktinglägret Bourj el-Barajneh söder om Beirut. Inne i de trånga gränderna sitter det däremot porträttbilder på flera efterlysta män. De dödade Hamasledarna Ismael Haniyeh och Yahya Sinwar tittar allvarligt på den som passerar. Det gör också Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. Under Ismael Haniyehs ansikte står det på arabiska ”vår dödade ledare”. 

Det är bara en dag sedan vapenvilan trädde i kraft i Gaza. En seger för det palestinska folket, menar Zaher Abdellatif.

– Hur jag känner inför vapenvilan? säger hon på engelska.

Hon nickar eftertänksamt och fortsätter på arabiska, engelskan räcker inte alltid när hon ”vill gå på djupet”.

– Jag är glad att kriget är slut, många tusentals palestinier har dödats, särskilt kvinnor och barn. Vi hatar kriget. Det tvingades på oss. Israel har begått brott och massakrer på det palestinska folket sedan 1948. De tror att det är rätt att döda palestinier. Det är sorgligt. 

Zaher Abdellatif är chef för den palestinska organisationen Beit Atfal Assumouds center i Bourj el-Barajneh. Ansiktet ramas in av en lila scarf, på fötterna sitter bekväma vita sneakers. Zaher Abdellatif är född i Libanon.

– Mina föräldrar kommer från Akka i norra Palestina, säger hon. 

Akka heter idag Akko och ligger i Israel. När det palestinska folket fördrevs år 1948 hamnade många i Libanon. Många trodde och hoppades då att flyktingskapet skulle vara tillfälligt. Beit Atfal Assumoud grundades i Libanon 1976 och sedan dess stöttar de palestinier på flera olika sätt. Borden inne i organisationens bibliotek bildar en hästsko, på bokhyllorna står flera böcker om Palestina. 

Två tavlor i guldram sitter uppsatta på en av väggarna. På den ena av dem står det ”Vi kommer återvända…”. 

Nasrallahs brutna löfte

När kriget bröt ut i Gaza den 7 oktober 2023 dröjde det bara en dag innan Hizbollah gav sig in i kriget genom att börja avfyra missiler över gränsen från Libanon, i solidaritet med Hamas. Ledaren Hassan Nasrallah, som sedan dödades, sa att Hizbollah kommer att fortsätta attackera Israel tills det blir vapenvila i Gaza. I september 2024 eskalerade det till fullskaligt krig mellan Hizbollah och Israel i Libanon. I slutet på november gick ett försvagat Hizbollah med på en vapenvila med Israel – trots Nasrallahs tidigare löfte.  

Hassan Nasrallah dödades i Dahieh, Beiruts södra förorter där också Bourj el-Barajneh ligger, fredagen den 27 september. Det var tio dagar efter Israels personsökarattack – startskottet för upptrappningen. Luftangreppet som dödade Nasrallah var massivt. 80 bomber starka nog att penetrera marken släpptes över området Haret Hreik.

– Jag tackar Gud för att jag lever, säger 19-åriga Zayed Issa.

Han sitter på sin stillastående scooter i en smal gränd. Egentligen skulle 19-åriga Zayed Issa ha passerat genom Haret Hreik med scootern den dagen, vid ungefär samma tidpunkt som Israel bombade. Av en slump tog han en annan väg hem. 

– Det var en stor attack. Alla i närheten dog också. 

Totalt dödades 33 personer och 195 skadades. Efter att Nasrallah dödats trappades kriget upp ytterligare. Israel utfärdade likadana evakueringsorder i Libanon som i Gaza. Zayed Issa är med i Bourj el-Barajnehs civilförsvar. 

Under kriget i Libanon var han en av de första på plats flera gånger, för att hjälpa överlevande och leta efter kroppar bland rasmassorna runt om i Beirut. 

Trotsade order om evakuering

Många libaneser har förbannat Hizbollahs agerande och anklagat dem för att dra in Libanon i ett krig som inte är deras. Palestinierna i Bourj el-Barajneh påverkades samtidigt i allra högsta grad av kriget i Libanon, som bröt ut på grund av kriget i Gaza. Lägret var ett av de områden som Israel uppmanade folk att evakuera. 

Zayed Issa fortsatte arbeta med civilförsvaret i Bourj el-Barajneh, men sov hos släktingar i ett annat palestinskt läger i Beirut. Zaher Abdellatif var en av få som stannade. 

– Affärerna var stängda, det gick inte att handla mat. Jag tror på mitt arbete. Jag jobbar med att hjälpa människorna här i lägret. Mitt arbete är humanitärt, så det var viktigt för mig att stanna här för att kunna stötta de som också stannade. 

Bourj el-Barajneh träffades aldrig.

– Men vi hörde bomberna. 

Under tiden i biblioteket kommer flera personer för att prata med Zaher Abdellatif. De flesta undrar hur de registrerar sig för att få matpaket inför Ramadan, andra över kontantstödet till personer med kroniska och allvarliga sjukdomar. För många innebar höstens krig i Libanon minst två månaders förlorad inkomst. 

– Imorgon, imorgon! Jag sitter i möte, upprepar Zaher Abdellatif.

De som stannade i lägret gjorde det av olika anledningar. De flesta för att de saknade alternativ. Andra för att de såg det som en motståndshandling.

– Jag tackar palestinierna som lever i Palestina. Om det inte vore för deras motståndskraft och uthållighet skulle det inte finnas något Palestina längre, säger Zaher Abdellatif.

Gaza är trasigt. Men palestinierna är kvar. 

– De är vårt hopp om att kunna återvända.

Balansgång på potatis

Avstånden i Bourj el-Barajneh är aldrig långa men det är lätt att gå vilse. På många ställen vajar gula och gröna flaggor – det gula tillhör palestinska partiet Fatahs, som styr på Västbanken, och de gröna Hamas. Över en av de större gatorna hänger ett stort porträtt av Yaser Arafat, den palestinska ledaren som skrev under fredsavtalen med Israel på 1990-talet. Allt det här hände innan 24-åriga Mohammed Hasawani föddes. Under hans livstid har status quo rått i frågan om Israel och Palestina. 

Mohammed Hasawani står uppe på ett bord och balanserar på en hög otvättad potatis. Samtidigt vrålar han och hans kollega ut priserna på de olika grönsakerna. Han jobbar på lägret största marknad för frukt och grönt. Kunderna plockar ivrigt ner olika grödor i plastpåsar. Mohammed Hasawani hoppar vigt ner från bordet.

Han ler med ögonen och gillar att skämta.

– Hur mycket pengar har ni? Inga? Ja, ja. Då får vi prata gratis.

På marknaden säljer de alla varor billigt så människor ska ha råd, förklarar han. 

– En procent av alla i lägret har råd att ha ett bra liv.

Han är glad över att vara tillbaka på jobbet. Marknaden höll stängt under kriget i Libanon. Men ännu gladare är han över vapenvilan i Gaza. Mohammed Hasawani tar upp telefonen ur magväskan och visar en film från kvällen innan. De åkte runt i en karavan av motorcyklar för att fira. I videon kör de i bredd och ropar högt. Många vevar med Hamas gröna flagga.

– Vi körde genom Dahieh, genom olika delar Beirut. Det var jättemånga motorcyklar, minst 1000 stycken, uppskattar han. 

I kvällsluften fanns en doft av seger.

– Jag kände segern. Det är en seger för alla som har ett samvete. Inte bara för Gaza, säger Mohammed Hasawani.

När det kommer till Israel har han sin åsikt klar. 

– Förtroende är slöseri med tid. De har ingen medmänsklighet. Hur kan man döda folk sådär? De har förstört hem, sjukhus och skolor. Människorna i Gaza har utstått mycket. Att titta på och inte kunna göra annat än att be för dem har gjort oss väldigt ledsna. 

På Mohammed Hasawanis huvud sitter en brun keps med en grizzlybjörn på. Han sneglar över axeln, bortåt potatisen. 

– Jag måste jobba!

”Jag har släktingar i Gaza!”

Mohammed Safadi säljer kaak i en liten vagn som är fäst på hans scooter. Kaak är ett platt bröd med samma form som en handväska, de kallas därför ofta för ”väskbröd”. Några bröd hänger fortfarande och dinglar. Förut jobbade Mohammed Safadi med grafik och tryck, men sedan bestämde den libanesiska regeringen att det var ett för kvalificerat arbete för palestinier.

Han ser lite trött ut men säger att han är glad. 

– Särskilt för palestinierna i Gaza. Men det påverkar oss mentalt också, jag har varit väldigt stressad och ledsen. Vi lider med dem, säger Mohammed Safadi.

Salam Doudar hajar till när hon hör Gaza nämnas. Hon är klädd i mörklila sammetsklänning och ute på en shoppingrunda. 

– Jag har släktingar i Gaza! 

Hon pratar med dem ofta, särskilt en av sina kusiner som hon har stått nära även om de aldrig har kunnat träffas på riktigt. De pratade varje dag under kriget. Kusinen bodde i Tel al-Hawa, ett område i Gaza stad. Han hade hjälpt sina gamla föräldrar att lämna Gaza och ta sig till Egypten, men stannade själv kvar. 

– Han dödades. Först fanns det ingen information om vad som hade hänt, jag pratade med hans mamma i Egypten. Hon sa att ”Gud, rädda honom, var tålmodig med att göra honom till martyr”.

Det var känslosamt, fortsätter hon. 

– Det är många människor som har blivit martyrer, flera av mina släktingar har dödats. Några av dem flydde till Rafah, de lever fortfarande.

Några av Salam Doudars släktingar hade tagit sig till al-Mawasi, tältlägret ute vid vattnet i södra Gaza. Det skulle vara ett säkert område.

– De brändes till döds inne i sina tält. 

Salam betyder fred på arabiska, barn döps ibland till Salam med förhoppningen om ett fridfullt liv. Men Salam Doudars liv har vid flera tillfällen varit det motsatta. År 1985 var hon knappt 20 år fyllda och gravid med sin dotter. Det pågick ett krig om kontrollen av de palestinska flyktinglägren i Beirut, som en del av det libanesiska inbördeskriget. Hennes man dödades. 

Det är längesen, Salam Doudar nämner det mest som i förbigående. Hon är mer upprörd över det som händer här och nu.

– Netanyahu! al-Sisi! Biden! Trump!

Hon gör en gest mot tinningen: de är galna. Den gamla kvinnan himlar med ögonen. Sedan nämner hon en av de efterlysta men dödade männen vars porträtt pryder väggarna i Bourj el-Barajneh. Han var stark, och fick andra att orka kämpa, menar Salam Doudar.

– Yahya Sinwar blev martyr. Men han har en bror, Mohammed Sinwar, som också är stark. Kanske ännu starkare. Efter vapenvilan har palestinierna chockat Israel, och visat att de fortfarande har kapacitet, fortfarande har folk. 

Det hon säger stämmer, i alla fall delen om att Hamas fortfarande finns. När avtalet om vapenvila skrevs under den 15 januari firade krigare från Hamas väpnade gren Qassembrigaderna på öppen gata. Salam Doudar tycker samtidigt det var rätt av Hizbollah att ge sig in i kriget i solidaritet med Gaza, och det palestinska folket.

– Vissa länder försökte. Som Libanon och Jemen. 

I båda länderna var det väpnade milisgrupper som agerade på eget bevåg, utan att tillfråga varken befolkning eller respektive lands regering. Det gör ingen skillnad för Salam Doudar. Själv har hon levt ett helt liv som statslös i Libanon. 

Från självförsvar till dödskampanj

Den proisraeliska tidningen Times of Israel skriver i en kommentar att ”för första gången har Israel förlorat ett krig”. De vann större krig mot sina arabiska grannländer 1948, 1967 och 1973. Både 2008-2009, 2014 och 2021 utbröt krig i Gaza. Dessa utgjorde inte några större förluster för Israel. Mot Hizbollah i Libanon utkämpades det senaste kriget 2006. Då utropade sig båda sidorna som segrare. I texten listas 14 sätt som Hamas nu har vunnit på, som alla kan diskuteras och dissekeras. ”Listan” över vad Israel har uppnått är å andra sidan kort: ”Nästan ingenting”. 

Den vänsterorienterade tidningen Haaretz är inne på samma spår. I en artikel publicerad före vapenvilan skriver de att man ”förvandlat ett legitimt försvarskrig till en illegitim dödskampanj”. Texten avslutas med att ”nu har vi blivit Hamas”.

Gazakriget har haft konsekvenser för hela regionen. I Syrien har Bashar al-Assad störtats, efter att hans familj styrt landet i över 50 år. Hizbollah i Libanon har därmed förlorat en viktig allierad och en väg in för vapenleveranser. Ett geografiskt snäpp längre bort bidar Iran sin tid. I Libanon har en flerårig politisk kris börjat luckras upp. Något som delvis beror på att Hizbollah har försvagats.

I Beit Atfal Assumouds bibliotek står kaffet och blir kallt medan Zaher Abdellatif funderar på varför det dröjde så länge innan det blev vapenvila. 

– Avtalet var färdigt för längesedan. De har fortsatt att förstöra och dödat nästan 50 000. Många fler har skadats. Andra har försvunnit, vi vet inte vad som har hänt med dem.

Hon besvarar sedan sin egen fråga:

– Den israeliska regeringen ville inte gå med på någonting innan de orsakat stor förstörelse och dödat många människor. 

Israel har använt mer bomber än under andra världskriget. Vägen tillbaka är lång. Vem som ska styra i Gaza efter kriget är inte klart. Spekulationer har kretsat kring om den den palestinska myndigheten, PA, som kontrollerar Västbanken, ska ta över i Gaza. De har sagt att de är redo, men har samtidigt inte varit inblandade i förhandlingarna om vapenvila. 

– Jag hoppas att alla palestinska ledare ska samarbeta och stå vid varandras sida nu, i stället för att kämpa mot varandra. 

Hamas också?

– Ja. 

Berättelserna om hemlandet lever i de palestinska lägren. När någon frågar Zaher Abdellatif vart hon kommer ifrån svarar hon Palestina, trots att hon aldrig satt sin fot där. Barnen som växer upp nu känner till vilka städer deras familjer kommer från. 

Zaher Abdellatif hoppas på en vändpunkt. 

– Vi vill inte döda någon. Men vi vill leva i vårt land.