BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det här är inte det mest extrema fallet, men Canaletto är ett typiskt exempel på vad Farha kallar "finansialiseringen" av bostäder, ett fenomen som är vanligt i städer som London, Sydney och Vancouver, där det byggts hela områden av hyperdyra fastigheter, ofta i "pånyttfödda" stadsdelar. Det är bostäder som är skilda från sin sociala funktion, säger hon. Bostäder som en handelsvara.
– Jag tittar upp (på de här byggnaderna) och ser skimrande torn av glas och stål. Jag ser machoarkitekter som bygger de bästa och coolaste byggnaderna. Jag tror på bra design, men när jag ser det här så ser jag enorma summor pengar, svindlande summor för mig, som pumpas in i de här byggnaderna, inte till hem utan som investeringar, säger Leilani Farha.
– Vad jag känner kring det? För det första: för mycket ojämlikhet. Folk pratar om inkomst-ojämlikhet, och ojämlikheten blir väldigt påtaglig när det kommer till bostäder. Jag ser ett samhälle som inte bryr sig om de svagaste. Det är obegripligt för mig att människor kan spendera så mycket pengar när de vet att inga av de pengarna går till att hjälpa de allra fattigaste att få bostäder. Det är en ganska dyster bild.
Bostäder står tomma
Härom veckan presenterade Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör om bostäder, en rapport om produktifiering av bostäder för FN:s människorättsråd i Genève. Den beskriver hur oreglerat globalt kapital på senare år inte bara har snedvridit bostadsmarknader världen över – priser och hyror har ökat i raketfart till en nivå som utestänger och driver bort låg- och medelinkomstfamiljer från de bästa lägena, så kallade prime locations – utan också skapat en otrygghet kring bostäder som saknar motstycke.
I rapporten uppskattas att hundratals miljarder dollar investerats i bostadsfastigheter världen över. Följden har blivit att bostadsbehovet tydliggjorts: fattiga boende fördrivs (ofta genom tvångsavhysning), inkomstojämlikheten drivs på och det skapas sociala döda zoner i städernas tidigare så levande hjärtan.
I Melbourne, Australien, står var femte investerarägd lägenhet tom, enligt rapporten. I Kensington i London, en attraktiv plats för rika investerare, steg antalet tomma bostäder med 40 procent bara mellan 2013 och 2014. "På sådana marknader grundar sig bostädernas värde inte längre i deras sociala utnyttjande", står det i rapporten. "Bostaden är lika värdefull oavsett om den står tom eller är bebodd, om någon lever i den eller om den saknar liv. Bostäder står tomma samtidigt som antalet hemlösa växer."
Skolor tvingas stänga
Farha använder begreppet "residential alienation", boendealienation, lånat från boken In defense of housing av David Madden och Peter Marcuse, för att beskriva den här processen.
– I Vancouver berättade folk för mig att de bor i områden där "det där huset står tomt för att det köpts som en investering, där bor det någon, det där är tomt och det där är tomt". Där har man inga grannar. Skolor tvingas stänga för att det inte finns tillräckligt många elever som går i skolan. Så om man bor i ett av de här utrymda områdena så kan ens barn inte gå i skolan där längre. Affärer och restauranger tvingas stänga. Man märker genast att livet försvinner.
Det finns några positiva exempel där politiker har försökt minska de globala kreditmarknadernas makt. Andalusien och Katalonien i Spanien införde lagar för att tillfälligt expropiera tomma bostäder, medan flera länder har infört skatter för utländska husägare för att avskräcka från spekulation i lyxfastigheter. Intäkterna har använts till att subventionera ekonomiskt överkomliga bostäder.
Guldvisum för investeringar
Farha menar dock att regeringar på det hela taget varit "för undfallande" inför ökningen av finansialiserade bostäder. Många subventionerar dem genom skattelättnader och räddningsaktioner för banker, samtidigt som de skär ned på de offentliga utgifterna för social housing. Andra uppmuntrar dem helt öppet och erbjuder rika utländska investerare medborgarskap ("guldvisum") i gengäld för fastighetsinvesteringar. Det är symboliskt, anmärker Farha, att världens mäktigaste politiker, USA:s president Donald Trump, är fastighetsmiljardär.
Farha, som har bakgrund som människorättsadvokat och antifattigdomsaktivist, efterlyser ett "paradigmskifte" så att bostäder "återigen ses som en mänsklig rättighet snarare än en handelsvara". Hon menar att det är uppenbart att FN:s hållbara utvecklingsmål att senast 2030 säkerställa tillgång till fullgoda bostäder för alla verkar allt mer avlägset. Utan regleringsåtgärder som återinför uppfattningen att bostäder främst utgör samhällsnytta, är det också skrattretande optimistiskt.
"Ser dystert ut"
Internationella människorättsaktivister har ännu inte insett vidden av problemet, säger hon.
– De som jobbar med mänskliga rättigheter var de första som tog sig an frågor som hemlöshet, tvångsavhysningar, fördrivning och bostäder till flyktingar. Trots det har mänskliga rättigheter inte hängt med i den här snabba finansialiseringen av bostäder, och det tror jag verkligen att vi måste göra.
Kan den sociala ojämlikhet och den fördrivning som följer finansialiseringen av bostäder – spänningarna finns där nästan ständigt i städer som London – leda till en politisk urladdning? Farha är inte säker. Hon menar att medelklassen hittills generellt varit delaktig och tjänat på stigande huspriser. Reformer kan vara "svåra att sälja in". Men hon håller med om att det inte kan fortsätta så här, när inte bara de allra fattigaste utan även nyckelarbetare som lärare, brandmän och poliser inte har råd att bo i stan.
– Ska vi ha städer helt utan låginkomsttagare? Jag vet inte var bristningsgränsen går, men det är inte hållbart. Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag tycker att det ser ganska dystert ut.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
