Rättegången handlar om massakern i El Mozote, en liten by i Morazán där uppemot ettusen människor, varav en tredjedel barn, under tre dagar i december 1981, systematiskt och kallblodigt dödades av soldater från det USA-tränade elitförbandet Atlacatl. Det var inte den enda massakern under det salvadoranska inbördeskriget. Men den värsta.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag och fotografen Ulf Aneer var de första journalister som kom till El Mozote. Efter långa nattliga vandringar under näsan på såväl honduranska som salvadoranska regeringsstyrkor kom vi på nyårsaftonen fram till gerillans högkvarter i Morazán. Två dagar senare vandrade vi mot El Mozote. ETC var den första tidningen i världen som publicerade något om massakern i denna lilla och okända by i de salvadoranska bergen. Men det var först när New York Times den 27 februari publicerade en stor artikel som massakern i El Mozote blev en världsnyhet.

ETC var ett alltför marginellt medium för att vår nyhet skulle uppmärksammas. Men det hade också att göra med att mitt reportage inte fokuserade på massakern, utan på revolutionen – dess röda tråd var att regeringsstyrkornas offensiv mot gerillans positioner i Morazán hade misslyckats. Det var som om jag menade att massakern bara bekräftade vad vi redan visste; att de salvadoranska regeringsstyrkorna och speciellt dess specialbataljoner var omänskliga. Men det hade också att göra min mentala försvarslöshet gentemot det vi mötte i El Mozote.

New York Times korrespondent Raymond Bonner och fotografen Susan Meiselas, från bildbyrån Magnum, kom in i Morazán, samtidigt som jag och Ulf Aneer gick ut. Vi möttes mitt i natten på en jordväg just på gränsen mellan Honduras och El Salvador medan nervösa gerillasoldater uppmanade oss att skynda vidare. Raymond Bonner och Susan Meiselas hade inte de politiska glasögon som styrde min blick. De var proffs som visste vad som var en nyhet. Och de lät sig heller inte bli fångar av känslor.

Men trots alla deras bilder och vittnesmål i världens kanske viktigaste tidning förnekade såväl den salvadoranska regeringen, armén som USA:s ambassad i San Salvador att det skett någon massaker. Raymond Bonner och Susan Meiselas anklagades för att vara gerillapropagandister. Bilder och vittnesmål påstods vara fabrikationer. De skelett och den ammunition som hittats hade, hävdade myndigheterna, placerats där av gerillan.

Det förblev också länge den officiella sanningen. El Mozote skulle suddas bort från historien.

Vi visste att det var lögn. Men vi hade egentligen inga bevis. Vi hade ju inte varit där under själva massakern.

När vi, ledda av en liten grupp gerillasoldater, kom in i El Mozote befann sig dessutom både jag och Ulf Aneer i ett slags förlamande ångesttillstånd på gränsen panik som gjorde att vi knappast förmådde registrera det vi såg. Dagen innan hade vi talat med Rufina Amaya, den enda överlevande från massakern, och hennes berättelse var så oerhörd att den inte gick att begripa. Det var inte döden eller de döda kropparna vi var rädda för. Vi hade ofta sett döda kroppar i El Salvador. Militären och dödsskvadronerna brukade kasta sina offer på en soptipp utanför San Salvador, dit kyrkans MR-kontor åkte varje morgon för att räkna dem. Men Rufina Amayas berättelse om hur männen samlats ihop för sig, kvinnorna för sig och barnen för sig och hur de mejats ner och sen satts i brand var något annat, ofattbart. Också hennes berättelse om hur hon lyckats fly genom att kasta fram håret och blanda sig med boskapen var ofattbar. Och när vi nu stapplade fram på grusvägen mellan nerrasade och brända hus med hennes berättelse ekande i huvudet, så letade vi efter de döda kropparna.

Vi behövde dem för att begripa. Men vi såg bara en enda – en gammal kvinna i ett halvraserat hus, som hopkrupen med händerna framför sig såg ut att försöka hålla döden på avstånd. Vi såg också ett par dödskallar bland ruinerna. Kanske såg vi något mer, minnet är lika kaotiskt som mitt sinnestillstånd var då. Men av den massaker som Rufina Amaya berättat om, såg vi inget. Åtminstone inte det vi väntat. Först när likstanken började klibba i näsan och molnet av envist surrande flugor fick oss att täppa för öronen för att inte bli vansinniga, insåg vi att de döda kropparna fanns under våra fötter.

Det var som om de brände. Vi flydde och ingen kunde i sin vildaste fantasi ens tänka tanken att vi borde ha stannat för att gräva efter bevis. Arméstyrkorna fanns fortfarande i närheten och i nästa by, Arambala, hamnade vi mitt i en massflykt. Men den var på något sätt lättare att ta till sig än den osynliga massakern i El Mozote. Kanske passade den lättare in i mitt sökande efter revolutionen, än det obegripliga som hänt i El Mozote.

Men även om våra journalistiska vittnesmål kunde avfärdas med att vi inte sett någon massaker, så undergrävdes den officiella sanningen allt mer ju längre tiden gick. Och när jag tio år senare, när fredsavtalet just skrivits under, träffade Rufina Amaya på nytt, hade hon börjat tro att rättvisan var inom räckhåll.

Domaren i San Francisco Gotera hade året innan, 1991, inlett en process där praktiskt taget hela militärledningen från den tid massakern i El Mozote skedde, stod anklagad. Mot deras nekande och försvarsministeriets torra konstaterande att arkiven var försvunna, stod nu inte bara Rufina Amayas vittnesmål. Några andra i El Mozote, som också hade överlevt, hade trätt fram, liksom också överlevande från några små grannbyar som också utsatts för massakrer.

Men fram för allt; under 1992 skulle argentinska rättsmedicinska antropologer, som betraktas som världens bästa, börja arbeta med att gräva upp gravar och identifiera kroppsrester i El Mozote. Då, om inte förr, skulle bevisen för massakern bokstavligen kunna läggas på bordet.

Men Rufina Amayas förhoppningar grusades när det året därpå antogs en amnestilag som inte bara satte stopp för alla rättegångar utan också lade locket på för alla undersökningar kring de brott som begåtts under åren av krig. ”Lagen om allmän amnesti för att konsolidera freden”, som lagen officiellt hette, stöddes både av militären och av gerillan. Den sanningskommission, som lade fram sin rapport strax innan amnestilagen antogs, hade kommit fram till att av alla brott den registrerat så var militären ansvarig för 85 procent. Gerillan var ansvarig för 15 procent men hellre än att riskera att ställas inför rätta för de brotten stödde gerillans ledare en amnesti som innebar att stryka över och gå vidare.

Men att stryka över var omöjligt. Samtidigt som amnestin höll rättvisan fången, så blev sanningen om El Mozote allt tydligare. De argentinska rättsmedicinska antropologerna har hittills grävt upp 765 kroppar, eller rester av kroppar. 492 av dem är identifierade.

På den minnesplatta som satts upp i El Mozote finns i dag över 800 namn på identifierade offer för massakern.

Bevisen har blivit så överväldigande att USA:s tidigare ambassadör i San Salvador, densamme som anklagade Raymond Bonner och Susan Meiselas för att vara gerillapropagandister, nu har bett om ursäkt. El Salvadors förre presidenten Mauricio Funes har, i den salvadoranska statens namn, bett offrens anhöriga om förlåtelse.

Men det var ändå först förra året, när den salvadoranska konstitutionsdomstolen, trots politikers och militärers protester överraskande upphävde amnestilagen som historien tog en riktig vändning.

Och nu sitter de där. Bakom två hopdragna bord i rättegångssalen i San Francisco de Gotera. De drygt ett dussin män som utgjorde El Salvadors militära ledning när massakern i El Mozote genomfördes. Längst fram i mörkgrå kostym, grå skjorta och grå slips med ett silverkors som slipsnål sitter den förre generalen José Guillermo Garcia som var försvarsminister mellan 1979 och 1983.

Han hade gömt sig i USA och kände sig trygg, men när amnestilagen upphävdes utvisades han till El Salvador.

Den direkt ansvarige för massakern i El Mozote, den som gav order på marken, översten Domingo Monterrosa, dödades redan 1984 när gerillan sköt ner den helikopter där han och flera andra höga officerare färdades.

Men det var inte hämnd Rufina Amaya var ute efter. Det var rättvisa och upprättelse.

– Min man och mina fyra barn, som dödades i massakern, kommer jag att möta först när själv är död, hade Rufina Amaya sagt.

– Och, hade hon lagt till, om jag då kan berätta för dem att de skyldiga till deras död har dömts för sina brott så vore det en stor lycka.

Men Rufina Amaya dog 2007, innan rättegången på nytt kommit igång. En tröst är att hennes röst på bandinspelningarna där hon avger sitt vittnesmål lever kvar som det förgångnas ofrånkomliga närvaro i den oansenliga domstolsbyggnaden i San Francisco de Gotera. Att tvätta bort historien är svårt och så länge tyranner får skörda vad de sår finns hopp om att den heller inte ska upprepa sig. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.