Norge i synnerhet skall ha varit inflytelserikt, skriver Kristoffer Rønneberg, en korrespondent för Aftenposten, i sin nyutkomna bok ”Veien till Mandalay: En reise fra Burma till Myanmar”. Burmas demokratiseringsprocess är enligt honom de norska myndigheternas största utrikespolitiska seger under senare år. I samma anda säger den dansk-australiske akademikern Morten Pedersen i en intervju med the Institute for Security and Development Policy – en svensk tankesmedja som, liksom Morten Pedersen, inte heller låter som att den utmärkt sig för några skarpa analyser – att vad Burma behöver är ”mer engagemang”, det vill säga att fler västerlänningar åker dit och talar om för landets makthavare vad de borde göra.
Allt detta är inte bara ett oerhört naivt sätt att se på de senaste årens utveckling i Burma. Det är också neokolonialt översitteri. Visst är Burma ett mer öppet samhälle i dag än för några år sedan. Men det beror inte på att generalerna – och det är de som fortfarande sitter vid makten – har genomgått någon demokratisk väckelseupplevelse. Eller att de lyssnat på de västerländska diplomater och akademiker, som nu vill ta åt sig äran för att politiska fångar släppts, att en opposition tolereras och att journalister åtnjuter större frihet än tidigare.
Den bistra verkligheten är att det var realpolitik som fick Burmas generaler att införa vissa reformer – och det skedde långt innan norrmän, danskar och andra åkte till landet och kom med briljanta idéer och goda råd. Enligt hemlighetsstämplade dokument från militären började man överväga en kursändring så tidigt som 2004. Västvärlden hade infört sanktioner och isolerat regimen på grund av dess grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Men detta hade bara lett till att den sökt sig till Kina för att importera och exportera varor, få lån och köpa militär utrustning.
Beroendet av Kina blev dock så stort att generalerna själva blev oroliga. Landet var på väg att förlora sin självständighet och enligt de interna dokumenten, som jag tagit del av, var den enda räddningen att börja flirta med västvärlden genom att införa vissa reformer – men det var reformer som aldrig var avsedda att hota militärens grepp över makten.
Därför hölls ett parlamentsval – även om det var ett rent fuskval – i november 2010 och en ”ny” regering med Thein Sein som president tog över. Många utomstående har redan glömt att han var en av de generaler som ingick i den tidigare militärjuntan och då dessutom var premiärminister eftersom det inte fanns någon president. Så allt han har gjort är att få en ny titel och bytt ut uniformen mot civila kläder. Nästan alla ministrar i hans regering är också före detta militärer, så någon ny regim är det inte tal om.
Den nya författningen, som antogs 2008 efter en farsartad folkomröstning där nästan alla röstade ja, bekräftar militärens makt. En fjärdedel av alla parlamentsledamöter är aktiva militärer utsedda av militären – och för att få igenom några större förändringar i författningen måste fler än tre fjärdedelar av samtliga ledamöter rösta för sådana förslag. Men även om några från militärens eget parti, Union Solidarity and Development Party, skulle rösta för en författningsändring så måste det också godkännas i en folkomröstning.
En sådan klausul i författningen gör det omöjligt för demokratiledaren Aung San Suu Kyi att bli president – därför att hennes två söner inte är burmesiska medborgare. En har brittiskt medborgarskap, den andre amerikanskt. Trots detta har generalernas ploj fungerat. Sanktionerna har hävts och utländskt bistånd strömmar in i landet. Även svenska Sida prioriterar nu Burma som projektland.
Men efter att ha förvandlats från en parianation till västvärldens gunstling är det nu dags att dra åt skruvarna. Presscensuren har hävts, men nu följer man ”Singaporemodellen” och åtalar misshagliga skribenter och publikationer för ärekränkning och förtal. Nya sådana rättsfall kommer nästan varje vecka. Inför valet i november talar militären nu öppet om en form av ”demokrati” som ”passar burmesiska förhållanden” – och det kan bara betyda att den inte vill ha någon verklig demokrati. Och hur har det gått med den så kallade ”fredsprocessen”? Faktum är att sedan denna inleddes – med miljardstöd från EU – har Burma sett fler och intensivare strider än vid något tillfälle sedan åttiotalet. Regeringstrupper har inlett nya offensiver mot etniska rebeller i norr och använder nu för första gången jaktflyg, stridshelikoptrar och tungt artilleri.
Så frågan är, vem är det som engagerat vem? Västerlandets naivitet är slående, men arrogansen, att tro att de burmesiska generalerna lyssnar på dem, är en ny form av kolonialt tänkande. Detta är dessvärre dominerande bland många av de dussintals utländska ”experter” och andra som nu flockas till landet. Visst kan Burma till slut förändras och bli en demokrati. Men det kommer att ske på grund av det burmesiska folkets egna aktioner. Inte därför att västerländska diplomater och akademiker tror att de vet bäst.
Bertil Litner är svensk journalist och författare, kom till Asien 1975 och har varit bosatt i Thailand sedan 1980. Medverkade från 1982 till 2004 i det välansedda veckomagasinet Far Eastern Economic Review, som utgavs i Hong Kong, och var Svenska Dagbladets Asienkorrespondent från 1995 till 2014. Han har skrivit tretton böcker av vilka sju handlar om Burma och de andra om politik, samhällsliv och brottslighet i Asien. Fyra av böckerna har översatts från engelska till burmesiska och getts ut i Burma. Andra böcker har översatts till danska, koreanska och manipuri.
Bertil Lintners artiklar och böcker kan du hitta på hans webbsida.
