Nyheten ”Kina köper en tjugondel av Ukraina” fick stort utrymme i svenska medier (bland annat här och här – och som notis i ETC). Men det var inte korrekt. Dagen efter skickades det ut en dementi, som inte fick lika stor spridning. Det visade sig att företaget inte hade full nyttjanderätt till marken. I själva verket handlade det om ett samarbetsavtal om konstbevattning. Medier i väst pekar ofta ut Kina som en drivande kraft bakom utvecklingen, säger Michael Taylor på organisationen International Land Coalition (ILC).
– Kina är en stor investerarem, men störst är USA i form av privata företag. Storbritannien är också en av de ledande. Det är i huvudsak de traditionella investerarnationerna som är aktiva även på den här marknaden, säger han till Dagens ETC.
ILC är en bred samarbetsorganisation som bevakar markfrågor, med huvudkontor i Rom. 2008 steg livsmedelspriserna kraftigt på världsmarknaden och rapporter om markuppköp började strömma in från ILC:s medlemmar i syd.
– Det ökade intresset för mark berodde dels på att investerare ville hitta lönsamma investeringar för sitt kapital. Men även länder som är beroende av mark för sin matförsörjning började se om sitt hus för att säkra tillgången på livsmedel, säger Michael Taylor.
Stora ytor bördig mark såldes ut till utländska ägare och småbrukare tvingades bort från den mark de levde av. 2008 försökte till exempel det Sydkoreanska företaget Daewoo sluta avtal med Madagaskar om att hyra 1,3 miljoner hektar mark i 99 år för soja och palmoljeodlingar. Avtalet föll efter stort motstånd och premiärministern i Madagaskar tvingades avgå.
– Tänk dig ett land där 80 procent av befolkningen är beroende av jordbruk för sin försörjning och så ställs man inför att tre miljoner hektar mark ska säljas. Det hade fått oerhörda konsekvenser för befolkningen i Madagaskar, säger Michael Taylor.
– Efter Daewoo har investerarna blivit försiktigare. Vi ser inte så stora affärer nu, fortsätter han.
De mest spektakulära uppköpen är borta, men utvecklingen fortsätter med många mindre uppgörelser. 2008 började ILC kartlägga markuppköpen i fattiga och medelfattiga länder världen över i en databas – Land Matrix – som finns tillgänglig på internet. Den listar över 1 000 internationella markuppköp sedan år 2000, som berör motsvarande Tysklands yta.
– Ändå är våra data absolut inte heltäckande, särskilt i Östeuropa och Centralasien är luckorna stora. Informationen om markaffärerna är sällan offentlig, säger Michael Taylor.
En snabb koll på svenska företag bekräftar det han säger. Markuppköp på 800 000 hektar finns listade i databasen – en yta stor som Södermanland. Företaget Agrokulturas 225 000 hektar i Ukraina och Ryssland, främst veteodlingar, finns med, men däremot saknas de 230 000 hektar som svenska Black Earth Farming brukar i Ryssland.
Störst är intresset för billig mark i Afrika söder om Sahara och i Papua Nya Guinea. Största investerarland är USA.
Anuradha Mittal har ägnat de senaste fem åren åt att avslöja internationella markuppköp. 2004 grundade hon tankesmedjan Oakland Institute, som hittills har granskat ett 100-tal markaffärer. Mittal och hennes kollegor har bidragit till att stoppa flera skandalösa uppköp från amerikanska företag. I Sydsudan stoppades 2011 det Texasbaserade företaget Nile trading and Development från att lägga beslag på en miljon hektar. Avtalet skulle ge företaget obegränsad rätt att utvinna fyndigheter i 49 år till den löjliga summan 25 000 dollar. Sydsudans president Salva Kiir ingrep och stoppade uppgörelsen som förhandlats fram av lokala makthavare i Mukaya Payam.
– De här affärerna är som Dracula. Drar man fram dem i solljuset så försvinner de. De som är inblandade möter så mycket motstånd och ifrågasättande att de inte kan stå för dem längre, säger Anuradha Mittal till Dagens ETC.
I Tanzania avslöjade Oakland Institute 2011 landets dittills största markaffär. Det Iowabaserade företaget Agrisol, med republikanen Bruce Rastetter i spetsen, hade slutit ett hemligt avtal direkt med premiärministern i Tanzania. Affären har hejdats, men dess slutliga öde är inte avgjort.
– Hittills har uppmärksamheten inneburit att de 180 000 människorna som lever av och på marken fortfarande bor kvar där, säger Anuradha Mittal.
Vad säger du till dem som menar att den här typen av affärer är bra för utvecklingen i Afrika, både ekonomiskt och för att få upp matproduktionen?
– Det är skitsnack! De här affärerna handlar bara om att ta från småbrukare och ge till storföretag. De vill ha bördig mark nära vatten och nära befintlig infrastruktur. Dessutom vill de ha skattebefrielser. Efter åtta-tio år tar de vinsten och försvinner någon annanstans.
Emil Schön
