Laget som ska ena ett splittrat Frankrike

Lågvattenmärket för supportrarna nåddes under VM i Sydafrika 2010. Problemen började under en håglös öppningsmatch mot Mexiko. Nicolas Anelka sparkades ur truppen efter ett gräl i omklädningsrummet i halvtid med förbundskaptenen Raymond Domenech. Under samma match anklagades Franck Ribéry för att inte passa bollen till Yoann Gourcuff – hyllad som Zinedine Zidanes tronföljare – för att Gourcuff var un beau gosse, med andra ord lite för fin.

Otroligt nog provocerade Nicolas Anelkas uteslutning fram ett spelarmyteri, vilket i sin tur ledde till att fem av spelarna, däribland lagkaptenen Patrice Evra, straffades av det franska fotbollsförbundet. Frankrike åkte ur turneringen i första omgången. De förlorade med 2–1 mot Sydafrika med ett spel som var så dåligt att franska supportrar började heja på motståndarna.

Den dåvarande idrottsministern, Roselyne Bachelot, menade att spelarna betedde sig som caïds immatures – omogna smågangsters (det finns också en rasistisk underton här, caïd är ett låneord från den nordafrikanska arabiskan). Laget från 2010 kallades också l’equipe racaille – slödderlaget. Racaille/slödder var det ord som president Nicolas Sarkozy anmärkningsvärt nog använde för att beskriva upprorsmakarna från 2005 och 2007. Den här förolämpningen hade aldrig glömts ute i förorterna, där fotbollen fortfarande följs med stort intresse av supportrar som nu oftast håller på Real Madrid eller Barcelona, snarare än något av de franska lagen, inklusive landslaget. Förra året besökte jag en amatörfotbollsklubb i en förort till Lyon under arbetet med en film. Inte en enda av de fotbollstokiga ungdomar jag pratade med höll på Frankrike eller ett franskt lag.

Sedan 2010 har även den franska fotbollspubliken i allmänhet haft negativa känslor inför landslaget. Ordet som används för att beskriva de här känslorna är désamour – kärleken har tagit slut. Under matchen på Wembley i november, och sedan igen i mars, när fransmännen efter stor spänning slog Holland med 3–2 i Amsterdam, har kärleken tillfälligt återupplivats. Det återstår att se hur länge den varar.

Trots allt detta finns dock en tyst tillförsikt bland supportrarna och professionella fotbollsexperter att det kan gå bra för Frankrike. Truppen har djup och erfarenhet och man hoppas att med spelare som anfallaren Antoine Griezmann, som ersätter Karim Benzema, och mittfältaren Paul Pogba (ett barn av Paris förorter) i bra form, kommer den att bli svårslagen. Det franska laget verkar genomgå något av en renässans och då de spelar på hemmaplan, med sina supportrar i ryggen, är det fullt möjligt att de blir Europamästare.

Politikerna hoppas också, mer eller mindre öppet, att ett triumferande franskt landslag, likt det från 1998, ska kunna bidra till att läka de senaste årens trauman – upploppen, terrorismen, ilskan på alla sidor. Tidskriften SoFoot, i vanliga fall helt fotbollsfokuserad, tog ett oväntat kliv in i politiken i sitt senaste nummer, genom att uppmana laget att vinna EM och därmed bringa thermède anti-crise (ett motgift mot kris).

Det är dock ingen lätt uppgift, vare sig inom fotboll eller politik. Även om upploppen 2005 och 2007 och den rådande vågen av terrorism kanske inte har någon direkt koppling, har de skapat en infekterad stämning. Just nu befinner sig Frankrike i ett ”nödläge” efter förra årets terrorattacker. Det betyder inte bara att säkerheten är hög och väldigt synlig överallt, utan också att spänningarna är starka. De flesta är fortfarande rädda och nervösa – attackerna i Bryssel och EgyptAir-planet som försvann på väg från Paris till Kairo har bara gjort saken värre. Samtidigt pågår hela tiden polisrazzior i så kallade ”radikaliserade” delar av förorterna.

2016 verkar det mångkulturella Frankrike från 1998 vara längre bort än någonsin och många frågar sig huruvida det bara var en illusion. Även om det går bra för det franska landslaget, eller om de till och med vinner finalen, är det säkerligen för mycket begärt att det ska läka såren i det franska samhället.

Försvararen som blev politisk

Det har gått nästan ett helt decennium sedan jag sist träffade Lilian Thuram. Det var i Barcelona 2007, under vad som kom att bli hans sista säsong inom toppfotbollen. Likt de flesta spelare var han inte redo att dra sig tillbaka, men han var nöjd över att hans karriär varit framgångsrik. Höjdpunkten var så klart att han ingått i det franska landslag som vann VM i Frankrike 1998. Han beskrev det för mig, då och nu, som ”ett slags mystisk upplevelse, bortom ord”. På planen var inte Lilian Thuram lika poetisk. Han var hård och hänsynslös; han var stöttepelaren i ett tufft franskt försvar som bara släppte igenom två mål på sju matcher. Han gjorde också de två målen i vinsten mot Kroatien i semifinalen och styrde på egen hand Frankrike mot trofén. När vi kliver in på brasseriet Le Congrès, nära Porte d’Auteuil i Paris, vill alla prata med honom. Han är tillgänglig, rolig och artig – och belåten över att han så uppenbart fortfarande är älskad av det franska folket.

Numera är han i Frankrike även känd för sin politiska verksamhet. Politik stod också högst upp på agendan när vi träffades 2007. Lilian Thuram föddes i Guadeloupe och kom till Frankrike med sin familj 1981. Sitt första möte med rasismen hade han redan som liten och han har inte glömt hur arg och sårad det fick honom att känna sig. Han minns att han frågade sin mamma varför de kastade glåpord efter honom i skolan och blev djupt chockad när hon berättade för honom att det var på grund av hans hudfärg.

– Jag visste inte vad jag skulle tro. Men från den dagen ville jag förändra världen, berättar han för mig.

2006 uttalade han sig mot Nicolas Sarkozy och anklagade honom för att ignorera invandrarnas verklighet. Sedan dess har han ägnat sitt liv efter fotbollen åt antirasism. Han driver organisationen Fondation Lilian Thuram, som tar fram utbildningsmaterial och gör besök i skolor. 2011 imponerade han som kurator för en utställning om ”mänskliga zoon” (där afrikanska och andra ”exotiska och primitiva” folkslag ställdes ut, i Paris och andra europeiska huvudstäder, under slutet av 1800-talet) på Musée du quai Branly i Paris. Han är intresserad av identitetspolitik och har deltagit i kampanjen till stöd för det katalanska språket (han talar flytande spanska med vår spansktalande servitris) och 2013 demonstrerade han i Paris för legaliseringen av samkönade äktenskap.

Lilian Thuram inleder vår konversation med att ge mig en världskarta som vänts upp och ned, så att Afrika och Sydamerika hamnar högst upp. Det här är ett undervisningsverktyg som han använder i skolorna.

– Tanken är att den ska få dig att se världen med nya ögon och se att den plats där du kommer ifrån, Afrika eller någon annanstans, kan vara centrum, inte bara Europa eller USA, säger han.

Lilian Thuram har nyligen också gett ut en bok med titeln Mina svarta stjärnor – en historielektion i svarta prestationer genom århundradena.

– Rasister beskriver alltid svarta negativt, men jag försöker visa att det där helt och hållet handlar om makt. Kvinnor har på samma sätt behandlats som slavar genom århundradena. Men att du har blivit förtryckt betyder inte att din egen historia inte är viktig.

Bland Lilian Thurams egna hjältar finns den antikoloniale psykiatrikern Frantz Fanon och Aimé Césaire – poet, politiker och mannen bakom négritude, i huvudsak en rörelse för svart stolthet.

– Det handlar om respekt. Respekt för vem du är, var du kommer från. Även respekt för historien, inklusive slaveriets historia. Vi kan inte gå vidare utan att förstå historiens verklighet.

Vi talar om Frantz Fanon, som var en pro-algerisk aktivist under det algeriska frihetskriget. Frantz Fanons stora idé var att den koloniserade individen, först och främst, måste återkräva sin identitet som människa. Vi talar om Frantz Fanons betydelsefulla bok Svart hud, vita masker.

– Den handlar om att hitta och ta tillbaka sin identitet. Jag tror att det fortfarande är viktigt i Frankrike, och Europa, i dag, säger han.

Vi talar också om fotboll. Jag frågar honom hur han skulle känna sig om han befann sig i det franska träningslägret just nu.

– Det är väldigt enkelt, jag skulle vara fylld av glädje. Det här är en enastående chans för alla spelare, att få spela hemma och få spela med kärlek för sitt lag och sitt land. För supportrarna också. Fotboll handlar bara om känslor – det finns ett känslomässigt band mellan spelarna och supportrarna. Det är därför jag inte skulle spela för något italienskt lag med rasistiska fans. Jag minns när jag spelade på Anfield med Barcelona, när vi förlorade, hur Liverpoolfansen bar fram sitt lag.

Jag frågar om det känslomässiga bandet mellan franska supportrar och det franska landslaget, och varför det franska folket så olyckligt har slutat att älska det. Mer direkt frågar jag honom om fiaskot 2010. Handlade det bara om dålig ledning? Eller bara om spelare som betedde sig illa?

– Jag var inte där och jag tror att det förmodligen var mer komplicerat än det verkar, säger han tvekande, försiktig att inte kritisera eller, än värre, demonisera andra spelare.

Det handlar delvis om kamratlig solidaritet, men också om att han är medveten om hur politiskt laddad just den fotbollskrisen fortfarande är.

– Jag tror att det bara handlade om en liten grupp spelare som hade för mycket pengar och berömmelse, fortsätter han, något vagt.

– Så det fanns en dålig känsla och den förstörde lagandan. Man kan inte spela fotboll utan den andan. Det fungerar bara inte.

Vad tror han om den nuvarande truppen? Vad står på spel för dem i EM 2016?

– Först och främst: fotboll. Man kan inte tänka på något annat som spelare. När man är på planen springer man hela tiden, tittar, hela tiden på alerten – det är skönheten i spelet. Så man får tänka efteråt vad det kan betyda. Men idrott på toppnivå ger nyttiga lärdomar – särskilt hur man ger det bästa av sig själv. Man måste ge till laget och till supportrarna. Det är så det fungerar.

Jag frågar honom om det franska folkets förväntningar och om en framgångsrik turnering verkligen kan hjälpa till att lyfta Frankrike ur den nu rådande olustkänslan.

– Jag är optimistisk. Det är naturligtvis för mycket begärt att fotbollsspelare ska förändra världen, men 1998 hände det på sätt och vis. Det var inte detsamma i Frankrike efter VM det året. Jag vet det för jag genomlevde det. Det är också sant att Frankrike går igenom en svår period just nu, men jag tror att verkligheten från 1998 fortfarande lever kvar i människors tankar.

Det tror också Nathalie Iannetta, som 2015 utnämndes till särskild rådgivare om idrott och unga till François Hollandes regering. Nathalie Iannetta har tillbringat merparten av sin karriär som tv-journalist med särskilt intresse för och expertis inom fotboll. Hon har inte tidigare varit känd för att ha starka politiska åsikter, även om hon alltid har sagt att hon ”har hjärtat till vänster”. Men hennes utnämning till François Hollandes stab – vilken kom som en överraskning för många – har setts som en medveten manöver av François Hollande för att skapa politiskt kapital av EM 2016. För närvarande står hon bakom en reklamkampanj på tv-kanalen TFI som ska göra fransmännen engagerade i EM-turneringen. Kampanjen består av en kortfilm, som tydligt spelats in över hela Frankrike, med människor av olika etnisk bakgrund och olika dialekter och brytning, som ber laget att vinna för dem. Referenspunkten är solidariteten med black, blanc, beur från 1998. Bakgrunden är den politiska verkligheten 2016, så sloganen är: ”Få oss att drömma. Vi behöver det!”

Nathalie Iannettas kontor har också kommit på huvudbudskapet för EM 2016: ”Le foot comme on l’aime” (Fotboll som vi älskar den) och ”La France comme on l’aime (Frankrike som vi älskar det). Den politiska innebörden i dessa slogans definierades av Nathalie Iannettas kollega, Najat Vallaud-Belkacem, som angående Nathalie Iannettas utnämning sa:

– Vår prioritet vid EM 2016 är att skapa något nytt, att föra samman fransmännen och överskrida olikheter med ett gemensamt lag. Tyskland förändrade sin image helt efter VM 2006. Vi kan också göra det.

Det är en nobel ambition, men den ignorerar den faktiska politiska komplexiteten i den franska fotbollskulturen. Framför allt så är den huvudsakliga skiljelinjen i fransk fotboll inte etnicitet, utan klass. Storstadseliten ser i stort fortfarande fotboll som ett tidsfördriv för ”beaufs” – Frankrikes vita arbetarklass som alltid har föredragit kött med pommes frites, öl och Johnny Hallyday framför Jacques Derrida. Eller så är det favoritsporten i förorterna, de ofta föraktade utbölingarna i det franska samhället.

Den litterära världen är i hög grad ointresserad av fotboll. Det finns helt klart ingen motsvarighet till Nick Hornby i Frankrike, eller till de Hornby-läsande klasserna. 1998 verkade det, helt kort, som att alla i Frankrike blev fotbollsfans – även politiker och personer inom den intellektuella eliten. Men entusiasmen var kortlivad och uppfattades som falsk. Fotbollsjournalisten Raphael Gaftarnik är vaksam när det kommer till politiker och fotboll. När jag talar med honom i Paris, säger han:

– Alla vet att den politiska eliten i Frankrike ser ned på fotbollssupportrarna. Det bästa exemplet är Jacques Chirac, som verkligen inte vet någonting om fotboll men som var den förste att synas tillsammans med Zinedine Zidane och de andra.

Gaftarnik har nyligen skrivit om hur mycket som står på spel för François Hollandes regering i EM 2016.

– Jag förväntar mig att François Hollande skulle associera sig själv med en fransk framgång, det är självklart. Men de verkliga fotbollssupportrarna är inte dumma. De vet vem som är på riktigt och vem som är fejk. Så om François Hollande låtsas vara ett stort fan skulle det verkligen kunna slå hårt tillbaka på honom själv.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För François Hollande finns dock betydligt större risker med EM 2016 än bara hans trovärdighet bland fotbollssupportrarna. Den högsta prioriteten för den franska regeringen är säkerheten. Massanstormningen av supportrar till fotbollsarenor runtom i Frankrike är helt klart ett tacksamt mål för alla terrorister, hemodlade eller andra. Rädslan har stigit efter stora problem med publiken vid den nyligen spelade franska cupfinalen mellan de gamla rivalerna Paris Saint-Germain och Olympique de Marseille på Stade de France. Trots tre kroppsvisitationer innan de kom in på arenan, lyckades supportrar smuggla in fyrverkeripjäser och glasflaskor. Inrikesminister Bernard Cazeneuve har lovat en utredning, men ingen känner sig särskilt lugn.

Sannolikheten är också stor att turneringen kan saboteras av strejkaktioner mot de arbetsmarknadsreformer som nyligen tvingats igenom utan det franska parlamentets godkännande. Fackföreningarna utlovar en strejkvåg under juni. Lastbilschaufförer, flygledare och lärare har redan uttryckt sin ilska genom störande driftstopp och attackerar den så kallade bristen på demokrati. Bränsle- och transportstrejker har också inletts och de stridbara hotar att göra Frankrike omöjligt att styra. Polisen är redan överbelastad och har fullt upp med att försöka slå ned de alltmer våldsamma protesterna runt om i landet.

Att lösa allt detta, eller ens något av det, skulle vara en omöjlig uppgift för vilket fotbollslag som helst. Och det här är med största sannolikhet inte vad de franska spelarna tänker på när de inleder sin uppladdning inför turneringen. Men likt varje engelskt lag som ger sig av till en fotbollsturnering, hemsökta av legendarerna från 1966, kommer det franska laget inte bara att möta sina motståndarlag när de kliver ut på planen på Stade de France, utan också sitt lands historia.

Lilian Thuram är en av dem som fortfarande tror på den helande kraften hos sin utvalda idrott.

– Fotboll är ett tärningskast – det är därför det är så spännande, säger han.

– Men jag tror att andan från 1998 fortfarande är vid liv. En del säger att den har blivit en myt, men en gång var den verklighet. Så det finns ingen anledning till att bra saker inte kan hända för det här laget i EM 2016, och bra saker kan hända även för Frankrike. l