När Bouazizi 18 dygn senare avled på sjukhuset hade redan ett folkligt uppror väckts över hela Tunisien, och snart skulle stora delar av Nordafrika och Mellanöstern dras med i revolten som kom att kallas den arabiska våren.
– Självbränningen i Tunisien var bara den utlösande faktorn. Den kom inte som en blixt från klar himmel, säger Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet och författare till boken ”Den arabiska våren”.
”Huliganer och extremister”
Bakgrunden var att fattigdomen och inkomstklyftorna hade ökat i regionens länder, att en liten klick i samhällstoppen satt på de stora resurserna och det utbredda missnöjet mot de styrande.
– Efter den tändande gnistan i Tunisien gick det väldigt fort. Bara fyra dagar innan president Ben Ali flydde landet hade Frankrikes utrikesminister kallat demonstranterna huliganer och extremister. Hon fick ju avgå sen, efter vad som hände. Så kom utvecklingen, den arabiska våren, med diktatorer som föll, en efter en, säger Mohammad Fazlhashemi.
Under vintern och våren 2011 skulle miljontals människor fylla gatorna i över ett dussin länder.
Åtminstone fyra diktatorer störtades och förtryckta folk såg för för första gången på decennier fram emot en hoppfull framtid med demokrati och rättvisa.
Men utvecklingen blev en helt annan, med de brutala inbördeskrigen och humanitära katastroferna i Syrien, Libyen och Jemen som värsta följdeffekt.
Och i exempelvis Egypten och Bahrain har läget för demokrati och mänskliga rättigheter blivit värre idag, tio år senare, än före upproret.
– Det som hände var att de andra krafterna började vakna till liv. Stormakterna och regionala makthavare. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gick in, men också EU, USA och Ryssland. Det ledde till den blodiga utveckling vi kom att se, säger Mohammad Fazlhashemi.
På plats på Tahrirtorget
Efter att diktaturerna föll hölls allmänna val i flera länder, däribland Egypten.
– Islamistiska partier vann valen och man knöt stora förhoppningar till dem om att lösa alla kriser. Men när de kom till makten visade det sig inte vara så enkelt. Man hade väldigt diffus uppfattning om vad som skulle hända om diktatorn föll. De hade inte ägnat en tanke på det, eftersom Mubarak suttit så länge, säger Mohammad Fazlhashemi som själv var på plats i Kairo och Alexandria under upproret mot Egyptens president Hosni Mubarak, styrt landet sedan 1981.
– Jag såg själv på nära håll och gick runt på Tahrirtorget och pratade med folk. Det slog mig då hur otroligt polariserat läget var. Det fanns en väldigt stor uppslutning kring att man ville ha demokrati, men definitionen av demokrati var helt annorlunda än hur vi ser på den. Muslimska brödraskapet försökte trycka ner en hårt islamistisk, snudd på salafistisk, grundlag i halsen på den egyptiska befolkningen. Resultatet blev militärdiktatur. Idag är läget värre än vad det var innan.
– När vi var där kunde oppositionella vara på Tahrirtorget och dela ut tidningar, håna Mursi. Men idag, vem vågar yppa någon som helst kritik mot diktatorn Sisi?
”Politisk islam har havererat”
En färsk rapport från amerikanska forskningsinstitutet CFR har gått igenom tillståndet i de sex länder som utgjorde kärnan i arabiska våren: Bahrain, Egypten, Jemen, Libyen, Syrien och Tunisien inom områden som demokratisk utveckling, levnadsstandard, konflikter, arbetslöshet och pressfrihet. Samtliga kurvor pekar åt fel håll, med Tunisien som enda undantag.
– Om man ska försöka sammanfatta tio år efter den arabiska våren så skulle man kunna säga att politisk islam i dess moderata form, men också i den våldsamma varianten, har havererat och visat sig inte kunna leverera. Det är inte så mycket kvar av den arabiska våren, säger Mohammad Fazlhashemi.
