Krigets lagar och humanitär rätt är idag helt satta ur spel.

Efter mer än tio månaders krig vittnar Läkare utan gränser om en katastrofal situation som knappt går att beskriva.

– Krigets lagar och humanitär rätt är idag helt satta ur spel i Gaza. Det är nästintill omöjligt för våra kollegor att jobba. Förutom att det saknas mat, vatten och bränsle har vår personal bland annat tvingats avbryta pågående operationer på grund av att det inte finns el. Något så basalt som att lägga om brännskador blir i princip omöjligt då det inte finns sterila miljöer, säger Frida Lagerholm, kommunikationsansvarig på Läkare utan gränser i Sverige. 

Finns inga säkra zoner

Trots det fortsätter Läkare utan gränser sitt arbete, med mer än 500 medarbetare på plats i Gaza. Enligt Frida Lagerholm är säkerhetsläget för organisationens personal otroligt allvarligt. 

– Ett antal kollegor har dödats, flera kollegor har tvingats fly upprepade gånger och många har förlorat familjemedlemmar. Vi har medicinsk personal som tvingats operera på sina egna barn och släktingar, berättar Frida Lagerholm.

Att det skulle finnas så kallat säkra zoner i Gaza avfärdar hon.

– Platser som pekats ut som säkra zoner har snabbt visat sig inte alls vara det. Vi har blivit attackerade även när vi fått garantier om att det är tryggt att förflytta sig mellan olika platser. Förutsättningarna för vårt arbete ändras konstant, vilket gör det väldigt svårt att koordinera en medicinsk insats i Gaza.

Vapenvila måste vara permanent

I veckan fortsätter förhandlingar om en vapenvila i Gaza och ett amerikanskt förslag uppges ha accepterats av Israel. Men att samtalen faktiskt skulle få konkreta resultat vågar Frida Lagerholm knappt hoppas på. 

– Det har varit mycket prat, förhandlingar och toppmöten, men ingenting har hittills skett eller förändrats på marken. Läget har varit katastrofalt under väldigt lång tid. 

Om en överenskommelse om vapenvila ändå skulle nås betonar hon vikten av att den blir permanent.

– Såklart för att kunna säkerställa det mest grundläggande, att kunna ge människor mat och skydd och vårda de skadade. Men också för att börja hantera den enorma psykosociala biten. En hel generation är traumatiserad och det går inte ta sig an det när det hela tiden sker nya övergrepp.