Utredningen kom fram till att Labours processer för att hantera klagomål om antisemitism hade brister. De hade för svaga strukturer, de utsattes för politisk påtryckning, de hade otillräckliga resurser och saknade lämplig ledning. De anställda hade inte haft tillgång till relevant utbildning.
Det allvarligaste som kom fram i utredningen – trakasserier – gällde två fall där representanter för partiet, tidigare borgmästaren Ken Livingstone och en lokalpolitiker i Lancashire, hade gjort antisemitiska uttalanden.
Utredningen kritiserade Corbyns ledarskap för bristande effektivitet i hanteringen av de här frågorna, men den kom inte med några svepande påståenden om att de var medskyldiga till antisemitism.
Sansad reaktion
Jeremy Corbyns reaktion på utredningen var lika sansad. Han bekräftade utredningens kritik, uppmuntrade till en skyndsam implementering av dess slutsatser och bad om ursäkt till judiska medlemmar vars klagomål hanterats fel.
– Judiska medlemmar i vårt parti och i samhället i stort förväntade sig med rätta att vi skulle hantera det och jag är ledsen att det tog längre tid att åstadkomma den förändringen än det borde ha gjort, sa han.
Som väntat så försvarade han också sin insats. Många av de processer som kritiserades, påpekade Corbyn, tillkom före hans ledarskap – vilket tillstås i utredningen – och ersattes av mer handfasta rutiner efter 2018. Han godtog inte alla slutsatser i utredningen, men det är knappast oväntat då det gäller en kritisk utredning på 129 sidor som behandlar ett så kontroversiellt ämne.
Han sa också att ”problemets omfattning dramatiskt överdrivits, av politiska skäl, av våra motståndare inom och utanför partiet, såväl som av stora delar av media”.
Detta är otvivelaktigt sant – som framkommer i den läckta utredningen så stod enskilda klagande i några fall för tusentals klagomål, varav en stor majoritet saknade grund.
Till och med parlamentsledamöter uttalande sig gällande antalet fall som inte kunde underbyggas. Margaret Hodge, till exempel, sa att hon hade lämnat in hundra klagomål om antisemitism till partiet. Senare visade det sig att 80 av dessa gällde personer utan någon som helst koppling till Labour – det vill säga, de var inte ens medlemmar, än mindre tjänstepersoner eller några som EHRC skulle anse partiet vara juridiskt ansvariga för.
Om detta kanske verkar som indiciebevisning, så är det övergripande intrycket av sådana framställningar betydligt tydligare. Förra året genomförde Survation en opinionsundersökning där de frågade allmänheten hur stor andel av Labourpartiets medlemmar som varit föremål för klagomål om antisemitism. Resultatet visade att folk, i genomsnitt, trodde att 34 procent av Labours medlemmar var inblandade i klagomål om antisemitism – över 200 000 personer. Bara 14 procent av de svarande trodde att siffran låg under tio procent av medlemmarna.
Det försvagar inte EHRC-utredningens slutsatser att framhålla att allmänhetens uppfattning om problemets omfattning var felaktig. De fall av trakasserier som hittades gällde två tjänstemän, och ”gränsfallen” var bara 18 stycken. Labourpartiet har ett brett spektrum av valda tjänstemän och anställda över hela landet – även om man tar med alla 20 i beräkningen så skulle antalet fall uppgå till en bråkdel av en procent.
Det är viktigt att utredningen själv tillstår att Labours medlemmar bör få lov att engagera sig i denna diskussion. I artikel 10 hos ECHR står: ”… ska skydda medlemmar i Labourpartiet som… uttrycker sina åsikter i interna partifrågor, såsom omfattningen av antisemitism inom partiet, baserat på sina egna erfarenheter och inom lagen.”
Saknas rimliga skäl
I grunden manar EHRC-rapporten till att naturlig rättvisa ska respekteras. De som upplever att de har utsatts för kränkningar eller orättvis behandling borde kunna säga att deras klagomål till Labourpartiet kommer att hanteras utan fördomar och att de kommer att få en rättvis prövning. Det är ett legitimt krav, i synnerhet när det gäller rasism.
Men den gemensamma grund som borde finnas i dessa frågor har ögonblickligen gått förlorad – just för att Labourledaren Keir Starmer och hans bundsförvant, partiets generalsekreterare David Evans, beslutade att deras egna interna och fraktionella hänsynstaganden var viktigare än att bygga konsensus i partiet i utredningens kölvatten.
Det fanns inga rimliga skäl till att stänga av Jeremy Corbyn. Hans reaktion på rapporten var försiktig och mild – så till den grad att den inte ens genererade någon större kritik från den ökänt fientliga pressen. Inget som han sa kunde anses vara antisemitiskt. Själva avstängningen var hafsig och kringgick partiets egna system, vilka inte flaggar Corbyn som avstängd.
I skrivande stund har David Evans inte ens kunnat säga vilken partiregel Corbyn ska ha brutit mot med sitt uttalande – som utnämnd tjänsteperson vägrade han att klargöra detta för partiets valda nationella verkställande utskott (National Executive Committee, NEC). Den i efterhand uttänkta förklaringen kommer med största sannolikhet att innehålla den allomfattande ursäkten att partiets rykte kan ta skada.
Starmers cyniska kohandel
Keir Starmer – som, trots klena bedyranden om motsatsen, var delaktig i beslutet om avstängning – har varit mer meddelsam om resonemanget. Enligt hans mening så framställde Corbyns uttalande antisemitism som en fraktionsfråga och bagatelliserade dess betydelse.
Men vem kan på allvar hävda att frågan inte hade blivit fraktionaliserad? EHRC-utredningen antyder själv detta. Och den öppnar uttryckligen upp för diskussion om problemets omfattning – det, står det i den, är inte antisemitiskt och bör vara skyddade yttranden för alla Labourmedlemmar.
Corbyns avstängning ligger helt i linje med Starmers ledarskap sedan hans seger tidigare i år. Han har gjort allt han kan för att marginalisera vänstern och detta var hans senaste tillfälle. Starmer såg sin chans att få en klapp på axeln av Murdochpressen för sin statsmannakonst, att uppvisa sin egen makt inom partiet och att visa för allmänheten i vilken grad Labour har ett ”nytt ledarskap”.
Och för att göra detta behövde han bara säkerställa att partiets inbördeskrig skulle fortsätta i all framtid, att dess massmedlemskap skulle minska i tusental, att dess anslutna fackföreningar skulle känna sig förrådda och att de löften om enighet som han valdes på skulle tolkas som meningslösa. Det är denna kohandel han ägnat sig åt – och alla inom Labourpartiet bör veta det.
Han vill ha inbördeskrig
Dagen efter avstängningen, under sin runda till tv-studiorna, framställde Starmer det som ett förnuftigt beslut. Han påstod att han inte vill ha inbördeskrig – men han har väldigt tydligt fört ett: genom att utelämna vänstern från högre poster, genom att utesluta Rebecca Long-Bailey från sitt skuggkabinett, genom att stödja utnämningen av en skamlöst fraktionell generalsekreterare, genom att kräva att parlamentsledamöter skulle följa partilinjen vid omröstningar om utlandsoperationer och spionpoliser, genom att hota ledamöter som vågade rösta enligt sitt samvete, genom att frångå politiska åtaganden som utgjorde grunden till hans mandat från medlemmarna för bara några månader sedan. Från början har det varit ett krig mot vänstern.
Labour befinner sig, faktiskt, i ett inbördeskrig. Men det är bara en sida som krigar. Vänstern har hittills till stor del fortsatt att vara oorganiserad och försagd. Detta måste förändras.
Faktum är att Corbyn fortfarande är vida respekterad och beundrad inom partiet. Den stora majoriteten av dess väljare – däribland många tusentals av dem som röstade på Keir Starmer – anslöt sig till partiet under hans ledarskap.
Ett annat sätt att driva politik
De inspirerades av Corbyns vision om ett samhälle där miljontals människor inte skulle behöva utstå ständig fattigdom, en vision som sällan omnämnts under Starmers ledning, trots att den enorma pågående krisen och regeringens hantering av den har drivit så många fler mot den gränsen.
De var också övertygade om att det fanns ett annat sätt att bedriva politik – ett som kunde vara mer deltagarstyrt, mer demokratiskt och mer engagerat i sociala rörelser utanför Westminster. Detta är ett synsätt som Starmer och hans team har föresatt sig att avveckla inom Labourpartiet, för att återigen reducera det till en trångsynt valmaskin som ser sina egna medlemmar som en olägenhet. Snart kommer de att slå den sista spiken i denna kista genom att stänga ned enheten för lokalsamhällesorganisering.
Sätt en käpp i hjulet
Fackföreningarna stöttade också Corbyn – inte på grund av honom som person, utan för att han erbjöd en möjlighet till ett parti som verkligen skulle representera arbetarnas intressen i parlamentet. Labour skulle inte längre vara ett parti som vägrade att upphäva fackföreningsfientliga lagar eller som fördömde strejkande arbetare i riksmedia.
Starmer lovade att denna vision av partiet skulle bestå under hans ledarskap. Likt så många andra av hans löften var det, vilket blir tydligare för var dag, en lögn.
Denna allians – av medlemmar och fackföreningar – måste nu resa sig och kräva att försöket att utradera de senaste fem åren, vilket är som tydligast i avstängningen av Corbyns, stoppas. Tillsammans har de finansierat partimaskinen. Nu måste de bygga den också, från dörr till dörr, ofta under eländiga omständigheter, och ge av sin egen tid och kraft, utan någon större uppskattning. De måste nu sätta en käpp i hjulet.
I kontexten av att vi har en regering som driver miljontals mot armod, och många mot döden, genom sin hantering av pandemin, och mot bakgrund av en politisk arena som i allt högre grad formas av individer som är skamlösa i sin strävan efter att rasera de torftiga kvarlevor av jämlikhet och demokrati som har överlevt de senaste årtiondena, har Labourledningen beslutat att föra krig mot vänstern.
Det kan inte få fortgå.
Socialismen utestängs?
Om det gör det så kommer vi under kommande år garanterat att se väldigt lite, om ens något, av en meningsfull opposition mot den sociala, kulturella och ekonomiska marschen högerut. Labours medlemmar och anhängare kommer, i stället för att aktivt strida för sina värderingar, helt enkelt få höra att de ska vänta på ett val som äger rum om flera år, i gud vet vad för slags ödemark som Toryregeringen har lämnat efter sig.
Men var så säker: Om Corbyn drivs ut ur Labourpartiet så kommer socialismen att utestängas från brittisk politik under en överskådlig framtid. Vi måste bygga den starkast möjliga alliansen för att se till att den här avstängningen förkastas.
Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i amerikanska tidningen The Jacobin
Översättning: Jenny Cleveson
