United Fruit, som fram till 1960-talet var det största USA-ägda bolaget i Latinamerika, kallades för bläckfisken. Orsaken var att det inte enbart sysslade med att odla bananer. Det ägde järnvägarna, el-, telefon-, och telegrafbolagen och, inte minst, hamnarna.

United Fruit var en stat i staten.

Det var United Fruit som låg bakom den CIA-organiserade kuppen i Guatemala 1954 som krossade det mest avancerade försöket i Latinamerika att via reformer bygga en slags välfärdsstat. Slutsatsen som bland annat Che Guevara, som då befann sig i Guatemala, drog var att reformer inte var möjliga i Latinamerika. Det krävdes väpnad kamp för att nå förändring.

Samma år, 1954, slogs en strejk på United Fruits anläggningar i Honduras ner. Men det var inte samma slags nederlag som i Ciénaga och Guatemala. I Honduras hade arbetarna tagit över tågen som forslade bananerna till hamnen, för att resa mellan de olika små bosättningarna för att stärka sin organisering. Den centrala orten Progreso kom att kallas Honduras Petrograd.

Men det blev ingen upprepning av den ryska revolutionen i Honduras. Ingen annan revolution heller. Strejken var ingen seger, men heller inget totalt nederlag. Den skapade en rad rättigheter och förbättringar som gjorde att United Fruit inte längre kunde behandla Honduras som en koloni.

Men United Fruits inflytande var motsägelsefullt. Koncentrationen av arbetare bidrog till att skapa ett klassmedvetande som underlättade bygget av fackliga organisationer. Men United Fruit kallades också ”Mama Yunai” – och byggde ”company-towns” och organiserade skolor för de anställdas barn och andra sociala aktiviteter som stärkte identifikationen med bolaget.

Reform eller revolution?

När jag i början av 1975 kom till Urabá första gången mötte jag klassmedvetna arbetare som inte ville annat än att arbeta för ”Mama Yunai”.

Vi låg med ett fraktfartyg i Turbo, den centrala hamnen i Urabábukten, och lastade bananer. Jag fungerade som tolk. Under kvällen, natten och förmiddagen som lastningen pågick växte det fram ett intensivt samtal med några av hamnarbetarna. De berättade att deras fack höll på att planera en strejk, och att de behövde de utländska fartygens stöd. De bad mig prata med kapten. När jag gjorde det såg han mest rädd ut, sa inget, skakade bara på huvudet.

Efter nattskiftet var det några som stannade kvar. Jag hade nämnt att jag nyligen varit i Chile och Argentina och de ville veta mer: reform eller revolution? Fredlig eller väpnad kamp? Vad kunde man lära av Chile och Argentina? I den fuktiga grönskan, där stillheten bara avbröts av cikadorna och de snabba andetagen hos dem som bar säckarna med bananer uppför lejdaren, kändes det som abstrakta frågor. Men det var det inte.

Alla de tre gerillarörelserna som var aktiva i Colombia då – Farc, EPL och ELN (se not) – hade börjat agera i området. Farc och EPL hade fått ett visst inflytande i fackföreningarna, framför allt bananarbetarnas, men också hamnarbetarnas. Det fanns ett tryck från gerillan att ta ställning. Vad borde man göra? Fanns det något svar i erfarenheterna från Chile och Argentina? Det lite röriga samtalet då jag försökte berätta vad jag varit med om gav inga svar. Men det fanns ändå en slags entusiasm att något var på gång. Samtidigt hoppas alla de som var med i samtalet och som lutade åt gerillan, att få jobb på ”Yunai”.

– Det är bättre där. De har skolor och sjukstugor. Men här måste vi strejka för att ens få betalt.

På samma gång visste de mycket väl att strejken skulle göra det svårare att få jobb på ”Yunai”.

Slogs lika mycket mot varandra

Under den två veckor långa resan från Turbo till tyska Bremerhaven undervisade jag besättningen i spanska och berättelserna från Turbo föll i glömska.

Strax därpå bytte United Fruit namn till Chiquita och när jag kom tillbaka till Urabás huvudort Apartadó 20 år senare, hade de rätt idylliska berättelserna från hamnarbetarna i Turbo förvandlats till skräckskildringar.

Under åren hade EPL och Farc vuxit sig så starka att de kontrollerade varsin fackförening med tusentals medlemmar på bananplantagerna. Men de slogs lika mycket med varandra som med Chiquita.

När det 1991 organiserades en konstituerande församling för att skriva en ny konstitution i Colombia bestämde sig EPL för att lägga ner vapnen och delta i det arbetet.

Den nya civila politiska organisationen förvandlade betydelsen av EPL från Ejército popular de liberación (Den folkliga armen för befrielse) till Esperanza, paz, libertad (Hopp, fred, frihet).

Den konstituerande församlingens arbete blev en framgång, men de avväpnade EPL-medlemmarna och deras anhöriga i Urabá blev måltavlor för Farc i dess strävan att ta över EPL:s militära och politiska utrymme. De fem åren mellan 1991 och 1996 utsattes ”los esperanzados” för närmare 20 massakrer. Farc motiverade sina våldsdåd med att EPL samarbetade med armén och med högermilisen AUC, som på allvar börjat etablera sig i Urabá i det uttalade syftet att utrota gerillan.

Färga håret – rädda de kidnappade

Jag var i Apartadó därför att det ryktades om att två svenska ingenjörer, som arbetade för Skanska på ett stort kraftverksprojekt, hade kidnappats av Farc och kanske snart skulle släppas. En av prästerna i Apartadó som deltagit förhandlingar med Farc och som trodde sig veta var de fanns, föreslog att vi skulle rida upp i bergen och helt enkelt hämta hem dem.

– Du behöver bara färga håret, sa han, så har vi dem här om ett par veckor.

Hans optimism delades inte av många andra. Apartadós kvinnliga borgmästare Gloria Cuartas som valts på en hoppingivande enhetslista var visserligen ett under av mod, men hade efter bara några månader börjat känna att hon stod inför en övermäktig uppgift. Jag åkte bil med henne genom väldiga bananfält på väg till ett flyktingläger med uppemot tusen bondefamiljer som flytt undan sammandrabbningarna mellan Farc och AUC. Efter att vi först stoppats av AUC och inte långt därefter av Farc suckade hon djupt och berättade med en röst som lät oändligt trött, att både AUC och Farc hade hotat henne till livet.

– Inte bara en gång, utan flera. Och jag misstänker att de livvakter som armén har gett mig är lätta att köpa.

17 mördade medarbetare

Svenskarna blev så småningom fria. Gloria Cuartas lämnade sin post efter två år, då hade 17 av hennes närmaste medarbetare mördats. Som ett erkännande av hennes arbete, både som borgmästare och därefter, utsåg Gustavo Petro henne nyligen till chef för en statlig myndighet som ska övervaka genomförandet av de fredsöverenskommelser som förhoppningsvis kommer att skrivas under den närmaste tiden inom ramen för ”total fred”. En viktig markering av att de nu pågående processerna baseras på erfarenheter från de tidigare. Och de är många. Det har förmodligen genomförts fler fredsförhandlingar i Colombia än i något annat land. Både misslyckade och lyckade.

AUC skrev 2003 under ett fredsavtal och gick med på att lägga ner vapnen. Några av dess ledare utvisades till USA där de dömts till hårda fängelsestraff.

Efter flera misslyckanden gick också Farc med på ett fredsavtal 2016. Avtalet innebär, förutom sociala projekt för att hjälpa de tidigare gerillasoldaterna att integrera sig i samhället, tillämpning av en ”övergångsrättvisa” som bland annat rymmer offentliga förhör och bekännelser. En erfarenhet som fortfarande pågår och är både traumatisk och befriande för både offer och skyldiga.

Men trots alla fredsavtal fortsätter våldet i Colombia.

ELN har ännu inte skrivit under något fredsavtal och dissidenter från alla andra grupper har fortsatt med väpnade aktioner. Och nya har kommit till. Men nu handlar det inte ens retoriskt om det som var Che Guevaras slutsats efter kuppen i Guatemala 1954, ”att det krävs väpnad kamp för att kunna förändra Latinamerika”, nu handlar det om business. Det handlar om droger, beskyddarverksamhet, illegal gruvbrytning och på senare tid migranter.

Den organisation som dominerar Urabá idag kallar sig Autodefensas Gaitanistas de Colombia (Colombias gaitanistasjälvförsvar), AGC, men går också under andra namn, vanligast är Clan del Golfo. Bland ledarna finns tidigare medlemmar i såväl AUC, EPL som Farc. Vänstergerilla och högermilis tillsammans i en våldsapparat som inte ens låtsas ha några ideologiska drivkrafter. Kanske den rikaste illegala organisationen i Colombia någonsin och samtidigt en bankruttförklaring av den väpnade kampen som väg till förändring.

Migration för miljoner

Den enorma ström av migranter från hela världen som vill ta sig till USA passerar genom Urabá på väg till en veckolång plågsam vandring genom Dariéndjungeln. Nu har de blivit AGC senaste affärsområde. För att de ska få passera genom Darién på gränsen mellan Urabá och Panama måste var och en betala 125 dollar till AGC. Priset inkluderar guide och beskydd fram till gränsen. Under förra året passerade över 300 000 migranter den vägen. Året innan än fler. En mångmiljonaffär.

Vid några tillfällen har AGC sagt att man vill delta i processen mot ”total fred”. Gustavo Petro har också försökt få till stånd förhandlingar på olika nivåer, utan större framgång. AGC uppskattas bestå av 9 000 man, kärntruppen tidigare medlemmar i AUC, EPL och Farc. Det krävs något speciellt för att få dem att avsäga sig sin vinstgivande affärsverksamhet för att istället integrera sig i samhället som en vanlig medborgare. Men vad?

Det ser inte ljust ut.

Men alla fredsavtal i Colombia är en slags under. Mot alla odds. Och optimisterna påpekar att de tidigare gerillasoldater och högermiliser som lagt ner vapnen de senaste 25 åren och ännu tidigare, och som har integrerat sig i samhället och dessutom deltar i ”övergångsrättvisan” med att berätta sanningen, är betydligt fler än de 9 000 som AGC kan räkna med. Det finns, menar optimisterna, ett kapital av fredsbyggare som är större än det som krigsherrarna har. Även om de är rikare än någonsin.

Att också de som finansierat våldet ställs till ansvar, som domen mot Chiquita visar, är ännu ett hoppfullt tecken. Och att över 6 000 andra anhöriga till offer för AUC driver processer mot Chiquita är inte uttryck för girighet, utan för en nyfödd tro på att rättvisa är möjlig.

Bara det är värt att fira.

Och, vem vet, kanske kan bananen en dag till och med bli symbol för fred.