– Det var bra väder. Jag minns att det var soligt. Lite kallt men vindstilla. Det var inte så blåsigt som det brukar vara, säger Auður Styrkársdóttir.
Stormen skulle komma lite senare. Auður Styrkársdóttir var 24 år gammal, studerade på universitetet och var engagerad i den isländska grenen av Rödstrumporna. Den radikalfeministiska rörelsen som grundades i USA 1969 erbjöd något helt nytt på Island. Feminism fanns men sågs som borgerlig och gammeldags, nu var det dags för unga akademiker att ta över med radikala förslag om lika löner och ett jämställt parlament.
Arbetade som skådespelare
De två feministiska fraktionerna hade länge stått mot varandra, men 1975 hände något. FN utnämnde året till det internationella kvinnoåret.
– Det bråkades mycket, och lågutbildade kvinnor – de som arbetade i fryshusen, arbetarna – stängdes ute. 1975 närmade sig Rödstrumporna arbetarrörelsen. Vi var medelklasskvinnor, akademiker, men vi lyckades bredda kampen och där hade teatern en viktig roll, berättar Steinunn Jóhannesdóttir.
År 1975 var hon 27 år och engagerad i Rödstrumporna. Hon hade sina universitetsstudier och arbetade som skådespelare vid nationalteatern. Hon var gift och hade en dotter på sju år, och efter att ha bott i Sverige en tid hade hon blivit inspirerad av den feministiska rörelsen och den politiska teatern i Sverige, som var både aggressiv och rolig med mycket musik. Hon tog med sig intrycken till Island när hon deltog i uppförandet av radikala föreställningar som rörde kvinnosaken bland annat på nationalteaterns källarscen.
– Island är ett litet land med 300 000 invånare, och då finns möjligheter att dra en idé och få ett oerhört genomslag snabbt. 1975 blommade vårt arbete och den 24 oktober, då exploderade det, berättar hon.
En statlig kommitté för kvinnorätt hade instiftats, och i mitten av juni firades kvinnoveckan. Det var då de olika grupperingarna kom överens om idén som legat och pyrt ett tag; hur vore det om alla kvinnor på Island gick ut i strejk en dag tillsammans?
– Men vi fick inte kalla det strejk av hänsyn till högerkvinnorna, det skulle istället talas om ”en dag ledigt”. Då kunde alla enas, säger Steinunn Jóhannesdóttir och skrattar.
Så till slut kom fredagen den 24 oktober. Budskapet om den lediga dagen hade pumpats ut i veckor. Även det ett relativt enkelt projekt, med tanke på tidens förutsättningar.
– Vi hade bara en radiostation och en tv-station så det var ganska lätt att nå folk. Man visste att alla satt vid matbordet och lyssnade på radion klockan sju och klockan åtta var det nyheterna på tv, säger Auður Styrkársdóttir.
”Många var stolta”
Den 24 oktober blev en omfattande manifestation i hur ett samhälle utan kvinnor skulle se ut. Isländska barn fick för första gången följa med pappa till jobbet, förskolepersonalen och hemmafruarna var nämligen på demonstration. All korv och filmjölk sålde slut i affärerna, för nu var det basala matlagningskunskaper som dominerade de isländska köken. Senare har Islands män refererat till den 24 oktober som ”Långfredagen”.
– De yngre männen reagerade ganska bra, många var väldigt stolta över sina kvinnor. Visst fanns det en och annan som inte ville släppa taget, men det fanns ingen som kunde ta vår kampanda och glädje, säger Steinunn Jóhannesdóttir.
På torgen började kvinnorna samlas.
– När jag kom till mötesplatsen fanns där ett hav av kvinnor. Och det strömmade till ännu fler. Jag hade aldrig sett så många människor på samma gång i mitt liv. Det var mina feminister, säger Auður Styrkársdóttir.
– Vi kunde inte tro våra ögon när vi stod på scenen och det bara kom fler och fler och fler kvinnor. Vi trodde kanske 10 000 skulle dyka upp och så kom det tre gånger så många. Det var en mamma till en sjuårig dotter som gick upp på den scenen, men det var en annan kvinna som gick av den. Jag glömmer aldrig samhörighetskänslan och kraften från alla kvinnor. Unga, gamla, vänster, höger. Vi hade något alla kunde enas om, säger Steinunn Jóhannesdóttir.
Sjöng sång från svensk pjäs
Tillsammans med Guðrún Alfreðsdóttir, Bríet Héðinsdóttir och Margrét Helga Jóhannsdóttir sjöng hon sina sånger. Framförallt var det en sång från den svenska pjäsen Jösses flickor av Suzanne Osten och Margareta Garpe som tonsatte stämningen, ”Befrielsen är nära”.
– Den var så kraftfull i hela sitt uttryck. Våra sånger var mer melankoliska och sorgmodiga, men den var full av optimism och framåtanda. Jag minns hur vi sjöng om att ”en dag ska barnen säga ’tack mödrar, det gjorde ni bra’”. Det var självklart att sången skulle vara med på mötet. Texten ”Ja vi kan, vi vill, vi törs” är slagord som har blivit djupt rotade i den isländska kvinnosjälen efter den dagen, fortsätter Steinunn Jóhannesdóttir.
Fem år efter demonstrationen valde Island världens första folkvalda kvinnliga president. Idag beskrivs landet som det mest jämställda i världen samtidigt som Island är det enda land som har haft en öppet homosexuell statschef i Jóhanna Sigurðardóttir. Men fortfarande finns saker kvar att kämpa för.
– Våldet mot kvinnor och det sexuella våldet är den viktigaste frågan i dag, att man inte har lyckats sätta stopp för det är förfärligt, säger Auður Styrkársdóttir.
Trots det hålls ingen stor demonstration imorgon på 40-årsdagen. Den hölls i juni till minne av 100-årsfirandet av kvinnlig rösträtt. På ett sätt tror Steinunn Jóhannesdóttir att de stora protestmarscherna inte längre behövs.
– Kanske har vi nått så långt nu, i år är mer minnenas år, säger hon.
Och minns, det gör de fortfarande.
– Jag är så stolt och glad över att jag fick uppleva detta. Det har visat sig vara jätteviktigt för isländska kvinnor, och det är det största samhällsminnet vi har. Den dagen är ett minne vi tar med oss i graven, säger Auður Styrkársdóttir.
Det behövs bara en påminnelse lite då och då.
