Vi kramar om varandra. Tänk att vi äntligen kan ses igen! Inte i Khartoum visserligen men åtminstone här i Kairo, Egypten, där Leila bor sedan en tid.

– Det är bäst att inte räkna ut hur länge det gått sedan sist, säger Leila och skrattar. 

Leila heter egentligen något annat, men vill inte att hennes namn ska förekomma i media.

–  Emma, jag är ledsen men det kan vara farligt.

Det är underbart att se henne igen. En evighet sedan sist. Hon är lika varm och rolig som alltid, har lika nära till skratt och säger hela tiden mitt namn i början av en mening när hon vill ge den eftertryck – precis som hon gjorde då när jag bodde i Sudan.

Vad har hänt sedan sist?

– Emma, det är fruktansvärt det som sker. Fruktansvärt.

Jag vet.

Jag vet att det är inbördeskrig mellan den paramilitära organisationen Rapid Support Forces (RSF) och den sudanesiska armén SAF. Och jag vet att det har blivit ohållbart nu även för dem som, liksom Leila, levde i Khartoum. Det hemska sker inte längre främst enbart i Darfur, där dock situationen ånyo ska vara katastrofal, enligt Läkare utan gränser. Det sker överallt.

Jag vet det. Att över sju miljoner människor är internflyktingar medan en och en halv miljon miljoner flytt landet – varav drygt 400 000 kommit hit till Egypten.

De handlar om massflykt och fördrivning.

Massmord på civila

Minst 13 000 människor har dött sedan april förra året, rapporterar Alced data med brasklappen att siffran förmodligen är en grov underskattning. På Alced-indexet om hur våldsamma konflikter är hamnar Sudan idag på det värsta läget: extremt – och situationen förvärras. Etnisk rensning, massmord på civila. Milismän som går in i folks hem, våldtar och mördar.  Så ser verkligheten ut i Sudan idag.

Jag vet allt detta – har läst om det i tidningarna. Men haft svårt att ta in det. Det här är annorlunda, nu handlar det om Leila. Min vän! Jag känner hela hennes familj och har känt dem så länge att “det är bäst att inte räkna åren”. 

Vi talar om dem: om hennes syster, om hennes farbror, om hennes kusiner och om pappan som nyligen gått bort.

– Åh, jag är så ledsen.

Hennes ögon tårar sig ett ögonblick. Det har inte ens gått ett år. 

– Det känns som att allt händer på en gång.Jag har skiljt mig, förlorat min far, mitt hem och mitt land, det är som att ha förlorat hela sin identitet. 

Tanken på att någon av de där jävlarna sitter där nu…

Arbetar med sexuellt våld

Hon berättar om sitt älskade hem, om hur hon köpt det och själv fixat med det. Att hon hade kvar det under giftemålet trots att hennes man hade en annan lägenhet. Att hon kunde flytta tillbaka hem när skilsmässan blev ett faktum.

Men det står kvar i alla fall… huset alltså?

– Emma, de har invaderat det! Milismännen! De bor i mitt hem med mina möbler, mina saker – allt. Jag har hela mitt liv i fotografier, mina diplom, allt finns där och nu bor milisen i mitt hem.

Hon visar mig en bild på sin bortgångne far som sitter i hennes soffa – i hennes hem.

– Tanken på att någon av de där jävlarna sitter där nu…

Hon ville aldrig flytta därifrån. Varken från Sudan eller från sitt hus. Hon ville vara i sitt land, har aldrig velat lämna trots att många i familjen gjort det. Klyftorna i Sudan har alltid varit enorma och den som inte är fattig, vilket väldigt många är, är rik – i alla fall jämförelsevis. Leila och hela hennes familj är högutbildade. Själv sysslar hon i sitt yrke med genusrelaterat sexuellt våld och kvinnors reproduktiva rättigheter. 

Och i Sudan, ett patriarkalt och kvinnodiskriminerande land, gjorde hon och hennes kollegor ett otroligt arbete. Hoppet låg hos kvinnor som henne.

Hoppet tänds – och slocknar

För snart fem år sedan, 2019, blev det revolution i Sudan. Det började redan 2018 då priserna på bränsle och mat steg. Protesterna handlade om den grymme diktatorn Omar Al-Bashir som suttit vid makten i 30 år, efter att ha tagit makten med en militärkupp 1989. Revolutionen drevs främst av fackföreningar, kvinnor och unga. 

En ikonisk bild på den 22-åriga Alaa Salah, vitklädd och orerandes, uppflugen på en bil spreds över världen.

Åh, Emma, det var som en smekmånad. Vi kom så långt, på så kort tid.

De lyckades avsätta Al-Bashir. Aldrig har det funnits så mycket hopp i Sudan.

– Åh, Emma, det var som en smekmånad. Vi kom så långt, på så kort tid. Som samhälle och i kampen för våra rättigheter.

2020 förbjöds kvinnlig könsstympning i Sudan vilket var en stor seger, berättar Leila som jobbat mycket med frågan. Numren hade börjat dala från att 90 procent av flickorna stympades till många procentenheter färre när det fullskaliga kriget bröt ut. 

Toppgeneralerna i det som i folkmun kallas “Al-Bashirs säkertsråd” – det vill säga den sudanesiska armén SAF – leds av Abdel Fattah al-Burhan. Tillsammans med civila tog han över efter diktatorns fall och ledde ett övergångsråd med internationellt stöd. Siktet var mot demokrati och ett land som inte längre styrdes av militär. 

Men drömmarna grusades 2021. SAF och RSF, lett av Mohammed “Hemedti” Hamdan Dagalo  – alltså samma parter som nu är fiender – genomförde gemensamt en statskupp och tillsammans införde de ett militärt terrorvälde. Igen.

Varnar på nytt för folkmord

Tillbaka till ruta ett. När jag bodde i Sudan satt Al-Bashir fortfarande stabilt på tronen, inget snack om saken. Och med “inget snack” menar jag att om jag frågade någon blev folk livrädda. Och på kvällarna var det utegångsförbud. Om man ville ta sig någonstans efter klockan tio fick man muta sig igenom vägspärrar, där tillsynes tonåriga militärer knackade på ens vindruta med sitt vapens metall.

Det var RSF-milisen, kallad Janjaweed, med sina paraplymiliser som under Al-Bashirs styrde den etniska rensningen i Darfur mot icke-arabiska folkgrupper som masaliter, zaghawa och fur. Al-Bashir har nu åtalats för folkmord i Internationella brottmålsdomstolen.

Men samma typ har idag återvänt och spritt sig. FN varnar återigen för folkmord. Och nu riktas alltså även våld mot arabiska sudaneser i Khartoum. 

Genomgående i alla dessa krigsbrott: ett sexuellt våld mot främst flickor och kvinnor.

Leila bjuder in en kollega att träffa mig: Salma. Salma heter egentligen något annat. Till en början ville hon ställa upp med namn och bild men Leila hindrade henne. 

– Det kan gå illa om det kommer ut, för dig eller dina nära, varnar hon sin vän. 

– Emma, jag är ledsen men vi måste tänka på vår säkerhet.

Koordinerade våldtäktsvård

Salma har flytt hit till Egypten genom att korsa gränsen i syd. Hennes bror attackerades i hemmet och hade tur som inte mördades. Att stanna vore en direkt fara för deras liv. Det tog henne och familjen många veckor att ta sig hit. En tuff flykt bland tusentals andra. Tre veckors väntan på visum vid gränsen.

Men hon flydde först några månader in i kriget.

Salma var direktör på ett stort sjukhus i Khartoum där hon framförallt koordinerade arbetet med våldtäktsoffer. Hon stannade kvar så länge det gick. Trots bomber och våld. Antalet offer fullkomligt exploderade i början av kriget. Hon behövdes.

– Mest kvinnor mellan 20 och 35 men också flickor. Barn. Jag personligen såg 10-20 per vecka vilket är extremt. Tänk hur många de måste vara egentligen. De vi ser är bara de som i detta extremt konservativa och fattiga land alls kan ta sig till sjukhuset och dessutom: vågar berätta vad som har hänt. De är toppen på ett isberg.

Salmas jobb var att se till att protokollet följdes.

– Först sätts akutpreventivmedel in. Om det finns, det är brist på allt. Sedan är det vård av eventuella fysiska skador och till sist uppföljning med psykologisk hjälp.

Hon berättar att hon fortfarande koordinerar arbetet med obstetriker som är kvar på distans.

RSF ockuperar sjukhuset 

Situationen är nu ännu mer extrem. Han som tog över efter henne är idag bortförd av RSF, ingen vet var han är eller om hans ens lever. RSF dessutom tagit över administrationen. Men det finns läkare kvar. De som vårdar krigets våldtäktsoffer och som leder till diskussioner i WhatsApp-gruppen som Salma fortfarande administrerar och visar för mig.

– Den senaste diskussionen gällde abort för de som kommer in sent. Diskussionen gällde om det var halal. Vet du var det är?

Leila och Salma och de flesta i Sudan är muslimer, sunniter. Sex utom äktenskapet är haram – det vill säga icke tillåtet. Och en graviditet inom äktenskapet ses som en välsignelse. Abort kan vara haram under dessa omständigheter.

Är något halal är det tvärtom tillåtet. Preventivmedel är till exempel halal och abort är inte strikt förbjudet, varken i Sudan eller enligt deras tolkning av islam – särskilt inte vid våldtäkt. Då är det halal.

– Det blev en abortdiskussion, några manliga obstetriker ifrågasatte kvinnors historier om våldtäkt men jag var tydlig. Vi litar på offrens ord, säger Salma.

Och Salmas ord styr ännu. 

Leila, som också jobbar med dessa frågor bryter in:

– Det är vår policy. Vi ifrågasätter inte. Om en kvinna säger att hon blivit våldtagen så litar vi på det.

–  Så vi kom överens om att låta våldtagna kvinnor få göra abort upp till 90 dagar in i graviditeten.

Så just nu, på ett sjukhus i krigets Khartoum, ockuperat av den våldsamma, islamistiska milisgruppen RSF, erbjuds fortfarande våldtagna kvinnor och flickor abort upp till 90 dagars graviditet. Tack vare kvinnor som Salma och Leila.

Mina vänner som egentligen inte heter så, men som inte vill uppge sina verkliga namn av rädsla för att något ska hända dem eller någon som står dem nära. 

Och som inget hellre vill än att bo i Sudan men inte kan.

Kvinnor ber om sterilisering

– De har stulit framtiden. Kan du förstå? Skolorna är stängda. Universiteten! Kvinnor vill inte ha barn längre. Det är oerhört.

Salma jobbar frivilligt här i Kairo som barnmorska med sudanesiska flyktingar. Hon berättar att hon får förfrågningar om abort och sterilisering av kvinnor i fertil ålder.

– De säger, gör det bara. Jag vill inte ha fler barn. Det ska du veta att för sudanesiska kvinnor är det en oerhört ovanlig önskan.

– Barn är framtid och vår framtid är stulen.

Leila tror inte att det finns någon fred i sikte. Hon hyr sitt boende i Kairo, möblerat. För att hon tänkte flytta hem igen. Men nu börjar hon inse att det kanske är dags att slå sig ned permanent.

Leila, som hörde bomberna och beskjutningerna och tog emot de många våldtäktsoffren, säger nu att eftersom hennes mamma och pappa är i säkerhet i Egypten vill hon helst tillbaka till Sudan och jobba. Hon kan bo på sjukhuset om det så är, säger hon.

Sudans framtid ser mörk ut, enligt FN. Inga fredsinitiativ har lett någonstans. Men är det någon som någonsin kommer att vända landets öde till det bättre är det kvinnor som Leila och Salma.

– Emma, vet du. Min granne säger att de sett en kvinna i mitt hus. En kvinna som städade gården. Det gjorde så ont att höra. Men det ger samtidigt en strimma hopp. Finns det en kvinna där är det möjligt att mina personliga tillhörigheter tas hand om inför framtiden, säger Leila.