”För kvinnor är viruset och karantänen dödlig”

Jag tog hand om en äldre person i de rikare kvarteren i norra Bogotá men förlorade mitt jobb under karantänen i april 2020. Min man jobbade som vaktmästare och förlorade jobbet i samma veva. Nu har jag en annan äldre person att ta hand om – min man – och han är hemma hela dagarna. Det är nästan som om jag gör samma jobb som förut med skillnaden att jag tidigare fick betalt för det. Dessutom jobbar jag mer i hemmet än jag tidigare gjorde som anställd.

Nästan ett år har gått och jag har fortfarande inte hittat något nytt jobb. I de här pandemitiderna är det svårt. Nu har myndigheterna öppnat för att arbetare inom vissa yrkesområden kan gå ut men de flesta är inom byggbranschen och där krävs mycket styrka så de anlitar bara män. Även om det innebär en risk skulle jag gladeligen gå tillbaka till att jobba hos mina förra uppdragsgivare för hungern är svår. Men mina uppdragsgivare har redan hittat en annan person eftersom jag inte har kunnat ta mig till jobbet, både för att allmänna transporter begränsades under pandemin och för att jag har så lite pengar. Förut tjänade jag 700 000 pesos i månaden, nu kan jag bara med tur få ihop 200 000. De lokala politikerna har utlovat stöd men vi har ännu inte sett minsta lilla matpaket. Även om jag var fattig även innan har mitt liv nu raserats på ett alarmerande sätt. Om det inte var för solidariteten från grannarna skulle jag vara ute och tigga.

I år hoppas jag att med några mindre jobb som fruktförsäljerska på gatan åtminstone få ihop till pengar för att betala transport och läkarbesök. Jag behöver gå till en gynekolog och följa upp ett problem med min livmoder. Men under 2020 har det inte varit möjligt att ens få komma till en vårdcentral eftersom de bara tar emot akuta fall och all vård är fokuserad på covidpatienter. Kvinnohälsa har inte varit ett område som har prioriterats.

Men det som skapar mest oro och stress hos mig är ändå avsaknaden av frihet. Här i Ciudad Bolívar i södra Bogotá har vi varit instängda i nästan ett år. Det har gjort att jag känner mig ledsen, mer än vanligt, och ibland tänker jag att det inte finns någon mening med att fortsätta leva. Nedstämdheten sammanfaller med hungern vissa dagar. Då känns det som corona har förstört allt det lilla jag hade lyckats uppnå. Jag har blivit en passiv person som inte längre kan försörja mig själv. Om jag får tag i lite pengar kommer jag att försöka ta mig till landsbygden. Där är det lättare att överleva och man slipper leva instängd som en fånge.

Gerald Bermudez

Bogotá, Colombia

Den totala karantänen i Bogotá var en av de längsta i världen: fem månader. Allt eftersom har myndigheterna släppt på restriktionerna och låtit vissa grupper gå ut för att arbeta. Fortfarande finns karantänregler som roterar mellan stadens distrikt.

Fattigdomen i Bogotá har gått upp med 35 procent under karantäntiden mars-september.

Arbetslösheten bland kvinnor i Colombia har gått upp med nästan 13 procentenheter under pandemin.

I Colombia utför 29 procent av kvinnorna obetalt arbete med att ta hand om äldre. Andelen män är 14 procent.

Källa: UN Women och Colombias statistikmyndighet (Dane).

Samia

30-årsåldern, arbetslös/grönsaksförsäljare, utanför Palestina

I och med pandemin förlorade min man sitt jobb på en tegelfabrik nära Jerusalem. Han försökte hitta ett annat jobb men lyckades inte för pandemin gjorde att allt hade stannat av. Hans beteende påverkades negativt – han blev deprimerad, oroad och rädd för det okända. Han började behandla mig på ett spänt sätt. Han skrek och svor på mig utan anledning. Varje dag blev det värre. En dag kom han och sa att han inte hade några pengar för att betala utgifterna i hemmet och beordrade mig att börja sälja grönsaker. Innan jag gifte mig tog jag en kandidatexamen i sociologi och jobbade i tre år vid en privat institution specialiserad på människor i nöd. Efter giftermålet hindrade han mig från att jobba eftersom han tyckte att en kvinna bara skulle ägna sig åt hushållssysslor.

Jag bor i en by utanför Jerusalem där kvinnor har låg status och många förlegade traditioner lever kvar. Kvinnor saknar de mest grundläggande rättigheterna. Allt är förbjudet, till exempel får vi kvinnor inte gå ut efter klockan åtta på kvällen eller klä oss som vi vill. Min man följer det här mansinriktade tänkandet. Redan innan pandemin hindrade han mig från att gå på restaurang med mina kvinnliga vänner, besöka dem eller välkomna dem till vårt hus. När hans vänner kom hem till oss fick jag inte sitta med dem utan bara vara i köket och göra ordning mat och dryck som en husa.

Först hindrade han mig från att leva mitt liv på ett normalt sätt och sen behandlade han mig som en vara som han kunde använda för att tjäna pengar genom att skicka mig till marknaden för att sälja grönsaker. När jag motsatte mig hans orättvisa beslut blev jag slagen i ansiktet för första gången i mitt liv. Jag föreslog att jag kunde söka efter ett jobb inom mitt område. Han blev galen på ett sätt som gjorde mig rädd, så jag tog min tioåriga dotters hand och försökte ta mig ut ur huset. Men han drog mig i håret, slog mig i ansiktet och sparkade mig i ryggen och magen. Ärren tog två månader att läka. Besviken och rädd böjde jag mig och accepterade att sälja grönsaker. Men jag döljer mitt ansikte med en sjal så att ingen ska känna igen mig på marknaden, för jag skäms över att ha tvingats göra något jag inte vill. Min man har till slut hittat ett jobb som bärare, men lönen är inte tillräcklig. Under pandemin har alla basvaror blivit så dyra. Covid-19 har haft en tung inverkan på våra liv och för kvinnor är viruset och karantänen dödlig på alla sätt. Pandemin har gjort att jag har förlorat alla mina drömmar. Jag hoppas bara att pandemin tar slut så att jag slipper sälja grönsaker på gatan och kan gå tillbaka till att ta hand om min dotter och aldrig lämna henne igen.

Samia heter egentligen något annat.

Nizar Habash

Palestina

Palestinas president Mahmoud Abbas deklarerade nödläge den 5 mars 2020 och en rad åtgärder för att begränsa smittspridningen följde.

Den 16 maj 2020 sa premiärminister Mohammed Ashtiya att våld mot kvinnor hade ökat med 47 procent under karantänen och att det hade att göra med stor ekonomisk, psykisk och social press. Siffran kom enligt honom från ministeriet för social utveckling.

Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden föll från 17 procent under första kvartalet 2020 till 15 procent under det andra kvartalet. Under samma period föll mäns deltagande från 68 procent till 61 procent.

De flesta kvinnor jobbar inom den informella sektorn. 76 procent av kvinnorna inom den informella ekonomin förlorade inkomst under pandemin.

Källor: Palestinian Centre for Political Research (Masarat),

Nirmala Maharjan

50, hushållsarbetare och grönsaksförsäljare, Kathmandu, Nepal

Livet med min man har alltid varit ett helvete men pandemin gjorde det än värre. Innan jobbade jag som hushållsarbetare i fyra, fem hus och sålde grönsaker på min fritid. På hushållsarbetet fick jag in 3 000–5 000 rupies från varje hushåll i månaden och ytterligare 100–200 rupies per dag från grönsaksförsäljningen. Dessutom gav min man mig i alla fall lite pengar för hushållsutgifterna, trots att han är ett fyllo som ofta slår mig.

När pandemin utbröt ville mina arbetsgivare inte att jag skulle komma längre. ”Du går runt till många ställen, du kommer att ta med dig corona hit”, sa de. Jag visste inte ens vad det var men jag förlorade nästan hela min inkomst. Och det var samma sak när jag gick för att sälja grönsaker. Folk höll sig på avstånd av rädsla för att jag skulle smitta dem.

En av mina tidigare arbetsgivare var snäll nog att fortsätta betala min lön även när hon inte ville att jag skulle jobba för henne. Det hjälpte mycket, för det var en period då jag bara önskade att någon skulle kasta några slantar till mig så att jag kunde skaffa mat till mig och min familj.

Jag har tre barn, en son och två döttrar. Min 62-årige man som är busschaufför förlorade jobbet i början av pandemin. Jag var alltså fast med en full, arbetslös man. Livet blev omöjligt eftersom han slog mig mer för varje dag. Min son som är 30 år förlorade sitt jobb som taxichaufför eftersom han inte kunde betala taxiägaren som då tog tillbaka sin bil. Igår var det min son som slog mig över ögat, vilket tvingade mig att gå till sjukhuset och spendera 1 000 rupies på behandling.

Mina döttrar är väldigt kärleksfulla och har aldrig velat se mig gråta. Men under pandemin behövde jag se till att också de hade mat att äta. Min äldsta dotter som är 25 år jobbar som sömmerska och slutade nästan helt att få uppdrag. Hon vill inte gifta sig eftersom hon säger att hon sett att äktenskap är värdelöst. Min yngsta dotter är 13 år och går i sexan. Jag önskar att jag kunde betala för hennes utbildning men skolan har varit stängd hela året fram till förra månaden. De hade onlineutbildning i några månader så jag behövde också betala för dataprogram så att hon kan fortsätta studera.

Nu är det lite bättre eftersom jag har börjat jobba igen. För tillfället är det bara i två hem så jag tjänar inte tillräckligt men jag kan i alla fall köpa mat till mig och mina barn. Men min man och min son är arbetslösa så livet hemma är alltjämt ett helvete. Jag jobbar hårt för att försörja mig och tog nyligen ett lån för att bygga ett hus. Jag hoppas att jag kommer att kunna hyra ut det så att mina barn kan få en något bättre framtid än jag.

Sewa Bhattarai

Nepal

67 procent av kvinnorna i Nepal jobbar i den informella sektorn.

Totalt har 5,7 miljoner arbetare jobb som de antingen riskerar att helt förlora eller där arbetstimmarna och/eller lönen riskerades att sänkas.

48 procent av de nepalesiska kvinnorna har upplevt könsbaserat våld.

Utifrån samtal till den statliga institutionen Women Commissions hjälplinje sedan landet gick i lockdown 24 mars bedöms att det har skett en 16-procentig ökning i psykiskt våld mot kvinnor och en femprocentig ökning av fysiskt våld.

Mary Jaguru

36, matvaruförsäljare, Nimule, Sydsydan

Innan pandemin gick mina affärer bra. Det var lätt att resa över gränsen för att köpa varor i Uganda. Polismännen och soldaterna var vänliga mot oss småskaliga försäljare och de lät oss åka över när som helst, även sent på natten eftersom de såg att vi var fattiga människor som försökte hitta försörjning.

När det började komma covidfall i Uganda stängde landet gränsen och efter en tid gjorde våra ledare detsamma i Nimule. När jag en dag försökte ta mig över till fots jagade soldaterna tillbaka mig. Två dagar senare sa några gränspoliser att för 100 dollar skulle de låta oss åka över. När vi sa att vi inte hade de pengarna beordrade de oss att återvända.

Problemet var att vi inte kunde få varor från Uganda. Samtidigt gjorde bristen på dem att priserna snabbt gick upp. Jag började använda den illegala vägen som smugglare erbjuder: över floden. Vi betalade båtägare 10 000 sydsudanesiska pund för varje övergång.

En morgon när det fortfarande var mörkt och vi tog oss in i Uganda blev vi tagna av säkerhetsvakter. Vi var åtta personer i båten. De sa till oss att klä av oss nakna och stal sedan alla våra pengar och de varor jag hade köpt. Min vän våldtogs. Sedan skickade de oss till immigrationsmyndigheten i den ugandiska gränsstaden Elegu där vi tvingades till två veckors karantän. De krävde att jag betalade 120 000 pund och det gjorde att jag förlorade hela min affärsverksamhet.

När jag återvände till Sydsudan efter karantänen stoppades jag igen av sydsudanesiska myndigheter och sattes i karantän eftersom jag var tvungen att ta samma illegala väg för att komma hem. Jag är ensamstående med mitt sjuåriga barn sedan min man dog i strid för fem år sedan, men min bror som jag bor hos tog hand om barnet under tiden.

Under regnperioden är det riskfyllt och rent av dödligt att försöka ta sig över gränsen. Jag har redan förlorat en vän som drunknat i floden när hon försökte. Därför koncentrerade jag mig på mitt småskaliga jordbruk under den perioden. Men eftersom jag inte har något att odla under torrperioden var jag i slutet på november tvungen att ta risken igen. Min bror lånade mig 50 000 pund för att jag skulle kunna komma igång med affärsverksamheten.

Jag började att ta mig till Uganda igen genom gränskontrollerna där polisen accepterade mutor. Men det är fortfarande en huvudvärk eftersom jag måste betala pengar varje gång jag behöver ta mig över. Corona har gjort att jag har förlorat mycket. Innan corona tjänade jag 200 dollar på varje resa. Nu får jag inte ens ut tio. Mitt barn skulle ha börjat skolan men jag vet fortfarande inte om det kommer att hända i år.

Francis Okech

Sydsudan

För närvarande är landet delvis nedstängt. Skolor, kyrkor, sportarenor och barer är stängda. Fordon för persontrafik får bara ta in hälften så många passagerare som vanligt.

På grund av covid var gränsen mellan Sydsudan och Uganda helt stängd för människor och fordon mellan mars och december. Sedan december har restriktionerna släppt något. För att resa avkrävs ett negativt covid-19. För sydsudanesiska resenärer kostar det 40 dollar att testa sig; för utlänningar 80 dollar.

De flesta kvinnor i landet ägnar sig åt kafé- och barverksamhet. De har blivit ålagda att stänga eftersom sådana ställen drar till sig trängsel.