Kurorten hämtar sig efter Azerbajdzjanska attackerna

– Fem minuter efter midnatt kom smällarna. Jag bor utanför Jermuk och såg hur militärbasen en bit bort stod i lågor. Jag vägrade tro på att Azerbajdzjan precis hade gått till attack och sade till mig själv ”det här händer inte” och gick och lade mig igen, säger Seda Levonian.

Offensiven pågick under två dagar och kom att bli den största och dödligaste sammandrabbningen mellan Armenien och Azerbajdzjan sedan kriget 2020. I Jermuk träffades bostadshus, en kyrkogård, en skidlift och stadens vattenreservoar. Några militära mål finns över huvud taget inte inne i staden.

Långvarig konflikt

Konflikten mellan länderna, som sträcker sig över hundra år tillbaka till det ryska kejsardömets fall 1917, har kretsat kring regionen Nagorno-Karabach som ligger på azeriskt territorium men som huvudsakligen befolkats av armenier. Armenierna i regionen utropade den självständig 1991, och i och med Azerbajdzjans motsättningar var snart det första Nagorno-Karabach-kriget i gång. De azerbajdzjaner som var bosatta i regionen och i Armenien drevs bort, liksom armenierna bosatta i Azerbajdzjan. När vapenvilan slöts 1994 hade Armenien ockuperat hela regionen och omgivande områden. Nagorno-Karabach blev i praktiken ett självstyrande land – för armenierna känt som Artsakh.

Hösten 2020, efter ett par decennier av att ha rustat sin militär med hjälp av sina växande oljetillgångar, inledde Azerbajdzjan med stöd av Turkiet ett nytt krig där större delen av Nagorno-Karabach togs över. Sedan dess har ryska fredstrupper bevakat vapenvilan och den väg som förbinder den armeniskbefolkade delen av Nagorno-Karabach med Armenien.

Vapenvilan har upprepade gånger brutits i regionen och vid landsgränsen mellan de två länderna. Men attacken i september innebar ett allvarligt avsteg från det tidigare mönstret. Denna gång riktade Azerbajdzjan sin offensiv mot flera armeniska städer – inklusive Jermuk – långt in på armeniskt territorium.

– När jag vaknade dagen därpå fick jag lov att acceptera att vi verkligen var under attack. Under dagen kom det nya smällar, närmare staden den här gången, säger Seda Levonian.

Ett av Sedas barnbarn dog i strid i kriget 2020. Hennes ögon tåras när hon berättar hur hon inte skulle klara av att förlora ytterligare familjemedlemmar. Det var av den anledningen hon gick med på att fly staden till sin svärdotters familjehem tills det ansågs säkert att återvända.

Stängdes helt

Efter attacken stängdes Jermuk helt. En vägspärr upprättades vid den väg som viker av mot Jermuk ett par mil bort. Bara boende släpptes igenom. I början av oktober öppnade staden åter och välkomnade besökare tillbaka – i den mån de vågar sig dit.

– Det är svårt att leva ett normalt liv nu med vetskapen om att de azeriska trupperna bara är några kilometer bort. De vill ta över staden, det är därför de inte förstörde den mer. De vet betydelsen av mineralkällorna och vill ha allt intakt när de tar över, säger Seda Levonian.

Sedan 60-talet har Jermuk främst förknippats just med sina mineralkällor och spahotell. Omgivet av bildsköna berg har det varit ett populärt resmål för framför allt armenier och ryssar som vill åt närheten till naturen och den hälsofrämjande stillheten. Men efter attackerna är bilden av staden förändrad. När jag inför resan dit hör mig för i Armeniens huvudstad Jerevan om hur man lättast tar sig till Jermuk möts jag av skepticism. En första person hävdar att det inte är möjligt att åka dit utan särskilt tillstånd, en andra menar att bussarna inte går dit längre, en tredje säger att det är för farligt att åka dit.

Oron är påtaglig även bland Jermuks invånare – om inte för nya attacker så för att inte kunna försörja sig. Anahit Asatrian återvände som vanligt till sin plats vid sjön efter de att de första granaterna föll för att sälja sina smycken och hemgjorda hostmedicin på tallkottsirap. Hon är rädd att medias rapportering riskerar att fortsätta skrämma bort besökarna.

– Vi måste försöka leva som vanligt igen och visa att det inte finns något att vara rädd för, säger hon.

”Ingen kommer hit”

Men det kommer förmodligen dröja innan situationen i Jermuk blir som förr. Reparationsarbeten pågår fortfarande. Skidliften står fortfarande still. Tunga militärlastbilar åker till och från posteringarna strax norr om staden. Flera hotell och restauranger hålls fortfarande stängda eftersom det inte finns någon vits att hålla öppet med så få besökare.

– Det är ingen som kommer hit, du ser själv hur tomma gatorna är. Ibland kommer någon av de som bor här in med en beställning, men det händer inte ofta, säger Samson Manukian.

Han äger ett litet café intill stadens busshållplats. En tidigare välbesökt plats. Cafét håller han öppet, men det är tomt på kunder. Glasmontern vid kassan som ser ut att ha innehållit bakverk tidigare är även den tom.

Samtidigt är han mån om att inte utmåla sig själv som ett offer.

– Jag väljer att stanna kvar här. Här har jag växt upp och bott hela mitt liv, det är vårt hem. Det som händer får hända. Ekonomiskt är det förstås svårt. Men vi klarar oss ett tag till, sen får vi se, säger Samson Manukian.

När jag gör en gest för att betala för den kaffe jag beställt skakar han allvarsamt på huvudet. Även under de rådande förhållandena är det viktigare att vara gästvänlig än att bry sig om småpengar.

Även om situationen kan tyckas dyster så har den blivit bättre den senaste tiden. Långsamt sprids informationen om att Jermuk åter är öppet, att bussarna från Jerevan har återupptagit sin rutt och att det inte är farligt att åka dit. Bilden av ett rofyllt och stilla Jermuk kanske snart kan återställas. Men det kvarstår mycket att göra, menar Syuzanna Avetisian, ledamot i Jermuks stadsråd.

– Livet har återvänt, men det går inte att klassa som normalt. Hotell och hälsoanläggningar fungerar inte som tidigare, många har förlorat sina jobb, det återstår ett antal socioekonomiska utmaningar att hantera, och det är svårt att veta hur framtiden kommer se ut.

Inget stöd från Ryssland

Det är inte bara invånarna i Jermuk som går en oviss framtid till mötes. Armenier i hela landet oroar sig nu för vad som kommer hända härnäst i konflikten med Azerbajdzjan. Tidigare har man förlitat sig på att Ryssland ska rycka in till Armeniens försvar i händelse av krig eftersom de båda ingår i militäralliansen CSTO tillsammans med flera andra postsovjetiska länder. Men Rysslands passivitet under septemberattackerna har tydligt visat att någon hjälp därifrån inte går att räkna med. Därmed befaras att Azerbajdzjan ska passa på med ytterligare offensiver – när Ryssland är upptaget med att bedriva sitt krig mot Ukraina.

Armenien är dessutom inte bara ansatt av militära påtryckningar. Sedan den 12 december har Azerbajdzjan blockerat vägen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Det innebär att de som befinner sig i regionen är fast där samtidigt som människor och förnödenheter på väg dit inte kan komma fram. Dessutom har Azerbajdzjan strypt tillförseln av gas till den armeniskbefolkade delen – vilket också skedde förra vintern och drabbade de cirka 120 000 invånarna hårt. Frustrationen växer nu i Armenien över omvärldens passivitet gällande något som, enligt Syuzanna Avetisian, kan vara på väg att bli en humanitär katastrof med långt värre konsekvenser än attackerna i Jermuk.

– Det internationella samfundet måste agera mot den här inhumana behandlingen av armenier. Hela världen pratar om Rysslands krig men ingen verkar bry sig om Azerbajdzjan. Den geopolitik som tillåter detta är motbjudande, säger Syuzanna Avetisian.