Läs också: Protester mot Turkiets närvaro i Irak
I butiken finns turkisk choklad och kakor, men också snöskyfflar inför den kommande vintern. Rinaz Rojelat har det mesta som inte lokalbefolkningen själva kan odla i detta bergsområde. Det råder heller ingen brist på de populära klockor vars urtavlor pryds av den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans ansikte. Men Rinaz Rojelat säger att situationen är mycket svår. Han berättar om hur han nyligen förlorade åtta grannar som bodde bara ett hundratal meter från hans affär. Ruinerna efter deras hus utgör en ständig påminnelse.
Många har flytt byn
– Jag vaknade i gryningen av en explosion. Vid den första attacken dödades en kvinna. De andra dödades vid den andra attacken, som skedde när många av oss var på plats och försökte rädda skadade ur ruinerna, säger han samtidigt som han blickar bort mot platsen där tragedin utspelade sig.
Till skillnad från många andra bybor har Rinaz Rojelat valt att stanna kvar i byn. Många andra av de 200 invånarna har i stället sökt sig till säkrare områden nere i dalen. En del har flyttat ända till Erbil, den autonoma kurdiska regionens administrativa huvudstad som ligger drygt 30 mil norr om Bagdad. Bybon Mohamed Sabah har valt en annan lösning – han övernattar hos släktingar i grannorten Bagirke, som ligger tio minuters bilfärd norrut.
– Efter flygattacken funderade jag på att ge mig av och aldrig återvända. Men hur skulle jag klara mig i Erbil. Jag är bonde, mina åkrar och min boskap finns här, säger den 28-årige kurden.
Mohamed Sabah berättar att tre av hans anhöriga skadades i augusti men att flygangreppen inte är något nytt i regionen. Hans bror dödades i en liknande attack 1997. Vapenvilan som varade i två år mellan PKK, Kurdistans arbetarpartis väpnade gren och regeringen i Ankara, avblåstes i juli och sedan dess har attackerna blivit flera. Det var då fredsprocessen bröt samman efter att 32 prokurdiska aktivister dödats i ett bombattentat i den turkiska staden Suruç. Sedan dess har hundratals människor dödats, de flesta civila. Det var här i Qandilbergen som det senaste närmandet mellan Turkiet och PKK skedde i mars 2013. I ett brev uppmanade Abdullah Öcalan till en ensidig vapenvila här. Från turkisk sida fortsätter man i stället att hävda att den grupp av hus som attackerades utgjorde ”en bas för PKK-terrorister”.
Bombade byns sjukhus
Ungefär en mil söder om Zergely ligger byn Bokriskan, där regionens enda sjukhus är beläget. Det är en liten blygsam byggnad som byggdes av PKK efter att det tidigare sjukhuset bombades av turkiskt flyg 2008. Befolkningen i byn är väl medveten om att sjukhusets placering innebär att det finns en risk för nya attacker.
Maryam Hussein låg och sov i sitt hem nära sjukhuset när attacken mot husen i Zergely genomfördes. Den natten var den sista hon fick med sin man Abdul Kadir Abu Baker. Han gav sig av till grannbyn för att hjälpa de skadade och dödades i den andra attacken. Sedan dess har Maryam Hussein inte satt sin fot vare sig i hembyn eller i Zergely.
– Efter bombningen flyttade jag till mina föräldrar i Nawchelekan, men jag är fortfarande rädd eftersom angreppen kan komma när som helst och eftersom det inte finns någonstans man kan gömma sig, säger hon.
”Utsatts för liknande attacker”
Frågan är hur den kurdiska lokalbefolkningens situation sett ut om inte PKK-soldater funnits i området. Efter att den senaste konflikten blossade upp i juli säger sig Turkiet ha dödat över 2 000 PKK-soldater. Sauas Amed, högt uppsatt lokal företrädare för PKK, säger däremot att man på bara förlorat ”runt 40” medlemmar.
– Vi har utsatts för liknande attacker i många års tid så vi vet hur vi ska skydda oss, säger Sauas Amed, som befinner sig på en hemlig plats i Qandilbergen.
Uppgifterna om antalet dödade skiljer sig så mycket åt att det är omöjligt att bedöma den verkliga siffran. Antalet angrepp i Qandilbergen har ökat på senare tid, sedan AKP vann valet i Turkiet 1 november. Arez Abdullah, som företräder det kurdiska PUK i det irakiska parlamentet, säger till IPS att irakierna känner sig maktlösa inför agerandet på irakiskt territorium.
– Det handlar inte bara om angrepp i bergen. Vi tvingas även leva med att städer som Mosul hamnat under IS kontroll, säger Arez Abdullah.
Samtidigt säger Rinaz Rojelat, vars butik är den enda som finns kvar i byn Zergely, att han inte tänker låta sig skrämmas utan kommer att fortsätta verksamheten även om inte en enda kund finns kvar. Annat var det år 2013 då tusentals kurder samlades i området inför uttalandet om vapenvila.
– Vi hade inga stora förhoppningar på fredsprocessen men vi kunde heller inte tänka oss att det skulle vara så här, bara två år senare, beklagar han sig medan han stänger butiken för dagen.
