Bilden av en pappa och hans dotter som påträffades drunknade i den mexikansk-amerikanska gränsfloden Rio Grande i veckan har chockat världen. Tragedin visade de stora risker utsatta människor från Centralamerika tar för att försöka komma in i USA. Den här gången kom offren från El Salvador, ett av flera länder i regionen som har påverkats negativt av korruption, våld och fattigdom.
Men den största källan till de människor som flyr mot USA är, på goda grunder, grannlandet Honduras. Idag den 28 juni är det tio år sedan en statskupp avsatte landets president Manuel ”Mel” Zelaya, som sändes i exil till Costa Rica. Manuel Zelaya var vänster och hade fört en politik som irriterade både högerpolitiker, landets oligarker och arméledningen. De senare backade upp kuppen.
Mördade aktivister
Det konservativa Nationalistpartiet kom till makten på hösten 2009 och har sedan dess behållit makten i flera mycket omstridda val, sedan 2014 under president Juan Orlando Hernández. Presidenten har ändrat i landets konstitution och försvagat maktdelningsinstitutioner. Han har även militariserat den poliskår som regelbundet sätts in mot civilsamhället, som sedan tio år tillbaka är ute på gatorna och protesterar. Hundratals demokratiaktivister har mördats.
”Staten rasar samman”
Erik Halkjaer som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, har länge arbetat som journalist i Centralamerika. Han berättar att nästan inga honduranska journalister idag vågar granska regeringens förehavanden.
– Förutom några få internetsajter finns det inga medieredaktioner som rapporterar om korruptionen, om kopplingar mellan narkotikamaffian och politiker. Det är en nästan total självcensur. Man sköt ju så många journalister att andra inte tänker riskera livet för jobbet.
Efter kuppen blev Honduras det land i världen där flest journalister dödades på grund av deras arbete. Så småningom övertog krigets Syrien den titeln.
Kuppen har försämrat Honduras demokrati, missnöjet har ökat, protesterna har ökat – sedan även migrationen. Erik Halkjaer berättar att en liknande destabilisering har smittat av sig även till flera andra länder i Centralamerika, som på kort tid har blivit en krutdurk.
– Folk kan inte vända sig till polisen, en åklagare eller en journalist och få hjälp. Antingen så kan de inte hjälpa till, eller så kanske de bara är ett hot mot dig. När hela staten försvagas och rasar samman så är det lika bra att lämna landet.
Men vissa som tvingats fly kan inte heller ta sig till det stora landet i norr. Jag talar med Eduardo Urbina, en 23-årig honduran som i flera år varit en ledande ungdomsaktivist i demokratiprotesterna i huvudstaden Tegucigalpa. På våren 2018 deltog han i regeringskritiska protester mot allvarliga oegentligheter i de nationella valen. Då publicerade polismyndigheten och regeringslojala medier plötsligt en bild som påstods visa honom tända eld på en armélastbil.
– Alla kan tydligt se att det inte är jag på bilden, men det har inte spelat någon roll. Man publicerade en arresteringsorder och jag fick gå under jorden. Sedan kunde jag ta mig till Costa Rica. Men här upptäckte jag att honduransk polis har efterlyst mig via Interpol, så nu kan jag inte resa vidare. Costa Rica har blivit mitt fängelse, säger Eduardo Urbina.
Ser ingen förändring
I Costa Rica har det samlats ett inte så litet antal honduranska exilaktivister. De har organiserat sig i en solidaritetskommitté, möter människorättsgrupper och arrangerar seminarier om situationen hemma. Eduardo Urbina föreläser på tioårsdagen av kuppen på det nationella universitetet i huvudstaden San José. Men han säger att det är svårt att se någon positiv förändring ske i närtid, både i Honduras och i Centralamerika. En anledning till det är omvärldens ointresse.
– Det är väldigt tyst i omvärlden, precis som vanligt. Folk talar bara om Venezuela.
