Gula små minitaxis, gamla amerikanska bilar i pastellfärger och proppfulla bussar drar förbi med jämna mellanrum på huvudgatan Avenida Infanta. Två kvarter in från den bullriga och avgasfyllda avenyn är det lite lugnare. Här, i ett 8-våningshus byggt på 40-talet, bor Giselle Fuentes Sanabri och Seidel González Vázquez med sina barn i en trerumslägenhet. Han är grafisk designer, hon är fotograf och de flyttade till Havanna från sin hemstad Camagüey för några år sedan.
De gör som många andra kubaner; jobbar för staten och har samtidigt en privat verksamhet.
– Jag pluggade fotografi på ISA (konsthögskolan) och fick samtidigt våra två barn. Jag lyckades plugga klart min utbildning samtidigt som jag tog hand om dem, men när jag var klar 2015 var jag tvungen att fortsätta att vara hemma med dem eftersom vi inte fick någon dagisplats. Då kände jag att jag måste komma på något jobb som man kan sköta hemifrån, och kom på idén att börja hyra ut rum till turister, berättar Giselle medan hon ger sin dotter ett kex att gnaga på. Lägenheten de bor i har tre rum; ett vardagsrum med fönster mot en mörk innergård, ett sovrum där hela familjen sover och ett rum som hyrs ut till turister. Det är det enda rummet med luftkonditionering och är inrett med litet kylskåp, dubbelsäng med blått syntetöverkast och bord och stolar i vit plast. Överallt hänger inramade foton som är tagna av Giselle och hennes man Seidel. Eftersom dem nu bedriver bed and breakfast-verksamhet med statens godkännande har de fått dagisplats till den 2-åriga dottern och sonen ska snart börja i skolan. Giselles plan är att så småningom börja kombinera rumuthyrningen med jobb som fotograf.
– Jag har egentligen aldrig jobbat som fotograf, det var svårt att börja jobba direkt efter examen med två små barn och dessutom jobbar min man ganska mycket.
Seidel har pluggat industridesign och grafisk design, och kombinerar frilansjobb som grafisk designer hemifrån med ett statligt jobb som designer på bokförlaget Nuevo Milénio som gör böcker till olika universitetsutbildningar. När han har tid hjälper han Giselle med rumsuthyrningen.
– Det är väldigt vanligt på Kuba att man har flera olika jobb samtidigt, och ofta kombinerar man ett statligt jobb där man får lön i pesos cubanos och ett privat där man får betalt i cuc eller dollar, säger Seidel. Han menar att de skulle ha det svårt att klara sig ekonomiskt om de bara hade ett jobb var.
– Turisterna betalar med cuc, den konvertibla peson, och med de pengarna kan vi köpa saker som bara säljs för cuc. Lönen jag får från mina andra jobb, både frilansuppdragen och den fasta anställningen, är i kubanska pesos och de använder vi till det som kan köpas för den valutan.
I dagsläget är 1 cuc värd ca 24 pesos cubanos, och att bo hos Giselle och Seidel kostar 25 cuc per dag. Minimilönen på Kuba ligger runt 250 pesos i månaden, och man behöver alltså inte vara matematiker för att räkna ut att de 600 pesos de tjänar på en dags bed- and breakfastverksamhet är mer än dubbelt så mycket som en månadslön på miniminivå. Men eftersom många kubaner numera hyr ut rum i sina hem är konkurrensen stor och ibland står det välstädade rummet hos Seidel och Giselle tomt flera veckor. Det kan vara ganska skönt att inte ha okända människor i huset, säger Seidel, och medger att han helst skulle slippa ha turister i sitt hem. Han drömmer om att bara få ägna sig åt grafisk design och foto.
– Jag kan inte riktigt identifiera mig med turistsektorn, det är inte min grej, men jag gör det ändå för att hjälpa Giselle och för att vi behöver pengarna.
Giselle är försiktigt positiv till erfarenheten av att hyra ut rum till turister. Även om hon också är konstnär så tycker hon att vissa delar av bed- and brekfastverksamheten är kul.
– Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv sedan jag började jobba med turism, att jag till exempel gillar kommunikation och PR. Jag vill självklart jobba med foto, men har också tänkt på att jag kanske skulle kunna kombinera båda sakerna, göra en slags kulturell turism. Det skulle kunna vara att erbjuda kultursightseeing i Havanna eller öppna ett hostel med konstprofil där vi kan ha workshops eller fotokurser. Det roligaste skulle ju vara om de gäster som bor hos oss var konstnärer som vi kan ha ett kulturellt utbyte med, men som läget är nu så måste jag acceptera alla slags gäster oavsett vilka de är och vad deras motiv med att besöka Kuba är, säger Giselle.
Hon tillägger att fenomenet där man kombinerar ett statligt jobb och ett privat jobb, företrädelsevis inom turistsektorn, är något som framförallt är vanligt i Havanna.
– I vår hemstad Camagüey har de flesta bara ett jobb, ofta statligt, och nöjer sig med det. Här i Havanna är det annorlunda, det är hit turisterna kommer och här är det mycket vanligare att man öppnar sitt hem för en total främling från andra sidan jorden för att tjäna pengar i cuc, säger Giselle.
Att den kubanska pesos och den konvertibla pesos cuc används till olika saker, och att man ibland får tillbaka växeln i kubanska pesos fast man betalade med cuc, kan vara svårt att förstå för den som besöker Kuba för första gången. Den kubanska pesons användningsområde är begränsat, med den kan man till exempel handla på marknaden, ta den lokala bussen eller kollektivtaxin, betala på vissa barer och restauranger och köpa biobiljetter. Med den konvertibla peson däremot kan du köpa allt från kontantkort till mobilen, importerade kläder, möbler, mat och hudvårdsprodukter. Den kuban som tjänar sina pengar i cuc har ett överläge, och eftersom cuc är den valuta som gäller i turistindustrin är det också naturligt att många kubaner söker sig dit.
En annan ung kuban som har haft flera olika jobb och tjänat sin lön både i cuc och kubanska pesos är Yasely Rodríguez Hernández. Hon har precis fått ett nytt jobb på en bar där hon både är bartender och har ansvar för kassan och bokföringen. Hon jobbar två dagar i veckan och tjänar mellan 29–35 cuc per vecka. Resten av tiden tillbringar hon i sin ateljé där hon tillverkar konsthantverk, något hon helst skulle vilja jobba heltid med.
– Det är ju det jag har studerat, det är min yrkesidentitet, men det går inte av ekonomiska skäl.
– Jag är ändå rätt nöjd med att bara jobba två dar i veckan på baren så jag har tid med min konst, säger Yasely.
Barjobbet är nytt, fram tills för bara några veckor sedan hade hon tre olika jobb, förutom den egna konsthantverkproduktionen.
– Jag jobbade dels som kommunikatör på Agencia Cubana de Rap och dels för Kulturministeriet som internetansvarig på en pressavdelning. De två jobben var statliga. Sen jobbade jag också som ljudtekniker och fotograf på Youtube-kanalen MiHabanaTV. Det var ganska stressigt med tre jobb och jag jobbade dygnet runt, men det var nödvändigt för att jag skulle klara att betala alla utgifter, berättar Yasely. Lönen för jobbet på MiHabanaTV betalades ut i cuc, den konvertibla peson, och Yasel fick 10 cuc per utfört arbete.
– Det jag tjänade på jobben jag gjorde för MiHabanaTV var nödvändigt för att kunna betala min hyra som är 60 cuc i månaden. Jag tjänade 1 300 pesos på mina statliga jobb, dvs 52 cuc, så jag hade aldrig klarat mig bara på dem. Nu tjänar jag ungefär 120 cuc i månaden, i kubanska pesos blir det knappt 3 000, men jobbar bara två dagar i veckan. Så det är mycket bättre, säger Yasely och ler.
Hon menar att det för de flesta kubaner är nödvändigt att ha flera jobb, och framförallt att ett av dem har lön som betalas ut i cuc, för att klara sig ekonomiskt.
– Matvaror och kläder är väldigt dyrt, man måste ha cuc för att köpa det. Men det är också stor skillnad mellan Havanna och andra städer. Jag kommer från Holguín-provinsen i sydvästra Cuba, där har de flesta bara ett statligt jobb och klarar sig på det. Ofta behöver man inte betala hyra för man kanske bor med sin familj eller bor i ett hus som tillhör ens släkt, och matvaror och transporter är inte lika dyrt där som här i Havanna, säger Yasely Rodríguez Hernández innan hon skyndar vidare till baren som ska öppnas inför kvällen.
Många kubaner jag har pratat med uttrycker frustration över landets dubbla valutasystem och redan i oktober 2013 meddelade Kubas dåvarande president Raul Castro att regeringen planerade att avskaffa systemet och istället införa en enda valuta. Den planen har i skrivande stund år 2018 ännu inte genomförts, men enligt den kubanska staten studerar ekonomer och statsvetare möjligheterna att göra en gradvis nedmontering av den konvertibla peson för att det inte ska bli en chock för den kubanska befolkningen. Därför planerar man att börja med offentliga företag och organisationer, som mestadels använder cuc, och instruktioner för hur nedmonteringen ska ske har redan delats ut. Även Europeiska Unionen via EU-kommissionens generaldirektör Stefano Manservisi har erbjudit Kuba teknisk hjälp med valutatransformationen, och hänvisar till EU:s erfarenheter av att ha assisterat många av sina medlemsländer när de konverterade sin inhemska valuta till euro.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
