I den lysrörsupplysta syfabriken i stadsdelen Centro i Havanna får grafikern Gabriel ”Gabo” Lara agera testmodell medan kvällens fotograf Titina ställer in skärpa och ljus. Syfabriken, där man till vardags syr upp uniformer till de statliga restaurangerna, har denna kväll förvandlats till fotostudio. Bland takfläktar, gamla trähyllor och symaskiner ska Kubas största reggae-tonartist El Prínicpe fotograferas till Vistar Magazines nästa omslag. En tidning som egentligen inte finns, eller borde få finnas.
Chefredaktören Robin Pedraja, 27 år, ränner runt i lokalen medan han pekar och instruerar fotograferna. Som barn tillbringade Robin otaliga eftermiddagar här. Hans mamma är arbetsledare i fabriken och låter dem låna lokalen denna kväll. På Kuba tar man det man har och utnyttjar det till sitt yttersta.
El Príncipe är sen, han inväntar ett par skor från Mexiko som ska användas till fotograferingen. Hans ankomst går inte obemärkt förbi. Ungdomar samlas på gatan och vill ta ”selfies” med sin favoritartist. El Príncipe ler in i några smartphones innan han och hans entourage av kubanska hipsters smiter in i fabriken. Han visar stolt upp sina nya glänsande loafers. En av Vistars fotografer, Ronin ”Chino” Novoa, 28 år, är märkbart stressad av förseningarna.
– Är det glänsande skor vi väntat på i timmar? Det hade jag löst i Photoshop på en kvart.
”Nej, det där går inte”
I januari 2013 arbetade Robin Pedraja med att göra visuella -effekter i filmer och videor. Trots att han hade det bättre än många andra unga kubaner var han missnöjd. Han jobbade mycket, men kände inte att det skulle leda honom någonstans. Drömmen var att göra reklam, men i Kuba fanns ingenstans att placera annonser. Robin började leka med tanken att skapa det utrymmet själv.
En kväll kom han att tänka på ett magasinomslag som han hade skissat på tre år tidigare. Det var inspirerat av magasin som Rolling Stone och GQ Magazine, men innehöll kubanska artister och skådespelare. Han visade det för sin kompis Chino, och tillsammans började de prata med art directors, fotografer och reportrar som de kände genom Havannas kulturliv. Snart fanns grunden till den kombinerade redaktion och reklambyrå som Robin såg framför sig. Där fanns visioner, vilja och det tekniska kunnandet som krävdes. Magasinet hade kunnat börja produceras där och då. Men på Kuba är inget så enkelt.
– Jag gick till kulturministeriet och presenterade idén, säger Robin.
De behövde godkänna det och ge oss en kontaktperson som kan kontrollera innehållet. När de fick se att jag hade en reggaetonartist på omslaget, och förstod att det var sådant vi ville skriva om, sa de bara ”Nej, det där går inte”. Reggaeton står för något nytt på Kuba, som frångår traditionell kubansk kultur. Myndigheterna är tveksamma till att godkänna sådant.
Modfälld gick han tillbaka till gruppen och meddelade det negativa beskedet. De tittade på varandra. I efterhand minns de inte vem som uttalade det först, men snart var de överens: vi gör det ändå. Idén om Vistar hade börjat nästan som ett skämt, något man slänger ur sig utan större eftertanke – nu planerade de plötsligt att gå emot ministeriet. För att klara det behövde de engagera Elio.
I Kuba är tillgången till internet starkt begränsad. För många kubaner är internet inte mer än ett mejlkonto. I kommunistpartiets dagstidning Granma presenterades ”World wide web” nyligen under vinjetten Dagens ord, och förklarades som ”ett informationssystem tillgängligt via internet, vilket gör att en användare med en webbläsare – ett program för att utforska webben, av vilka Microsoft Explorer är den mest kända – kan se webbplatser och sidor som kan innehålla text, bilder, videor eller annat material”.
Trots detta strömmar tv-serier, filmer och musik in till Kuba från resten av världen, tack vare något som kallas el paquete, paketet. Vem som ligger bakom paketet är inte känt, men troligtvis rör det sig om exilkubaner i Miami. En hårddisk på en terabyte laddas varje vecka med nytt material. Från denna ursprungsdisk laddas materialet över till ett antal nya hårddiskar i Havanna, som sedan distribueras ut på hela ön med hjälp av buss- och lastbilschaufförer. I varje stad finns kontakter som i sin tur tankar över materialet och för det vidare till invånarna för 25 kubanska pesos. Elio är en av dessa distributörer. Genom el paquete hade Vistar-gänget en chans att få ut sitt magasin till det kubanska folket, utan att behöva gå den byråkratiskt krångliga och till synes fruktlösa vägen via kultur-ministeriet.
Den lilla redaktionen började arbeta. Det första numret kom ut i mars 2014 som pdf, men layouten var gjord med ett tryckt pappersmagasin i åtanke. Till en början skrev ingen i redaktionen ut sina namn i magasinet. Än visste de inte vad som skulle hända om myndigheterna fick reda på vad de gjorde. Det enda som fanns var en anonym mejladress.
LÄS FORTSÄTTNINGEN PÅ REPORTAGET I ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
