Det handlar om frihet och det handlar om ekonomi. Om unga kulturarbetare som kräver att regeringen ska respektera de skrivningar om yttrandefrihet och andra individuella rättigheter som finns i den konstitution som antogs 2019 – en lite annan slags opposition än den som brukar buntas ihop i begreppet ”dissidenter”. Framförallt handlar det om regeringens försök att skapa ordning i ekonomin, själva förutsättningen för att rädda ”revolutionen”, som Raul Castro förkunnade redan för tio år sen när han tagit över efter sin bror Fidel. Verktyget för att göra det är den kampanj som president Miguel Diaz-Canel lanserade i början av december och som kallas ”tarea ordenamiento” – ”uppdrag bringa ordning”.

500 procents löneökning

Ambitionen är högt ställd, men inte ens tio års förberedelsearbete är någon garanti för framgång.

– En orsak till svårigheterna är att Kuba alltid levt i en parallell värld, hävdar Raul Cruz, född och uppvuxen i Gamla Havanna.

– Och när man lever i en parallell värld är det svårt att förstå hur den vanliga världen fungerar. Och därför också hur man ska anpassa sig till den.

Kanske är det därför ”tarea ordenamiento” inte har blivit den rivstart myndigheterna hoppats på. Snarare då en slags dikeskörning redan på uppfartsvägen.

Men början var storslagen. Den 10 december offentliggjordes löneökningar på 500 procent. Minimilönen höjdes från 400 pesos, motsvarande 17 dollar, till 2.100 pesos, motsvarande 87 dollar. Den högsta av de 32 lönekategorierna inom den statliga sektorn höjdes till 9.510 pesos, motsvarande 396 dollar.

Samtidigt inleddes en process för att slå samman de två valutor som finns på Kuba; den vanliga kubanska peson som de flesta får sin lön i och den konvertibla valutan CUC som är värd en dollar och därmed 24 vanliga pesos och som de flesta priserna är satta i. Tanken är att CUC ska vara helt borta till mitten av året och att Kuba då ska ha peso som enda valuta. Växelkursen gentemot dollar har satts till 25 pesos för en dollar.

De första reaktionerna var nästan euforiska.

– Det känns som att för första gången på länge kunna leva på sin lön, skrev Raul från Gamla Havanna.

Men det dröjde bara några veckor tills han skrev: ”Det här går åt skogen. Jag har aldrig sett så många människor offentligt ge uttryck för sin ilska”.

Löneökningen gav upphov till ökad efterfrågan som inte motsvarades av ökad tillgång. Resultatet blev akut varubrist och längre – och argare – köer än på mycket länge. Priserna gick i höjden till den grad att de på kort tid åt upp den enorma löneökningarna. Samtidigt började avvecklingen av subventionerna att kännas som pisksnärtar. El, vatten, gas och telefon som kubanerna vant sig att betrakta som praktiskt taget gratis, kostade plötsligt så mycket att lönen inte räckte. Reaktionen blev så häftig att regeringen drog tillbaka en del av prisökningen på el, liksom också den på glass i den berömda glassbaren Coppelia.

Problem med valutan

Den kubanske ekonomen Pedro Monreal har visat att redan innan den inställda prisökningen på el kunde en fjärdedel av kubanerna bara betala el för att hålla igång en TV-apparat och fem 20 watts glödlampor. Men den fattigdom som de siffrorna illustrerar är inget som ”tarea ordenamiento” ägnar utrymme.

Trots att regeringen garanterat att CUC skulle kunna lösas in i bankerna till sitt rätta värde, dvs en dollar, började CUC:s värde snabbt att minska. Många försäljningsplatser tog inte ens emot CUC som betalning. Och de som sparat i CUC, i föreställningen att den motsvarade en dollar, tvingades tillbringa långa timmar i köer framför banken för att få ut något alls av sina CUC. Men inte i dollar, som utlovats, utan i pesos. Mångas sparkapital var plötsligt bara värt en bråkdel av det de trott.

Fabricio Gonzales lämnade för ett par år sen sitt jobb på universitetet för att jobba som frilansande översättare och guide för historiskt och kulturellt intresserade turister som han kom i kontakt med via Airbnb.

– Ibland fick jag betalt i dollar, men oftast i CUC. Och sen mars, när pandemin slog till och turismen upphörde och därmed också mina inkomster, har jag levt på det jag lyckats spara. Nu har jag drygt 300 CUC kvar men efter många timmar i kö får jag inte ens ut 25 pesos för en CUC. Det här kommer att gå åt helvete.

Fabricio har ett skratt som säger ”so what...det är det här som är Kuba”. Och han verkar mer bekymrad över att han nyss blev påkörd och att han har högrarmen i gips och bara kan använda vänsterarmen för att skriva.

– Det är som det är...un desastre.

Omöjligt köpa dollar

Ännu ett motsägelsefullt inslag i ”tarea ordenamiento” är att, samtidigt som det råder akut varubrist på de traditionella bondemarknaderna, har det öppnats flera nya marknader och butiker i dollar. Men eftersom Donald Trump drastiskt har försvårat möjligheterna för kubaner i exil att skicka pengar till sina anhöriga, det som länge varit Kubas största inkomstkälla, och det samtidigt är omöjligt att köpa dollar officiellt eftersom bankerna inte har reserver, så har det vuxit fram en svart marknad. Idag kostar en dollar över 50 pesos, alltså dubbelt så mycket den officiella kursen. Och utan dollar kommer man inte längre åt många nödvändighetsvaror.

Mindre tillgång till dollar samtidigt som behovet är större än någonsin. Ett typiskt ­kubanskt dilemma. Men ändå lite annorlunda.

De flesta är överens om att den dubbla valutan måste bort och att subventionerna måste bli mer realistiska liksom att ”la libreta”, ransoneringsboken som idag garanterar färre varor i mindre mängd och med sämre kvalitet än någonsin, men som ändå är den yttersta garantin för mångas överlevnad, ersätts med en riktad socialhjälp till de mest behövande. Allt det också är syftet med ”tarea reordenamiento”.

Lägre inkomster för bönder

Varför fungerar det inte när praktiskt taget alla stödjer åtgärderna?

Regeringen har haft tio år på sig att planera och organisera ”el ordenamiento”, men – påpekar Pedro Monreal – den bortsåg sorglöst från behovet av ökad produktion, och framförallt av ökad produktivitet, själva förutsättningen för att alla andra reformer ska lyckas. När det så småningom togs intiativ för att motivera de privata bönderna och kooperativen att öka produktionen genom att höja det statliga monopolets inköpspris, så höjdes samtidigt priset på de varor som behövs för att alls kunna producera, bland annat frön, verktyg, utsäde, bekämpningsmedel. På samma sätt som med lönerna, blev böndernas inkomster i slutändan lägre än innan stimulanspaketet – och därmed tji produktionsökning. Det är inget nytt. Den statliga myndigheten som har monopol på att köpa upp jordbruksprodukter har sen länge ett grundmurat dåligt rykte. Dess inkapacitet att samla in de skördar den redan köpt har under många år lett till att betydande delar av skörden av många produkter har ruttnat bort i väntan på lastbilen som aldrig kommer.

En viktig del av ”el ordenamiento” är att göra de statliga företagen mer effektiva bland annat genom större autonomi. En nödvändig åtgärd, anser de flesta. Men den kommer att kosta och regeringen har varnat för att flera hundra tusen kan bli av med sina jobb.

– Lösningen vore att underlätta arbetet för egen räkning och genomföra en lagstiftning som tillåter de små- och medelstora privata företagen, liksom också kooperativen, att expandera. Då skulle nya arbetstillfällen kunna skapas, menar Pedro Monreal.

– Istället gör man tvärtom. Inte bara försvårar, utan skyller prisökningar och knapphet på de små privata producenterna och drar som straff åt tumskruvarna än mer för dem, trots att de är offer snarare än förövare.

Moment 22

Trubaduren Silvio Rodrugez, tills nyligen en ambassadör för regimen, skriver i sin blogg att det finns många högt uppsatta som är livrädda för att de privata entreprenörerna ska bli så framgångsrika att de börjar formulera ett politiskt alternativ till ”revolutionen”.

Möjligheten finns definitivt där. Det är som ett tragiskt moment 22 eftersom ”revolutionen” inte längre betyder förändring, utan status quo.

Det finns en lång erfarenhet på Kuba av storartade projekt, en slags magiska grundbultar, som lovar lyfta landet ur alla problem, men som misslyckats kapitalt. Det första var 10-miljonersockerskörden 1970, det senaste ”energirevolutionen” 2005. Båda, liksom flera mellanliggande lika ­storslagna projekt, var produkter av Fidel Castros infall. Att de misslyckades neutraliserades av Fidel Castros hjältestatus. Misslyckandena var ”de andras” fel och utsattes därför aldrig för några analyser och utvärderingar som kunde ha skapat lärdomar. Men när Raul Castro tog över skulle infallens epok vara slut och rationaliteten äntligen ta över. I en parallell värld blir det deformerade normalt. Som att en begagnad Fiat från 1995 kostar 40.000 dollar. Eller att ett statligt företag i sin bokföring lurar sig själv genom att sätta likhetstecken mellan en peso och en dollar, trots att den senare är värd 24 gånger mer än den förra. Eller att när man söker jobb väljer man den arbetsplats där det finns mest att stjäla. Eller att brödet i de statliga bagerierna är så dåligt att folk slutar köpa det och istället köper av bagarna som använder det mjöl och den jäst de stulit till att göra eget, dyrare, bröd. Normala företeelser i en parallell värld. Men också hinder för all slags ”normalisering”.

Kan inte ignorera reaktioner

Ändå är livet inte som förr.

Mobiltelefoner och internet har skapat en ny verklighet. De nya ledarna, som inte kan luta sig mot den heroiska berättelsen om revolutionen, kan heller inte – som deras föregångare kunde – ignorera reaktionerna i samhället. På olika internetplattformar och bloggar förs nu en intensiv debatt om ”tarea ordenamiento”. Både oppositionella och regerings­vänliga. Det är symptomatiskt att Silvio Rodriguez förvandlat sin blogg, ”otra cita”, till ett debattforum där både uttalat oppositionella och regeringsanhängare deltar.

– Kritiken hjälper oss att korrigera misstag samtidigt som vi fortsätter att röra oss framåt, sa president Miguel Diaz-Canel aningen motvilligt när han offentliggjorde beslutet att dra tillbaka åtminstone en del av prisökningen på el och på glassen på Copellia.

Protest bland kulturarbetare

Den 27 november, bara ett par veckor innan Diaz-Canel offentliggjorde de drastiska löneökningarna, hade det skett en smärre kulturrevolution i Havanna. Som en reaktion på att polisen brutit upp en hungerstrejk organiserad av kulturgruppen Movimiento San Isidro (MSI) i protest mot fängslandet av en av dess medlemmar, samlades omkring 500 unga kulturarbetare utanför kulturministeriet i protest. Det var en blandad skara och långt ifrån alla delade MSI:s lite anarkistiska och provocerande stil. Deras gemensamma nämnare var istället försvaret av yttrandefrihet och andra individuella rättigheter som garanteras i den nya grundlag som antogs på Kuba för ett par år sen. Efter tolv timmars protester med tal och diskussioner, gick vice-kulturministern med på att ta emot en delegation på 30 representanter som demonstranterna röstat fram. Mötet inne i ministeriet varade i sju timmar och slutade i en känsla av framgång och med löftet att dialogen skulle fortsätta på ett organiserat sätt. Det upplevdes nästan som en historisk vändpunkt. Men bara ett dygn senare anklagades demonstranterna för att vara betalda agenter med uppgift att under USA:s ledning, genomföra en ”mjuk kupp”. Flera fängslades. Andra utsattes för bevakning och hindrades från att lämna sina hem. Att föra en dialog med
oppositionella var, alldeles uppen­bart, att gå över gränsen.

Författaren Daniel Diaz Mantilla var en av dem som ingick i demonstranternas ”förhandlingskommission”. Han säger att atmosfären i dialogen med vice kulturministern var positiv och konstruktiv men att regimens senare reaktion tyder på stor rädsla.

– Åtminstone hos en del av regimen. Den som har kontroll.

”Kommer leda till förändring”

Kontroll idag betyder inte samma sak som kontroll före internet. Den debatt som 27N satte igång har, liksom debatten om ”tarea ordenamiento”, fortsatt på olika plattformar på nätet och i debatten deltar röster från en bred skala, allt från militanta regimkritiker till militanta försvarare av regimen. De flesta rör sig dock någonstans däremellan i en strävan att hitta gemensamma referenspunkter.

– Trots den gapiga retoriken i officiella medier, så fortsätter en slags dialog mellan oss och ministeriet. Och även om jag inte vågar göra någon prognos så tror jag att dialogen kommer att fortsätta och att den kommer att leda till signifikativa förändringar, säger Daniel Diaz Mantilla.

Häromdagen, två månader efter 27N, ordnades en ny demonstration framför kultur­ministeriet som ledde till en kaotisk konfrontation där kulturministern slet mobiltelefonen ur handen på en oberoende journalist. Enligt kulturministern var orsaken att journalisten hade kört upp mobilen i ansiktet på honom för att filma, och direktsända på internet, mot hans vilja. Journalistens version var naturligtvis annorlunda. Det finns fler ingredienser i den kaotiska ”sammandrabbningen” utanför kulturministeriet, men det faktum att det alls presenteras flera olika versioner av vad som hände och som, tack vare internet, är tillgängliga för nästan alla, innebär en stor förändring.   

Raul i Gamla Havanna berättar att numera vet alla grannar genast vad som händer och var. Det är Whatsapp och Messenger som gäller. Wifi-antennerna som förvandlade torgen till mötes­platser har visserligen släckts ner och ersatts med kort man köper direkt från sin telefon, men informationen löper intensivare än någonsin.

– När 27N höll på satt vi härute på gatan och följde allt i direktsändning, berättar Raul.

– Allt om vad man kan köpa, till vilket pris och var och till och med var polisen har satt upp kontroller – allt finns där. Och sprids från mun till mun.

Castro avgår

I april ska kommunispartiet hålla sin åttonde kongress. Då kommer Raul Castro att avgå som partiets högste ledare. En ny generation, utan egen heroisk berättelse till skydd, ska träda till. Ska de vara kapabla att följa Diaz-Canels ord om att ta till sig kritiken och korrigera misstag under vandringens gång? Eller ska de fortsätta att gömma sig bakom anklagelsen att alla kritiker är betalda kontra­revolutionärer som de gjort inför 27N?

Daniel Diaz Mantilla är både skeptisk och lite hoppfull.

– Är det möjligt att föra en dialog med någon som inte vill lyssna på dig? Men vad finns för möjligheter kvar, om vi inte ens försöker.

Fabricio Gonzales tror att det viktigaste med kongressen inte är Raul Castros avgång, utan att den kommer att visa vilka det egentligen är som har makten på Kuba idag, när den historiska generationen lämnat.

– Jag tror att det är militären. Militären är den bäst organiserade institutionen och samtidigt den som leder landets viktigaste företag och som, till skillnad mot partibyråkraterna, har en folklig förankring om inte annat så på grund av värnplikten. Men de militära befälhavarna är inte ­intresserade av dialog. De ger ­order Vi får väl se vad som ­händer, säger Raul.

– Just nu är folk skitarga. Och även om vi är världsmästare i att ”lösa problem”, så har jag en känsla av att något riktigt nytt är på gång. Biden i USA kan kanske hjälpa till, men det räcker knappast. Vi behöver något mer om vi ska lyckas bli en del av den vanliga världen. Framförallt ­måste vi kanske inse att vi inte utgör världens mittpunkt.