När den brittiska tidskriften Economist gör ett bokslut över hans år vid makten kommer de fram till att han ekonomiskt lyckats väl. Filippinernas tillväxt har varit stark, över sex procent om året under Dutertes presidentskap.
Investeringarna i infrastrukturprojekt har ökat starkt jämfört med Filippinernas fyra tidigare presidenter. Idag går över sex procent av BNP till sådana investeringar jämfört med ett snitt på under två procent för tidigare presidenter. I förhandlingar med Kina har Duterte också tillförsäkrat sig krediter för infrastrukturprojekt på nära 90 miljarder kronor.
Under hans tid har också lönerna för vanligt folk ökat ordentligt och antalet fattiga har minskat, 2015 levde 26 procent av befolkningen på mindre än drygt 30 kronor om dagen, idag har den siffran sänkts till 20 procent.
Hur framgångsrikt är kriget?
Däremot är det mer tveksamt hur han lyckats med att vinna kriget mot knarket som han proklamerade 2016. Hans vicepresident Leni Robredo, som är en svuren politisk fiende, hävdar att mindre än en procent av landets metaamfetamin har beslagtagits under de senaste tre åren.
Priset för detta är alltså minst 30 000 dödade langare och narkomaner. Siffran på 30 000 är antagligen också i underkant, Amnesty uppskattar den till betydligt högre och menar att politiken har varit människofientlig. Den filippinska journalisten och fotografen Vincent Go har med stöd från flera människorättsorganisationer hävdat att Dutartes plan är att utrota så många fattiga, socialt utslagna människor som möjligt.
– Om de knarkar eller inte spelar ingen roll, säger Vincent Go. Han vill göra sig av med människor som han anser inte bidrar till samhällets utveckling.
”Dödens ekonomi”
I sin blodiga uppgift tycks han dock ha stora delar av filippinska befolkningens stöd. Opinionsundersökningar visar att nästan tre av fyra tillfrågade är övertygade om att brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer i ”kriget mot knarket” och att så kallade ninja cops, poliser utom kontroll, skjuter ihjäl langarna och sedan säljer själva narkotikan de beslagtagit.
Men väljarna bryr sig inte. De fortsätter stödja kriget mot knarket och president Duterte. En stor del av detta beror på att de kommer ihåg hur det var förr, när knarksyndikat kunde styra hela stadsdelar med stöd av korrumperad polis. Syndikaten kunde göra vad de ville, de styrde befolkningen, våldtog kvinnor och ingen kunde stoppa dem. Det är ett samhälle som ingen vill ha tillbaka.
Butch Olana arbetar för Amnesty i Manila:
– Det har startats en dödens ekonomi, poliser får en stor del av sin inkomst för att de dödar narkomaner och langare, har han berättat för Dagens ETC.
För ett drygt år sedan var betalningen för en skjuten langare 10 000 peso, cirka 1 700 kronor, och hälften för en missbrukare. Amnesty följde pengaspåret och kom bland annat fram till en underrättelsefond som innehöll miljardbelopp.
Hårda tag mot muslimer
När det gäller inbördeskriget i Mindanao har Duterte och den filippinska armén drivit mycket hårda aktioner mot muslimska separatister, som i flera fall varit knutna till IS. Aktionerna har varit lyckosamma för den filippinska krigsmakten, men till ett högt pris. Flera stora slag, bland annat om staden Marawi, var väldigt blodiga och Amnesty anklagade militären för att ha drivit kriget vidare skoningslöst.
Det är bara ett par månader sedan som undantagstillståndet i Mindanao upphävdes efter två och ett halvt år. Människorättsorganisationer menar att stora övergrepp mot den muslimska befolkningen skett under skydd av undantagstillståndet som berövat människorna där alla rättigheter och satt lagarna ur spel. Speciallagar om undantagstillstånd är också fortfarande i kraft.
Kan lämna över till dotter
När det gäller Dutertes tredje vallöfte att avskaffa elitens grepp om politiken och staten har inte mycket konkret hänt. Filippinerna har sedan många decennier behärskats av en handfull familjer som styrt både ekonomin och politiken. En lång rad befattningshavare hämtas regelbundet från dessa familjer och de är också de ekonomiskt starkaste i landet.
Dutertes bakgrund är långt ifrån elitfamiljernas, han kommer från staden Davao i Mindanao. En rad förslag har kommit fram. Hårdare regler för finansiering av valkampanjer liksom ett tillägg till konstitutionen som ska förbjuda nära släktingar att efterträda varandra i offentliga uppdrag. Men dessa förslag har fastnat i kongressen, som bygger på dynastier.
Duterte själv har också ett problem i detta sammanhang, som borgmästare i Davao efterträddes han av sin dotter, Sara Duterte-Capio, och nu talas det mycket om att hon kan komma att efterträda honom som president när hans sexåriga mandat går ut 2022.