Krigskritiska ryssar har hittat en fristad i Georgien
Bild: Joakim Medin
Dagens ETC
Hundratusentals regimkritiska ryssar har lämnat sitt hemland sedan Ukrainakrigets utbrott, av rädsla för att drabbas av Putins nya munkavlelagar. Många av dem räknar med att stanna i exilen permanent. Joakim Medin rapporterar från Georgien där antalet politiska flyktingar fortsätter växa.
– Varje gång jag skålar brukar jag göra det för Putin. Skål för Putins död!
Den ryska geologen och webbdesignern Andrey Mezhevich höjer sitt ölglas med ett leende. Han har bott här i Georgien sedan ett år tillbaka. Senaste gången han satte foten i hemlandet Ryssland var 2018. Då stod han och exfrun inte längre ut med att leva i en fascistisk stat, säger han, och hot från underrättelsetjänsten FSB var ännu ett skäl att ge sig av.
– Men på grund av det som händer i Ukraina nu så känner jag mig också som en fascist. Jag vet att det inte är mitt fel, men det känns som att jag också är skyldig.
Dagens ETC träffar Andrey och hans exfru Olga Mezhevich över en middag i den georgiska huvudstaden Tbilisi. De gick skilda vägar 2019 och hon flyttade tillbaka till Ryssland, men de har förblivit vänner och har den tolvåriga sonen Daniel tillsammans. När kriget i Ukraina bröt ut och förtrycket hårdnande i hemlandet ordnade de snabbt så att Olga och sonen också kunde komma till Georgien.
Båda två beskriver sig som personer som inte kan vara passiva när de ser förtryck. De har länge deltagit i regimkritiska demonstrationer i Ryssland. Men idag skulle det bara leda till en fängelsecell, så därför bestämde sig även Olga för att ge sig av.
– Jag kände mig väldigt arg och maktlös när kriget började, och jag vågade inte stanna eftersom jag var rädd för att gränserna skulle stängas. Jag och sonen kom hit den 11 mars, säger hon.
20 000 flydde på tio dagar
Andrey och Olga ingår i en ständigt växande grupp regimkritiska ryssar i exil. Antalet har kraftigt ökat sedan Ukrainakriget bröt ut och den ryska regimen antog nya hårdföra lagar. Den som kallar Ukrainakriget för något annat än en ”militär specialoperation” kan dömas till 15 års fängelse. En annan lag hotar de som anses ”diskreditera den ryska armén” med åratal i fängelse.
Redan tio dagar efter krigsutbrottet uppskattades 200 000 ryssar ha flytt sitt land. I början av maj sa myndigheterna i Georgien att 45 000 ryssar hade kommit. Här möts de av ett samhälle dekorerat med blågula flaggor, skyltar och annat som uttrycker solidaritet med det attackerade Ukraina. Även Georgien utsattes för en rysk attack och krig 2008.
Andrey har inte känt att någon här har riktat ilska mot honom bara för att han är ryss. Men han markerar ändå sin åsiktstillhörighet genom att bära en ukrainsk flagga på bröstet.
Vi talar om sanktionerna mot Ryssland och diverse bojkotter av ryska varor och kulturuttryck. Som när svenska mataffärer slutade sälja kefir i kylhyllorna.
– Det är rätt att blockera Ryssland inom områden som är kopplat till det politiska systemet, säger Andrey. Men man borde göra skillnad på ryssar som stödjer regeringen och de som inte gör det. Vi som har flytt vårt land och övervakats på grund av våra åsikter har också svårt att klara oss nu. Våra bankkort funkar inte och det är svårt att öppna nya bankkonton.
”Mamma kallade mig fascist”
Varje gång det dyker upp internationella exempel på hur specifikt ryssar hamnar i kläm så utnyttjar regimens propagandakanaler detta, menar de. Det presenteras som bevis för att hela världen hatar Ryssland.
Olga har utvecklat en mycket problematisk relation till sin mamma på grund av propagandan. Hennes mamma tillhör den stora grupp med ryssar som bara tar del av påståendena i de regeringskontrollerade medierna. Hon är övertygad om att Ukrainas makthavare är nazister.
– Min mamma skrek på mig i fyra timmar samma dag som kriget bröt ut. Hon var arg för att jag inte stödde kriget och kallade mig fascist. Vi bråkade hela tiden innan jag lämnade Ryssland, säger Olga med sorg i blicken.
Hon vet inte om hon någonsin kommer att återse sin familj. Brodern delar mammans åsikter och har brutit med henne.
Vad tror ni om Rysslands framtid, kan det gå att vända den auktoritära utvecklingen?
– Jag tror inte det. Jag började delta i protester 2009 och väntade på en kritisk tidpunkt när vi kunde göra revolution. Jag köpte till och med ett gevär, en pistol och en stor låda med ammunition. Men det var för få som deltog, så jag kände till sist att det var meningslöst att stanna kvar och kämpa, säger Andrey.
Vid kusten mot Svarta havet ligger Georgiens näst största stad Batumi. Här blandas en uppsjö olika språk hos utländska turister med ryskan hos politiska flyktingar. Nyanlända ryssar har bokat upp hotellen, airbnb-ställen och hyr lägenheter i andra hand.
Pasha Votchitsev kommer från nordöstra Sibirien men bodde i staden Sochi när kriget bröt ut. Han arrangerade en protest där samma dag och blev arresterad av polis. De meddelade att det skulle öppnas en förundersökning. En vecka senare hade Pasha och flickvännen flytt landet.
– Atmosfären är verkligen annorlunda här. Vi kan uppleva känslor, känna sorg. Det gick inte hemma, där fick vi alltid blockera känslorna för att vara på vakt för polisen, säger han.
Pasha har förberett sig mentalt på att inte återvända på många år. Han talar om en exodus av ett helt segment i det ryska samhället. Intellektuella, dissidenter och frihetstörstande ungdomar ger sig av.
– Bland mina vänner har sju av tio gett sig av. Georgien, Europa, Israel, olika destinationer. Jag tror inte Ryssland kommer förändras även om Putin dör imorgon. De flesta regeringsinstitutioner är redo att jobba vidare på samma sätt.
”Alla är lite skyldiga”
Barnboksförfattaren Yulia Zyu har även hon hamnat i Batumi. Precis som andra kände hon att hon ville skrika av ilska över kriget, men fruktade att hamna i fara om hon gjorde det öppet. Därför flyttade hon med barnen och hela familjen till Georgien.
– Jag var bara 14 år när Putin först blev president men jag var emot honom redan då. Nu har vi matat det monstret i mer än 20 år. Jag tror vi alla är lite skyldiga till att vi fått det här systemet.
Yulia Zyu förväntar sig att återvända till Ryssland när landets ledning ”sitter i en egen Nürnbergrättegång” och får svara för sina krigsbrott i Ukraina.
Tror du det kan dröja länge?
– Det kan det nog. Men det finns lite hopp för att vi som är här nu kan samlas och bygga något nytt, och förstå misstagen som begåtts tidigare. Så att vi inte fortsätter upprepa de misstag vi begått när vi fått förtryckande regimer i tsardömet, sedan i Sovjetunionen och nu under Putin.