– Jag var sexton år gammal när jag tvingades till Syrien, många andra var ännu yngre, vissa var tretton år gamla, säger han.
Rahmat, liksom många andra ungdomar från Afghanistan, stred i den bataljon som kallas Liwa Fatomiyon. En milis som på uppdrag av det iranska revolutionsgardet strider på Assad-regimens sida. Gruppen består till största del av shiamuslimer från minoritetsgruppen hazarer, nästan alla har levt utan papper i Iran. Även om milisen av det officiella Iran beskrivs som en frivillig milis som strider mot Daesh vittnar många, där ibland Rahmat, om att de värvats med tvång och falska löften.
– Jag levde som papperslös i Iran när jag greps av polis och fängslades. Där i fängelset utsatte de mig och min familj för hot. De skulle utvisa oss alla till Afghanistan om jag inte åkte till Syrien, säger han.
Gick han däremot med på att ta värvning skulle han belönas. Han lovades motsvarande femtusen kronor i månaden och uppehållstillstånd för både sig själv och sin mamma. Där och då trodde han dem.
– Jag har ingen pappa i livet och min mamma skulle få svårt att klara sig utan mig, jag kände inte att jag hade något egentligt val annat än att åka, säger han.
Han togs från fängelset och sattes på ett flygplan som flög honom till Syrien. Tillsammans med de andra nyrekryterna genomgick han en kortare träning. Efter träningen skickades han direkt till fronten. Där lärde han sig att döda och vande sig vid att skjuta mot människor. Han berättar att när ett gevär avfyras stänker det heta krutet upp på händer och ansikte. Har man inte skydd bränner det sig in i huden och skapar små sår som med tiden blir till ärr.
Rahmat bär med sig kriget, de vänner som dog och de han har dödat. På sin mobil har han bilder från Syrien, bilder om död. Han visar dem, han pekar ut sina döda vänner. De ligger utspridda på den rödbruna marken. Han berättar om dem, vilka de är och sin egen relation till dem. En av dem var en mycket nära vän till honom, hans unga ansikte är täckt av blod. Rahmat är mörk i blicken nu, all värme är borta, rösten darrar. Hans händer som kramar tekoppen är täckta av små ärr, samma ärr som syns i hans ansikte.
– Den natten dödade de många av oss, när vi till slut bröt igenom deras linjer lämnade vi inga av dem levande, säger han.
Han berättar att kriget fortfarande pågår inom honom, han har svårt att äta och sova. Han beskriver att när han ska försöka sova ser han sina fiendens ögon, han ser sina döda vänner. Han går till en psykolog som ska hjälpa honom att hantera sina trauman men han säger att det inte hjälper, bilderna försvinner inte.
– När jag stänger ögonen ser jag Syrien, gevärselden, ansiktena och döden, säger han.
***
Enligt internationell lag ska ingen under 18 år värvas till militärtjänst, är de som värvas under 15 år räknas det av FN som ett krigsbrott. Ändå är det ett välkänt faktum bland afghaner i och utanför Iran att pojkar i tonåren värvas av Revolutionsgardet. Även människorättsorganisationer har larmat om Irans systematiska användning av tonåringar i sin krigsföring. Under 2017 släppte Human Right Watch en rapport där det framkom att Iran rekryterar soldater så unga som 13 år till strider i Syrien.
Vi kommer i kontakt med en pojke som uppger att han också har deltagit i Fatomiyong. Han är idag 14 år gammal och ska ha deltagit som 13-åring i striderna i Syrien. Hans ansikte är mycket ungt, det är svårt att tro att han har varit soldat. Han, liksom många andra vi kommer i kontakt med, är rädda för de konsekvenser han och hans familj kan komma att utsättas för om han berättar om sin tid i Syrien. Många i hans familj bor fortfarande i Iran. Till slut väljer han i samråd med sin äldre bror att inte vara med i reportaget.
Hot från befälen i Syrien var enligt Rahmat vanligt förekommande. Officerarna återkom ofta till vad som väntade dem om de berättade om vad de upplevt i Syrien.
– En av officerarna sa till mig att vart än jag åker kan han hitta mig, nämner jag hans namn kommer han att döda mig, berättar Rahmat.
När de återvände till lägret efter att Rahmats vänner dött höll en imam ett tal för de döda, över vikten av att strida. Rahmat var mycket upprörd, de skickades alltid in som den första gruppen i Daesh-kontrollerade områden. Först när de brutit linjerna gick regimtrupper och andra miliser såsom Hizbollah in i områdena. De iranska officerarna följde aldrig med, inga av imamerna med de stora orden stred vid hans sida. Han berättar att han och hans vänner där i moskén fick nog, de hade sina vapen och de var många fler än de iranska officerarna. De jagade ut officerarna, de ville sörja sina vänner själva. Kort efteråt skickades Rahmat tillbaks till Iran på permission.
– Jag fick bara en av de månadslöner jag blivit lovad. När jag kom till Teheran använde jag alla pengarna ganska snabbt, säger han.
Ingen av de som var i Syrien tillsammans med Rahmat har fått uppehållstillstånd, inte heller har de fått de pengar som de lovats. Deras familjer är fortfarande papperslösa och fattiga. När Rahmat kom tillbaka till Iran var han mycket deprimerad och uppriven. Att återvända till Syrien var inget val för honom, han upplevde att han inte skulle klara av det. Han beslutade sig i stället för att fly från Iran. Han ville inte kriga, han ville ha lugn, han ville ta sig så långt bort från dödandet han kunde komma. Han flydde till Sverige.
***
Flykten till Sverige var inte hans första flykt, han hade redan en gång flytt från ett annat krig. Det krig som i decennier slitit sönder hans hemland. Det är värme i Rahmats röst när han beskriver sin hemby. Han berättar om fotbollen de spelade, om den gård i en dalgång som hans familj äger, om äppleträden de odlar. Men han berättar också om kriget, om talibanerna som kontrollerar området, om sin bror och sin far som blev dödade, om den rasism som hazarerna utsätts för.
– Afghanistan har haft krig i generationer, min far föddes i krig, när jag föddes var det fortfarande krig, säger han.
Rahmat kommer inte ihåg sin far, han dog när Rahmat var mycket liten. Byn som han växte upp i låg utanför Baghlan, en stad i norra Afghanistan. Landsbygden kring byn domineras av Pashtun, den folkgrupp som är närmast förknippade med talibanerna. För talibanerna är området kring byn ett starkt fäste.
– När jag var liten och amerikanerna fortfarande var i området brukade man höra dem skjuta på varandra om nätterna, berättar han.
Amerikanerna blev inte långvariga. När de lämnade förlorade regeringen i Kabul alltmer kontrollen över området. Talibanerna blev synligare och fler på landsbygden kring Rahmats by. Det dröjde inte länge innan han hamnade i konflikt med dem. Rahmat vägrade en av ledarna tillträde till familjens gård. Hans mamma övertalade honom att gömma sig, hon visste att han svävade i livsfara. De började planera för att han skulle kunna lämna landet.
– När jag lämnade Afghanistan blev min bror dödad av talibanerna, det var mig de var ute efter, säger han.
När Rahmat berättar om sin bror är det tårar i hans ögon, orden tycks tunga att uttala, som om han kämpar för att få dem ur sin mun. Som så många andra flydde han till Iran. Där levde han som papperslös under det ständiga hotet att utvisas. Han var fattig och tvingades ta tunga jobb som gav mycket lite betalt. Det var ändå värt det menar han, att få slippa leva under dödshot, att få leva ett liv utan krig. Kriget skulle dock hitta tillbaka till Rahmat. Inte långt efter att han kommit till Iran, greps han och togs till det Syrien som han beskriver som ett helvete på jorden.
– Hur det ser ut i Syrien? Det är bara död överallt, vill du åka dit och kolla, fräser han upprört som svar på om han kan beskriva miljön i Syrien.
Denna gång har vi träffats på en parkering vid havet i Malmö. Platsen är populär bland de som vill ha lugn och känna havet och solen. Rahmat blickar ut mot en fraktbåt som passerar genom sundet.
– Finns det båtar som går till Kanada, frågar han.
Han har fått avslag på sin asylansökan i Sverige och säger att han är mycket trött. Han vill inte prata om Syrien, han vill prata om Sverige. Han är arg och besviken, han upplever att migrationsverket saknar kunskap att förstå hans situation. För honom finns det ingen logik i asylprocessen, han förstår inte varför migrationsverket tar år på sig att fatta beslut om de ändå i slutändan kommer ge avslag.
– I Syrien dödar Daesh oss med vapen och halshuggning, Sverige dödar oss långsamt med papper, säger han.
I tidigare samtal har Rahmat berättat att han vill öppna en restaurang som serverar afghansk mat. Nu har han ändrat sig, han säger i stället att han vill bli militär.
– Det är det jag är bra på, det är det jag lärt mig, säger han.
***
Det är vinter i Skåne när vi kommer i kontakt med Ahmad. Även han har fått avslag på sin asylansökan. Även han har stridit som pojke i Syrien. Han vill inte vara med på bild.
– Jag var bara femton år gammal, när jag först kom till Syrien, berättar han.
För att skydda sin familj i Iran vill Ahmad inte ställa upp med förnamn och bild. De potentiella konsekvenserna är för stora för honom. Vi möts i tolkens lägenhet, Ahmad är nervös och kollar ständigt runt omkring sig. Han har jackan på sig och vill inte äta den kaka eller dricka det te vi bjuder på. Han berättar att han stridit i Syrien för Fatomiyong, vi frågar om han känner Rahmat. Det gör han inte. Ändå är hans berättelse om hur han värvats nästan identisk med Rahmats, hoten och löftena är desamma.
Han berättar om sin första natt vid fronten, om hur han satt ihopkrupen i en skyttegrav. Framför honom väntade Daesh, bakom honom manade de iranska officerarna på. Han var 15 år gammal, han var livrädd, tårarna rann längs hans kinder. Han försökte springa iväg. De äldre männen i gruppen skrek åt honom.
– Jag var mycket rädd, jag grät, jag var liten och visste inte hur man skjuter, jag försökte springa. De äldre var mycket arga på mig, de sa att jag var en idiot, att jag skulle dö, att jag bara skulle skjuta, men jag kunde inte, säger han.
Ahmads händer rör sig nervöst medan han berättar, de ser nästan bräckliga ut, inga ärr täcker dem. Han behövde inte stanna vid frontlinjen, han ansågs för liten och för rädd. De satte honom i stället i köket. Han lagade mat och levererade förnödenheter till de som stred vid fronten. Han berättar att under sin tid i Syrien befann han sig främst i Aleppo. Om det verkligen var Daesh de stred mot är han inte helt säker på. Deras befäl sa att de gjorde det men han kunde inte avgöra om det verkligen stämde.
– Vi visste inte egentligen vem vi stred mot, de sa till oss att här finns en grupp som ni ska kriga mot och vi gjorde det, säger han.
Det han däremot vet är att lokalbefolkningen inte uppskattade att de var där. De välkomnades aldrig som de befriare deras befäl beskrev dem som.
– De gillade oss inte, de kastade saker på oss och skrek efter oss, säger han.
Assad-regimens och dess allierades krigföring i östra Aleppo har beskrivits som bland de brutalaste slagen under inbördeskriget. Det finns otaliga vittnesmål om svårt lidande hos civilbefolkningen och det har rapporterats om att Assad-regimen har begått krigsbrott i staden.
***
Det blåser kraftigt och snön faller tungt över den skånska slätten. Det var länge sedan Skåne täcktes av ett sådant massivt snötäcke som denna februaridag. Vi möter upp Rahmat i det familjehem som varit hans hem de senaste månaderna. Han bjuder på te innan vi tar bussen mot Malmö. Vi träffar aldrig den familj som har varit hans sista värd i Sverige. De är inte hemma när Rahmat bär sin resväska nerför trappan, när han stänger dörren till huset för sista gången.
Det sägs att den som beslutat sig för att avsluta sitt liv ofta uppfattas som glad och positiv. Det tolkas inte sällan av omgivningen som att personen är på bättringsvägen, att den har lämnat sin depression. Dagen Rahmat ska utvisas är första gången jag upplever honom som glad på riktigt, han känns nästan upprymd.
– Jag vet att jag kommer dödas, det kanske inte sker imorgon eller nästa månad men det kommer ske. Jag kan krig så jag kommer i alla fall se till att det inte blir lätt för dem, säger han under vår sista intervju.
Hans vänner som följt med till bussen försöker en sista gång, de frågar honom om han inte ändå ska fortsätta försöka, han kan leva som papperslös, säger de. Rahmat säger att han inte vill, att han inte kan längre.
– Jag dör hellre där i mitt hem på mitt eget vis än här, säger han.
Bussen som ska ta honom till flyget är vit, vit som den snö som faller kring den. Rahmat vill att vi tar ett sista foto, denna gång vill han att vi ska vara med. Han ber migrationsverkets personal att ta vår kamera och fota oss. Sedan hoppar han in i minibussen och den lämnar.
Det dröjer några veckor, sedan ringer det. Rahmats röst skär genom luren, han har kommit fram. Han skickar bilder och filmklipp från sin gård i Baghlan. I Afghanistan skiner solen, han visar bilder på sitt hus som ligger i en dalgång bland äppelträden. Det ser fridfullt ut, hans ansikte är lugnt.
– Det är talibaner överallt, jag måste skaffa mig en kalasjnikov och samla mina vänner, säger han.
Kriget har hittat Rahmat igen.
Fotnot:
Ahmad befinner sig fortfarande i Sverige, han har fått avslag på sin asylansökan och väntar på beslut om hans överklagan ska gå igenom. Vad han annars ska göra vet han inte, han vill inte återvända till Afghanistan.
