I länder som Kroatien, Tyskland, Italien, Frankrike, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien och Slovenien har efterkrigstidens konsensus kring mänskliga rättigheter börjat hotas. Frågor som jämställdhetsintegrering, sexualkunskap, hbtq-rättigheter och aborträtt utsätts för koordinerade attacker av kyrkor, religiösa och konservativa organisationer, högerpolitiker och till och med gräsrotsorganisationer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Omkring 2012 började denna transnationella antifeministiska kampanj att utvecklas och aktörerna bakom den har redan uppnått mycket. Hundratusentals människor har mobiliserats till demonstrationer och civila initiativ runtom i Europa, för att stoppa progressiva lagar och ratificering av internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter, stoppat statlig finansiering av jämställdhetsprojekt och i vissa länder – till och med ändrat konstitutionen.
- I Frankrike bildades 2012 protestgruppen La Manif pour tous, en proteströrelse mot samkönade äktenskap, och samlade 150 000 demonstranter i Paris för sin sak. Det tog inte lång tid för protesterna att förvandlas till mer allmänna protester mot genusteorier som lärdes ut i skolorna.
- I Italien och Tyskland har liknande protester skett, under förespegling att skydda barnen från den depraverade genusideologin.
- I Kroatien och Slovakien har pressen från konservativa proteströrelser lett till konstitutionella tillägg som förbjuder samkönade äktenskap.
- I Ryssland skrevs en proposition för att skydda minderåriga mot ”homosexuell propaganda” in i lagen 2013. Den följdes kort därefter av liknande försök i andra post-Sovjet länder, som Lettland, Litauen, Belarus, Moldavien, Kazakstan, Kirgizistan och Ukraina.
- I Polen fokuserade protesterna till en början på Istanbulkonventionen (som handlar om att förebygga mäns våld mot kvinnor, red:s anm) som en bärare av ”genusideologin”, vilket sköt upp ratificeringen i tre år. Snart började kampanjen även omfatta andra frågor och fick betydande fart efter att populistiska högerpartiet Lag och Rättvisa, PiS, kom till makten. De senaste månaderna har det hänt mycket. Den nytillträdda presidenten har lagt in veto mot en lag för transpersoners rättigheter, pro-lifeorganisationer har lämnat petitioner för att ta bort dagen efter-pillret från apoteken, regeringen har ställt in en offentligt finansierad IVF-satsning och skurit ner i anslagen till Polens ombudsman för mänskliga rättigheter, efter anklagelser om att myndigheten marknadsför ”genusideologi”, samt lovat att ta bort alla element av sex- och jämställdhetsundervisning i skolorna.
Dessa nationella kampanjer har mycket gemensamt: De delar en gemensam fiende – ”genusideologin” eller ”genusteori”; de härstammar från samma filosofiska fundament – de sociala lärorna inom den katolska kyrkan; de målar upp samma uppblåsta och skrämmande diskursiva figurer; samt har samma metoder för aktion (det vill säga civila initiativ och gräsrotsorganisering). Men medan konceptet genus är närvarande i dessa kampanjer, så misstar vi oss om vi tror att detta bara handlar om att motsätta sig jämställdhet eller minoriteters -rättigheter.
Antifeminismen är snarare ett symboliskt lim, som klumpar samman diverse progressiva frågor under samma paraply, och som sammanför olika konservativa partier och grupper i en strävan att förändra den europeiska liberala demokratins grundläggande värden. Som sådan är antifeminismen inte ”bara” en feministisk fråga, utan ett hot mot den liberala demokratin – en trojansk häst för att göra större och djupare förändringar i våra politiska system.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Både progressiva europeiska politiska ledare och EU-parlamentariker har varit långsamma att reagera mot dessa mobiliseringar och när de väl reagerade så ansågs det ofta tillräckligt att fokusera på kampanjerna som ett problem i sig själva. De kom på sätt att avslöja rörelsernas ekonomiska och ideologiska kopplingar till katolska kyrkan, misskreditera ledarna, upplysa om genusvetenskap eller helt enkelt försvara jämställdhetspolicys mot konservativa attacker.
Vissa av dessa taktiker har varit effektiva på kort sig, men jag blir allt mer övertygad att de kommer visa sig otillräckliga. Att förklara krig mot växande politisk extremism och religiös fundamentalism är att attackera symptomen istället för grundorsakerna.
Vad är då grundorsakerna och varför radikaliseras stora grupper mot liberal demokrati i dess nuvarande form? Det är förstås en komplex fråga med många dimensioner. Men tack vare en växande litteraturflora som berör de sociala konsekvenserna av vårt nuvarande ekonomiska system vet vi att en stor del av svaret till den frågan går att hitta i hur den nyliberala marknadsdrivna ekonomi vi just nu ser i Europa strukturellt exkluderar ett stort antal människor från social deltagande och pressar ut dem i otrygghet eller till och med fattigdom.
Det är i detta sammanhang konservativa proteströrelser kan ge utrymme för utestängda människor att ventilera sin rädsla, artikulera sin ilska och sitt missnöje och hitta en känsla av agens och styrka som de lovats av Europas liberaler och socialdemokrater, men som dessa misslyckats med att leverera.
Bryssel, den europiska politikens epicentrum, kan fungera som en miniatyr för att undersöka dessa frågor. Staden är en av huvuddestinationerna för arbetskraftsmigranter från polska landsbygden. I östra Polen finns städer där 25 procent av befolkningen beräknas ha migrerat till andra delar av Europa, majoriteten kvinnor, som varit extra drabbade av statens tillbakadragande, privatisering av sjukvård och den växande osäkerheten på arbetsmarknaden i stort. Dessa modiga kvinnor har tagit det svåra beslutet att lämna sina barn för att kunna försörja dem. Detta har skapat moralpanik i polen och Euro-orphans har blivit en figur i media. Kvinnliga migranter har i media svartmålats som egoistiska och deras familjer har blivit utpekade som splittrade och patologiska. Konservativa högerpolitiker kom snabbt med kampanjer för att återställa kärnfamiljen för att möta dessa nya problem med transnationella familjer.
Den patriarkala moralpaniken kring migrantkvinnor är bara ett av många exempel som sammanlänkar högerns antijämställdhetsmobiliering, med de verkliga utmaningar som den globaliserade nyliberala ekonomin ställer. Ett annat är en färsk kampanj i Polen som handlar om att inte vänta med barnafödande tills det är för sent, som den konservativa Mamma- och pappastiftelsen, en av huvudaktörerna bakom kriget mot jämställdheten, ligger bakom. I videokampanjen syns en välbeställd medelålders kvinna uttrycka ånger över att hon aldrig fått barn. ”Jag har specialiserat mig och haft en karriär, jag har sett Tokyo och Paris, jag har köpt en lägenhet och renoverat ett hus. Men jag blev aldrig mamma och det ångrar jag” säger hon med tårar rullandes längs kinderna.
Den demografiska krisen har drabbat fler länder än Polen, det som är uppseendeväckande är hur kampanjen lägger skulden på kvinnors egoism och placeringen av frågan i antiabort- och anti-jämställdhetssammanhang. De flesta polska kvinnor känner nog inte igen sina egna motiv till att skjuta upp föräldraskap i detta porträtt, utan ser snarare orsakerna i ekonomisk instabilitet, bristen på barnomsorg och frånvaron av en jämställd föräldraförsäkring snarare än individuell strävan efter framgång och konsumtion.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Progressiva politiker, europeiska feminister och hbtq-rörelser gör förstås rätt i att motsätta sig dessa anti-jämställdhetsmobiliseringar och kritisera dess lösningar då de hotar mänskliga rättigheter och demokrati. Men när de protesterar mot högerns attacker mot kvinnors och minoriteters rättigheter glömmer de ofta att den liberala demokratin i dess nuvarande form blivit en tom slogan för stora grupper av människor, vilka den erbjuder väldigt lite. Bland dem tidigare nämnda migrantkvinnor från landsbygden eller medelklasskvinnor som kämpar för att ha råd att skaffa ett barn.
Detta betyder inte att människor automatiskt högerradikaliseras, men har man redan svikits av den liberala demokratin står man inte redo att ansluta sig till kampen mot högermobiliseringar. Man kanske inte känner de europeiska värdena som något att kämpa för. Bevisen finns redan. Medan demonstrationer mot genusteori och sexualundervisning drar hundratusentals till gatorna har motdemonstrationerna betydligt lägre deltagande och är ofta begränsade till akademisk eller organisationsnivå.
Politiska ledare och beslutsfattare måste uppmärksamma kopplingen mellan den antifeministiska rörelsen och högerradikal mobilisering å ena sidan och den bredare demokratiska kris som härstammar ur nuvarande globaliserade kapitalistiska ordning å den andra.
Det betyder inte att jämställdhetsfrågan ska överges som social kamp och ersättas med en kamp för omfördelningspolitik. Utmaningen är att återknyta dessa två dimensioner av social rättvisa på nya sätt.
Ett sätt att göra det är att grunda vår politiska kamp i vanliga människors materiella omständigheter, identifiera deras utmaningar och artikulera dem på progressiva sätt. Det är här som den unga gräsrotsfeminismen och socialismen erbjuder unika perspektiv som kan ge progressiva partier hjälp att bryta nuvarande låsning.
Gräsrotsarbete med kvinnor som drabbats av en krympande stat, nedskärningsåtgärder, växande otrygghet på arbetsmarknaden och privatiseringen av omvårdnadsarbete… feministiska aktivister över hela världen påminner oss om att kvinnor upplever samverkande förtryck och att löftet om jämställdhet inte kan infrias utan att reformera det ekonomiska systemet. Och bara det kan förnya folks förtroende för det demokratiska projektet.
Översättning: Annie Hellquist
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
