De senaste åren har riskerna för journalister i arabvärlden ökat. I Egypten är reportrar ”så rädda”. I Algeriet är det ”ännu värre”, enligt Munir al-Khatib. Han har arbetat som grävande journalist och redaktör i över 30 år. Dagens ETC träffar honom i Stockholm, där han deltar på Civil rights defenders konferens Defender's days.

– Ungefär 40 procent av ARIJ:s granskningar publiceras anonymt eller under fejkade namn.

På följdfrågan om det inte påverkar granskningarnas trovärdighet svarar Munir al-Khatib blixtsnabbt ja. Sedan konstaterar han: 

– Säkerheten kommer först.

I Munir al-Khatibs arbete är riskanalyser centralt. Många regeringar i arabvärden har de senaste åren infört "galna lagar" för att trakassera journalister, förklarar han. Det händer att bra idéer inte blir mer än just det:

– Vi dödar storyn innan vi ens har börjat, säger Munir al-Khatib. 

Lånar andras namn

ARIJ har flera internationella samarbeten och jobbar tillsammans med redaktioner över hela världen. Varje år i december anordnar de en konferens för grävande journalister. Omkring 600 journalister brukar delta.

– Det är en viktig mötesplats. Journalister kan mingla med varandra, nätverka, utbyta erfarenheter och expertis. Särskilt inom grävande journalistik är vi beroende av gränsöverskridande samarbeten. 

Deltagarna på ARIJ:s konferens kommer från hela världen. Samarbetena med internationella medier är en viktig del för att minska riskerna, förklarar Munir al-Khatib.

– Ibland har jag en story frånett land som jag inte kan publicera i mitt eller min kollegas namn. Då kan vi ge den till en kollega i ett annat land. Eller så kan vi publicera i flera medier och på olika språk samtidigt. 

Anarki och yttrandefrihet 

Munir al-Khatib kommer från Libanon men bor sedan 2019 i Jordaniens huvudstad Amman, där ARIJ:s huvudkontor ligger. Amman är på ytan tryggt och säkert, men precis som i andra länder i regionen kan skenet bedra:

– Arabländerna är inte en utmärkt plats för yttrandefriheten. Jag kan inte säga eller publicera samma sak idag som för fem år sedan.

I hans hemland Libanon råder det å andra sidan kaos. Det har det nästan alltid gjort. En framsida av Libanons något anarkistiska upplägg – och avsaknaden av en fungerande stat – är att yttrandefriheten i flera decennium har varit bland de starkaste i regionen, fortsätter Munir al-Khatib.

– På grund av att Libanon är ett sekteristiskt land, varje sekt skyddar sina egna, har yttrandefriheten varit väldigt avancerad. Du har din egen klan bakom dig. Sunni, shia, drus, kristen och så vidare. 

”En gnista”

Men kaoset har också en baksida: ett nytt inbördeskrig finns runt knuten. Det förra inbördeskriget eldades på av samma sekteristiska upplägg som möjliggjort Mellanösterns starkaste yttrandefrihet. 

– Allt som behövs är en gnista. En liten brand och det exploderar. 

Sedan den 23 september har Libanon utsatts för intensiva israeliska attacker. Under det fullskaliga krigets första dagar fylldes sociala medier med filmer och bilder som symboliserade libanesisk enighet. Det är bara en dryg månad sedan. Nu har det alla var rädda för börjat hända: Israels attacker har skapat splittring. 

För journalister i Libanon, både lokala och internationella, har det blivit svårare att jobba. Den senaste månaden har utvecklingen gått snabbt: det är inte längre möjligt att röra sig fritt utan att ta stora risker. Vid allt fler tillfällen har journalister som kritiserat Hizbollah trakasserats. 

Mord på journalister

Den 1 november sa Committee to protect journalist (CPT) att 134 journalister hittills har dödats i krigen i Gaza och Libanon, majoriteten av dem i Gaza. I fem fall menar CPT att det rör sig om mord: attackerna var så utstuderade. En av de som CPT menar har mördats av Israel är Issam Abdallah, den första journalisten som dödades i södra Libanon – bara dagar efter krigsutbrottet i Gaza. 

– Du har säkert sett bilderna från attacken. Den var riktad. Hans kropp delades i två, säger Munir al-Khatib. 

Dagens ETC träffade Christina Assi, som var med Issam Abdallah när han dödades, i Beirut i våras. Själv förlorade hon ett ben och hamnade i koma i tolv dagar. 

I somras publicerades resultatet av The Gaza project, ett internationellt samarbete som leddes av Forbidden stories, en organisation som tar vid där en journalist tvingats avbryta. ARIJ, Le Monde, The Guardian, Der Spiegel och journalister från många andra medier deltog. Totalt granskades drygt 100 incidenter sedan krigsutbrottet då journalister dödats. 

The Gaza project inleddes efter att 60-70 journalister dödats. 

– Vi undrade: varför dödas de? De bär pressvästar och presshjälmar och dödas ändå. Vår hypotes var att de dödas avsiktligt, för att hindra berättelserna från att nå ut, säger Munir al-Khatib.

Bombar "säkra" platser 

Hypotesen visade sig stämma i flera av de undersökta fallen. Munir al-Khatib tar ett exempel: den franska nyhetsbyrån AFP hade kameror utanför en byggnad i Gaza. Den 2 november i fjol förstörde Israel kamerorna, alla inom loppet av 14 minuter. 

Munir al-Khatib pekar på någonting osynligt, pyttelitet, i luften ovanför bordet:

– Det gjordes med kirurgisk precision.

The Gaza project såg också ett mönster av att journalister uppmanats att evakuera från en byggnad till en specifik plats som sagts vara ”säker”.

– Israel har sedan bombat platsen som skulle vara säker, inte byggnaden som journalisterna uppmanades lämna.

ARIJ har, förutom att granska dödsfallen, tillsammans med andra organisationer och genom att samla in pengar också försett journalister i Gaza med utrustning för att kunna fortsätta göra sitt jobb. De har skickat pengar, en komplicerad och dyr process, för att kunna köpa ännu dyrare gamla telefoner och datorer som redan finns inne i Gaza. En iPhone 7 kan kosta mer än 10 000 kronor.

– Berättelserna från Gaza måste fortsätta komma ut, säger han. 

Vad händer vid fronten? 

Den 25 oktober steg antalet dödade journalister i Libanon från åtta till elva. Israel bombade ett hus i Hasbaya i södra Libanon, en plats som dittills hade fredats. Förutom de tre som dödades skadades ytterligare tre journalister. På parkeringen utanför stod flera bilar märkta med ”PRESS” i stora vita bokstäver på motorhuven.

– Det var överraskande - Hasbaya har inte bombats tidigare, säger Munir al-Khatib.

Händelseförloppet har ännu inte faktagranskats i detalj. Munir al-Khatib väljer därför orden noga. Det är inte ”realistiskt” att man ”råkar” döda så många journalister:

– Journalister dör som fåglar. Som om någon jagade dem.

En skillnad mellan Libanon och Gaza är att det i Libanon också finns internationella journalister på plats. Men varken lokala eller internationella journalister kan rapportera från södra Libanon utan att utsätta sig för livsfara.

– I Gaza vilar hela ansvaret på lokala journalister. Jag kan inte föreställa mig Libanon utan journalister som fortsätter rapportera. Det är det enda sättet för omvärlden att få reda på vad som händer. Men journalister behöver få tillgång till hela Libanon: vad händer vid fronten, vet någon det? 

Läs mer: 

Christina och kollegorna blev måltavlor i Libanon: ”Vill se ansiktet på de ansvariga”