Monumentet ”A bench by the road” kom till efter att författaren och nobelprisvinnaren Toni Morrison i ett tal 1989 sagt att det saknades minnesmärken över slavarna och deras historia. ”Det finns inte högt torn, och ingen liten bänk vid vägen”, slog hon fast.

I dag finns 20 bänkar utplacerade på olika platser. Att den allra första placerades här på Sullivans Island är ingen slump. Minst 40 procent av de människor som togs från Afrika till Amerika som slavar kom hit till Charleston i South Carolina.

I mer än två sekel byggde USA sin ekonomi på gratis arbetskraft från kidnappade människor. USA:s regering har aldrig betalat något skadestånd till varken slavar eller deras ättlingar. Men nu höjs allt fler röster för att det är dags. Flera av de demokratiska presidentkandidaterna har redan lyft frågan.

”Ett sätt att reparera något”

Musikern Benjamin ”Benny” Starr bor i lilla Pineville, strax norr om Charleston. I sin musik reflekterar han ofta över svarta amerikaners villkor och levnadsöden. Hans senaste skiva ”A water album” släpptes den 19 juni, och det var ingen slump. ”Juneteenth”, som dagen kallas, är en högtid till minne av när slaveriet förbjöds 1865 i Texas.

– Det är en dag vi kan kalla vår frihetsdag, förklarar han.

Benny Starr är positiv till att ge ersättning till slavättlingar, förklarar han samtidigt som vi försöker undkomma solen i skuggan från en kyrka.

– Skadestånd är ett sätt att reparera något – tvångsarbetet, brutaliteten och förtrycket som svarta utsattes för under den här perioden. Det handlar om att hitta någon form av rättvisa. Statistiken visar att det finns massiva klyftor mellan människor med olika hudfärg och ursprung i USA i dag. Hur kan vi börja reparera den skadan? Först efter att det skett kan vi börja prata om försoning.

Skadestånd är inte en ny fråga. Redan före inbördeskrigets slut 1865 beslutades det att varje tidigare slavfamilj skulle få ”40 acres and a mule”, drygt 16 hektar mark och en mulåsna. Men när Andrew Johnson tog över som president efter den mördade Abraham Lincoln la han sitt veto mot förslaget.

– På många ställen, inte minst i South Carolina, handlar den här diskussionen om mark. Att ha möjlighet att äga jord, att kunna överlämna ett arv till dem som kommer efter en, att ha tillgångar. Jordägare är ofta också personer med politisk makt. I hundratals år har svarta fråntagits rätten att lämna efter sig den typen av tillgångar, säger Benny Starr och påminner om att svarta människor enligt lag inte ansågs som fullständiga människor.

Diskriminering

En essä av Ta-Nehisi Coates i The Atlantic  2014 gav ny glöd åt skadeståndsdebatten. Coates lyfte bland annat fram hur svarta amerikaner diskriminerats på bostadsmarknaden, där de utestängts från de finansieringsmöjligheter som vita har tillgång till, och systematiskt lurats in i ofördelaktiga kontrakt.

Från slutet av 1800-talet och fram till första världskriget fanns rörelser som lobbade för engångsutbetalningar eller pensioner till slavättlingar, och frågan diskuterades i kongressen. På 1960-talet väcktes frågan igen av flera organisationer, och krav ställdes även på att kyrkor och synagogor skulle betala för sin medverkan i slaveriet.

Svarta amerikaner har ännu inte fått något skadestånd. Andra grupper har varit mer framgångsrika. På 1980-talet fick åtta siouxstammar kompensation för mark som stulits från dem, medan 60 000 av USA:s japansk­amerikaner ersattes för den tid de tvångsinternerats under andra världskriget.

”Beror på våra ansträngningar”

Mashariki Jywanza är vice ordförande för den 30-årsfirande organisationer N’COBRA – The National Coalition of Blacks for Reparations in America.

– Det har blivit vanligt att tala om skadestånd, du hör det på teve var och varannan dag. En del av det beror på våra ansträngningar, säger hon.

Ett förslag om att utreda hur slaveriet och senare diskriminering fortsätter påverka samhället lades fram i kongressen redan 1989. Efter att ha ignorerats i 30 år har ett stort antal kongressledamöter nu ställt sig bakom det. Och bland presidentkandidaterna har bland andra Kamala Harris, Julián Castro, Marianne Williamson och Elizabeth Warren lyft frågan. Warren har även föreslagit att USA:s ursprungsbefolkning omfattas.

Varför händer det här just nu?

– En del politiker tänker nog att de ska kunna hämta stöd i det afrikansk-amerikanska samhället genom att lyfta de här frågorna. Men jag skådar inte en given häst i munnen, konversationen som startat har varit väldigt positiv och fått många att prata om skadestånd, säger Mashariki Jywanza.

Hur en framtida ersättning bör se ut finns det ännu ingen konsensus kring. Insatser för psykisk hälsa, bättre tillgång till sjukvård, utbildningssatsningar och kriminalvårdsreform nämns ofta. Många vill även se riktade skattelättnader eller individuella utbetalningar.

Många amerikaner har blandad härkomst – en del har både slav­ägare och slavar bland sina förfäder.

– Det är ett av de problem vi måste hantera, och en del av det absurda som skett med oss. De stal oss, tog oss hit, blandade upp oss, utan dokumentation. Det är svårt att spåra var våra förfäder kom ifrån. Tyvärr är många av våra förfäder barn till slavägare. Det är en del av det hemska, säger Mashariki Jywanza och tillägger:

– Jag vill vara tydlig med att vi inte utarbetat varenda detalj, mycket kommer att ta tid och jag är inte säker på att det någonsin kommer att bli exakt.

Frågan splittrar

South Carolina är första delstat i Demokraternas primärval, och har en stor svart befolkning. Majoriteten av delstatens svarta är för skadestånd för slaveriet. Men en majoritet av de vita är emot, många med motiveringen att det har gått för lång tid eller att deras förfäder inte var inblandade i slavhandeln.

– Jag ifrågasätter hur mycket de faktiskt vet om vårt lands historia, om hur landets rikedomar skapats, om vilka som gagnats och vilka som tvingats lida, säger Benny Starr.

– Det är enkelt för en person att säga ”mina förfäder ägde inte slavar, de var fattiga, vita människor”, men det betyder inte att du som vit i USA inte dragit nytta av ett ekonomiskt system byggt på slavägande.

Charleston har påbörjat bygget av International African American Museum vid den tidigare auktionsplatsen Gadsden’s Wharf. Staden gav förra året för första gången en officiell ursäkt för sin roll i slavhandeln. Förslaget gick dock igenom med minsta möjliga marginal då, fem av tolv leda­möter i fullmäktige röstade nej.

Andrew J. Rodrigues

Georgetown, South Carolina

Det beror på hur det görs. Att bara dela ut ett belopp till alla gör kanske att en del spenderar det nästa dag. Några dollar här och där gör ingen nytta, och ett verkligt skadestånd kommer att bli otroligt dyrt. Politiker i båda partier kommer att försöka stoppa det. Men det här landet skulle aldrig ha varit så rikt utan det vi bidragit med.

Jo-Ann Cantrell

Fort Mill, South Carolina

Nej, jag hade absolut inget med det att göra. Låt det förflutna vara. Ett sådant förslag skulle aldrig gå igenom. De grupper som är för det är desamma som vill riva olika monument, jag förstår inte poängen med det. Jag är inte rasist, jag tror på lika rättigheter för alla.

Charles M. Green

Georgetown, South Carolina

Jag har blandade känslor, lång tid har gått. Vi kommer inte att sitta och vänta på att det händer. Här i Georgetown har många svarta klättrat och lyckats trots omständigheterna. Vi har även en svart borgmästare nu. Men det vore det rätta. Samtidigt måste föräldrar ta ansvar och föra vidare en känsla av ansvar.

Martha Stay

Georgetown, South Carolina

Ja, jag kan absolut tänka mig det. Alla borde ges samma möjligheter. Det finns många rika människor och många fattiga, vi kan jämna ut oddsen lite. Hur det skulle kunna genomföras har jag inget svar på just nu.

Robert Gause

Myrtle Beach, South Carolina

Om jag fick 30 000 eller 50 000 dollar, så skulle det göra stor skillnad. Jag skulle lägga undan till barnen och starta en firma. Men om det någonsin händer så tror jag inte att det blir så mycket, kanske 5 000. Pengar är inte heller allt. Jobb och bostäder, allt som kan hjälpa människor på benen igen, behövs.