Ett stort gyllene smycke blänker kring halsen. Hon sitter i soffan på sitt kontor utanför huvudstaden Monrovia och berättar om hur feminismen tidigt slog rot i henne. När familjen flydde under inbördeskrigen, som pågick mellan 1989 och 2003, blev hennes storasyster våldtagen vid vägspärrarna och mamman dödades av soldater. Pappan hade ofta relationer med unga tjejer och var våldsam hemma.
– Ibland slog han mamma tills vi inte såg något annat än blod. Jag fattade ett beslut innan jag hade fyllt 13: samma sak ska inte hända mig och jag vill prata om att sådant här händer.
I dag driver Korto Williams och Action Aid flera projekt om bland annat trygghet på offentliga platser och könsbaserat våld. För att kriget och våldtäkterna inte ska bli verklighet igen behöver kvinnorna kräva sina rättigheter och delta i samhällsutvecklingen, menar hon.
– Men det finns maktstrukturer inom kyrkan, religiösa grupper och traditionella stammar som underminerar arbetet. De har informell makt och påverkar lagar och beslut om hur landet ska styras.
Samlar gräsrötterna
I parlamentsbyggnaden Capitol Building har politikern Josephine Francis sitt kontor. Väggen bakom skrivbordet pryds av ett stort porträtt av henne själv, på ena sidan syns Liberias flagga och under den Montserrados, den provins som hon företräder i representanthuset som är den ena av parlamentets två kamrar.
Josephine Francis är ordförande för Women Legislative Caucus som är en sammanslutning av kvinnliga politiker från olika partier. De har precis haft möte med ett par av sina samarbetsorganisationer.
– Vi diskuterade hur vi ska komma ut på landsbygden för att hjälpa kvinnorna där att organisera sig politiskt. Just nu sammanför vi kvinnor från hela landet för att bygga en stark plattform som kan ge kvinnliga kandidater stöd. Fler är någonsin är intresserade av att ge sig in i politiken, säger hon.
Women Legislative Caucus granskar också lagförslag ur ett genusperspektiv, utbildar kvinnliga politiker i bland annat argumentation och har möten med presidenten.
Drev fram freden
Kvinnorörelsen i Liberia har fört en tynande tillvaro sedan storhetstiden i början av 2000-talet. Då, efter 14 år av inbördeskrig, hade kvinnorna fått nog. Nog av våldtäkter, barnsoldater och olika grupper som slogs om makten. Kvinnor över hela landet klädde sig i vitt och samlades under den brännande solen i protest.
Till slut gick rebellerna och presidenten och krigsherren Charles Taylor med på fredsförhandlingar. Kvinnorna var på plats och drev på processen som till slut ledde till fred 2003.
Kvinnorörelsen har tillskrivits en avgörande roll för att få slut på kriget. Presidenten Ellen Johnson Sirleaf och aktivisten Leymah Gbowee tilldelades Nobels fredspris 2011 för sitt arbete för kvinnors säkerhet och möjlighet att delta i fredsprocessen.
Korto Williams från Action Aid, som skrivit en uppsats om massdemonstrationerna, menar att kvinnorna påverkade, men inte så mycket som omvärlden påstår.
– De skapade opinion och synliggjorde hur folket led. Men allt tal om att det var kvinnorna som fick Charles Taylor att lämna landet är en disneyfiering av vad som hände.
Splittrad rörelse
När den gemensamma fienden, kriget, försvann blev kvinnorörelsen fragmenterad. Många fortsatte fredsarbete och återuppbyggande lokalt i sina byar, men det fanns ingen gemensam organisation eller strategi. I stället började de olika grupperna konkurrera om pengar och uppmärksamhet.
– De har haft svårt att enas kring gemensamma frågor. Splittringen ledde till att kvinnorna gick bakåt och förlorade platser i parlamentet i valet 2011, säger Susanne Mannberg.
Hon är fältrepresentant för den svenska hjälporganisationen Kvinna till kvinna som stödjer kvinnors organisering. Kontoret ligger i ett område med gula villor nära havet i stadsdelen Sinkor. Den roströda jorden dammar i hettan och Susanne Mannberg bjuder på kaffe bryggt på Skånerost.
– Kvinnorna behöver hjälp med allt från hur de kan samla in pengar till strategiskt arbete och planering. Vi informerar också om hur de kan använda dokument som FN:s resolutioner om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter.
Oro för manlig dominans
Kvinnorörelsens oenighet och parlamentets brist på intresse för kvinnors frågor ledde till att Women Legislative Caucus bildades 2007 med stöd av Kvinna till Kvinna.
– När det läggs fram lagförslag som rör kvinnor sammanför vi organisationer från civilsamhället för att få deras stöd. Vi är bara åtta kvinnor i representanthuset och det är inte lätt att bli hörd, säger Josephine Francis.
Men nu finns det åter ett gemensamt intresse. Ellen Johnson Sirleaf har bland annat tillsatt många kvinnor på viktiga positioner, men måste själv lämna sin post efter valet 2017. Hon har suttit sina två mandatperioder.
– Det är det jag är orolig för. Om vi inte bygger en stark plattform kommer kvinnor kanske inte att kunna fortsätta delta i politiken på samma sätt som nu. Om det blir en manlig president måste vi i alla fall se till att få en kvinnlig vice president, säger Josephine Francis.
Susanne Mannberg berättar att det inom kvinnorörelsen pratas om två nya presidentkandidater, Jewel Howard Taylor, Charles Taylors ex-fru, och Leymah Gbowee, men ingen av dem anses vara mogen än.
Kvoteringslag på gång
Den gemensamma oron för valet 2017 har fått kvinnorörelsen att enas bakom ett lagförslag om kvotering. ”The Parity Bill” togs fram av Women Legislative Caucus och röstades igenom i senaten, parlamentets ena kammare.
– Lagen innebär att det måste vara minst 30 procent och högst 70 procent av varje kön på partiernas listor när de skickas till valkommissionen. Har de inte minst 30 procent kvinnor får de inte ställa upp i valet. Jag är övertygad om att även representanthuset kommer att rösta igenom Parity Bill.
Men både Korto Williams och Susanne Mannberg är mer skeptiska och undrar hur lagen skulle fungera i verkligheten.
– Parity Bill kan vara jätteviktig eller helt meningslös, det beror på hur den implementeras. Om kvinnorna kommer in i politiken är det är ett stort steg. Men vad händer om de inte sätts upp på listorna? Får partierna böter då? Det vet vi inget om än, säger Susanne Mannberg.
Kvinnors brist på resurser gör det också svårt att kandidera till senaten och representanthuset. De som lyckas kommer ofta från välbärgade familjer, är utbildade och har kontakter.
– Väljarna vill ha pengar. Du behöver bland annat t-shirts, ris och annat för att driva din kampanj. Det är inte vad du har för idéer för framtiden som räknas utan vad väljarna får på en gång, säger Josephine Francis.
Hon poängterar att den undermåliga infrastrukturen, som dåliga vägar och brist på elektricitet, sinkar utvecklingen.
Korto Williams tillägger att det ibland finns sanktioner på lokal nivå, som att kvinnor inte får vara chef över vissa städer.
– Kvinnor ses också som sexuella objekt. När de kliver in i den offentliga sfären attackeras de för sitt utseende och för vilka de har haft sex med. Om en kvinna har haft sex mer än två personer ses hon som lättfotad och får inte folks förtroende, säger hon.
Behöver höja blicken
Josephine Francis menar att våldtäkt är en av de viktigaste politiska frågorna. Det är det mest rapporterade brottet, men den särskilda domstolen för sexuella övergrepp är överbelastad och det tar lång tid att få upp fallen i rätten. Men Korto Williams menar att det är ett problem att många kvinnoorganisationer fokuserar på sexuellt och könsbaserat våld.
– Det är en viktig fråga, men vi borde också bry oss om bland annat makroekonomi. Det är när ekonomin inte fungerar som folk till exempel börjar ha sex mot ersättning. Kvinnor måste engagera sig i alla delar av Liberias utveckling.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
