Men samtidigt, hur kan platsen ens existera? Byggnaden reser sig högt över oss när vi snubblar fram över den vågformade yta som utgör dess innergård. En sex våningars modernistisk cementbåge täckt av glas ståtar över en ojämn betongplan ur vilken en vit kupol tränger fram som en sprängfylld puppa – eller som partiets smutsiga byk, nu hyfsat välputsad.

Vi, några utländska journalister, befinner oss i Paris 19:e arrondissemang, i vad som en gång i tiden var stans arbetarkvarter men idag snarare är ett  bank- och affärsdistrikt. Högkvarteret är klassat som historiskt monument, trots att det stod klart i sin helhet först 1980. Den brasilianske arkitektgiganten och kommunisten Oscar Niemeyer är huvudarkitekt. Hans karaktäristiska stil, som satt sin prägel inte minst på Brasiliens nybygge till huvudstad Brasília, är tydlig i varje vrå. Det är kurvor där man väntar sig funktionalismens raka linjer, ljuset faller in genom överraskande glipor. Det märks att schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier var hans mentor, som han gjorde uppror mot.

Respekterad del av politiken

Men vi är inte på plats för att fascineras av Niemeyers arbete med ljusinsläpp. Det här är på riktigt kommunistpartiets högkvarter och vi är här för träffa det franska partiets kandidat till EU-parlamentet, den 28-årige Léon Deffontaines.

Det känns som upp-och-nedvända världen att, av alla franska politiska partier som vi i pressklubben har besökt har kommunisterna det överlägset mest flådiga högkvarteret. Det förbryllar inte minst för att det är ett sådant litet parti – vilket innebär skralare ekonomi. När socialdemokratiska socialistpartiet förlorade stort i presidentvalet 2017 var de tvungna att överge sitt palats på Rue Solférino av ekonomiska skäl.

Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer kommunisterna få någonstans runt tre procent av rösterna i EU-valet. Det krävs fem procent för att komma in i EU-parlamentet. Men det är samtidigt en politiskt spelare som alla andra i Frankrike, en respekterad sådan dessutom, till skillnad från i exempelvis Sverige. 

Här finns många folkvalda kommunister: tiotals borgmästare och ett dussin ledamöter i nationalförsamlingen. En av dem, Fabien Roussel, fick visserligen bara 2,28 procent av rösterna i presidentvalet första omgång 2022 – men det var bättre än socialistpartiets kandidat, Paris borgmästare Anne Hidalgo, som fick 1,75 procent. 

Kupolen öppnar sig

Jag är helt överrumplad av byggnaden – och kommunistpartiets normaliserade position. Mina Paris-kollegor tycker att jag överdriver. Jag försöker förklara att svenska politiska reportrar sällan eller aldrig har med tvättäkta kommunister att göra. Att det är en underdrift att kalla kommunismen för en icke gångbar ideologi i Sverige. Att vårt vänsterparti visserligen tidigare hette VPK med ett avslutande K som i “kommunisterna” – men att det nu är 34 år sedan K-ordet skrotades. Det skrevs vitbok och togs aktivt avstånd från allt vad denna “mossiga ideologi” hette – och inte minst det förtryck och det blod som flutit i dess totalitäranstrukna namn. 

Detta tydliga avståndstagande har varit avgörande för Vänsterpartiets överlevnad, säger jag, men är fortfarande ett problem: Om partiet eller dess samarbetspartners avslöjas med något som liknar kommunism – även om det ofta sker när oppositionen vill försvara sitt eget samarbete med SD, som har sina rötter i nazismen – så måste det krishanteras. För att nazismen och kommunismen i princip ses som två sidor av samma ondskefulla mynt. Om det finns någon konsensuskultur kvar i Sverige så är det kanske: “kommunism är dåligt, det tar vi avstånd ifrån”, för att citera Nooshi Dadgostar.

– Jaha, lite som i USA, säger min kollega Aurélie från Madagaskar.

– Har ni ens upplevt kommunism i Sverige? undrar en annan kollega, Magda från Polen.

De elektriska skjutdörrarna till kupolens inre öppnas. Det är som att kliva in i en rymdfarkost.

Och där inne tar han emot oss – kommunisten.

Vill bygga fler reaktorer

Léon Deffontaines kommer, liksom president Emmanuel Macron, från bruksorten Amiens i norra Frankrike. Han var också en ung lovande politiker en gång i tiden men där slutar likheterna. Emmanuel Macrons "högerpolitik" representerar allt kommunisterna motsätter sig, säger han. 

Men vad ska en 28-årig kommunist i EU-parlamentet att göra? 

Vi behöver bryta med de neoliberala dogmerna som genomsyrar EU.

– Vi behöver bryta med de neoliberala dogmerna som genomsyrar EU. Det är en ekonomisk åtstramningspolitik som riktar sig mot offentlig verksamhet, som ska vara där för medborgarna. EU:s politik behöver bli socialt inriktad, människors köpkraft måste öka, energikostnaderna sänkas och i stort måste freden och miljön bevaras.

Han menar att EU:s marknadstillvända politik gör “det omöjligt att nå klimatmålen”, att man måste anpassa sig till vad “vetenskapen visar för planetens överlevnad” och därför inte kan låta marknadslogiken styra.

Till skillnad från resten av fransk vänster menar Léon Deffontaines att energimixen bör domineras av kärnkraft “för att tillräckliga mängder energi ska kunna produceras och man inte behöver gå tillbaka till kol, som i Tyskland” och han vill bygga fler reaktorer. 

– Vi är inte mot tillväxt i Europa men det ska vara rätt tillväxt. Vi måste växa för att rädda planeten och kärnkraftsreaktorer är grundläggande för det.

”Står på arbetarnas sida”

Kärnkraftvurmen har han gemensamt med fransk höger men som kommunist anser han att EU:s gemensamma inre elmarknad, som bland annat “harmoniserar” elpriserna, bör lösas upp för att ”ge medlemsländerna möjligheten att sälja sin energi billigare, direkt till konsumenterna”.

Han peppras med kritiska frågor om sitt resonemang. Står verkligen valet mellan kol och kärnkraft? Och varför är han motståndare till EU:s utvidgning – inklusive Ukraina? Han svarar vant att han vill stötta Ukraina med vapen men att EU inte är lösningen.

Det är med andra ord ett ganska typiskt möte med en politiker, kritiska frågor från journalisterna – i vissa fall typiska politikersvar från honom.

Vänsterpolitik är vänsterpolitik. Vi kan mötas där.

Själv kan jag inte släppa två faktorer.

Byggnaden vi befinner oss i.

Och termen kommunist.

Hur tänker du dig samarbetet i EU-parlamentet? Just termen kommunist skapar problem för till exempel svenska Vänsterpartiet. På grund av kommunismens antidemokratiska track record världen över. Vad tänker du om det?

– För det första finns det kommunister från andra länder också, från Spanien och Portugal till exempel, men vi har inte alla samma historia eller samma relation till Sovjetunionen till exempel som i Östeuropa där det var mer strukturerande. Vänsterpolitik är vänsterpolitik. Vi kan mötas där.

Han menar att han inte gick med i kommunistpartiet för att han var någon slags Sovjetnostalgiker eller gillade politiken som “Stalin eller andra diktatorer” förde.

– Jag gick med för att det är det enda parti som går emot EU:s liberala politik och som står på arbetarnas sida, säger han. 

Han menar att vänsterpolitiken är vad som är viktigt, inte huruvida man kallar det kommunism eller något annat.

Ohelig allians med lyxindustrin 

Efter mötet visas vi runt i byggnaden av historikern Guillaume Roubaud Quaschie. Han berättar om partiets historia, att det var ganska litet på 20-talet, starkt efter andra världskriget – och mötte svårigheterna under kalla kriget. Men det har klarat sig igenom allt.

Frågan kvarstår dock: 

Hur har ett sådant litet parti råd med detta palats till högkvarter? 

Svaret är business.

– Våningarna i mitten hyrs ut till företag och konferenssalen och lokalerna hyrs ut till företag, det spelas in spel- och reklamfilmer och hyrs regelbundet av stora modehus för modevisningar och annat.

Bland samarbetspartnerna listade på hemsidan dominerar lyxindustrin: Chanel, Dior, L’Oréal, Prada, Gaultier. Mångam odehus  har visat sina kollektioner här. Och Kanye West visade sin Yeezy-kollektion här, 2020.

Kommunistpartiet har begränsat sitt kontor till toppvåningen. Därifrån ser man hela Paris: Eiffeltornet i fjärran, Sacré Cœur på kullen bredvid.

Vilken fin utsikt, säger jag till en man i administrationen. 

– Ja, allt utom den där fula, säger han och pekar på Sacré Cœur.

Han påminner om att katedralen byggdes “för att krossa minnet av Pariskommunen”, arbetarnas egenutropade republik 1871. Pariskommunen ja – när arbetarna grep makten och höll den i 72 dagar. Det som Karl Marx beskrev som att ”parisarna grep himlen”.

Vin, ost och konst!

Känslan här uppe i toppen av högkvarteret, till skillnad från bunkern i underjorden, är verkligen den av att ha gripit himmelen. Och där, i det största kontoret, med utsikt över hela stan, hittar vi honom: Frankrikes mest populäre kommunist, Fabien Roussel.

Min politiska ståndpunkt är att livets goda ska vara uppnåeligt för alla.

Han blev känd som vin-, ost- och köttkandidaten under presidentvalskampanjen 2022. Omåttligt populär bland fransmännen – även bland dem som röstade på andra kandidater. Detta mycket på grund av hans förhållningssätt. Medan andra rödgröna politiker klimatets skull talar om köttindustrins smutsiga verklighet och annat “livsförnekande”, har han sagt:

– Ett gott vin, en bra ost och ett saftigt stycke kött: det är fransk gastronomi.

Du gillar livets goda och ett fint kontor har du också!

– Naturligtvis. Men min politiska ståndpunkt är att livets goda ska vara uppnåeligt för alla, inte bara de rika. Vin, ost och konst… allt detta vill jag att alla fransmän ska ha råd att avnjuta, säger han.

Men hans kontor är hans och ingen annans. Och det franska kommunistpartiets högkvarter är inte öppet för allmänheten. Antingen får man passa på om det är en konstutställning eller konsert i källarplanet – och det brukar inte vara gratis. Eller så får man hyra lokalerna – för tusentals euro i timmen.

“Normaliseringen” av kommunismen avancerar i Frankrike. I år “pantheoniserade” president Macron den armeniska, kommunistiska motståndsmannen Missak Manoushian och ställde för första gången upp på en lång intervju i den kommunistiska tidningen l’Humanité.

Den franska kommunismen mår alldeles utmärkt. 

Konst, kärnkraft, lyx och en saftig stek för alla tycks vara mottot. 

Och de har inte sålt i ut sig helt – de hyr bara ut. 

L’Espace Niemeyer blir samtidigt ett slags bevis för den konservativa rörelsen Arkitekturupprorets avsmak för modernistisk arkitektur, enligt devisen “klassiskt är finare än modernt”. Idén förfäktades av den brittiska filosofen Roger Scruton, som avskydde allt progressivt: liberaler, homosexuella, nya hus och – kommunister. Många högerradikala har honom som filosofisk förebild: Viktor Orbán, Boris Johnson, Mattias Karlsson.

Det modernistiska bygget Espace Niemeyer är verkligen kommunismens högborg. Men den europeiska kommunismen av idag tycks bestå av kärnkraftsförespråkande fastighetsägare som gillar låga bränslepriser och det goda livet. I samarbete med lyxindustrin.