För 30 år sedan var Botaniska trädgården i Buenos Aires ockuperad av katter. Hundratals katter, kanske tusentals. Alla färger, alla mönster, alla storlekar. De låg under buskarna, hängde lojt på trädens grenar och statyernas armar, låg och tryckte i täta grupper på gräsmattorna, tog all plats på parksofforna och tycktes samtidigt nästan orörliga. Vi bodde i närheten, men att gå genom parken, genomborrad av katternas misstroende blickar, var så obehagligt att vi oftast undvek det. Det var bara en grupp äldre herrar och damer som gett sig själva uppdraget att ge katterna mat som kände sig bekväma därinne.
Idag är katterna borta.
Vart tog de vägen?
En lite brutal trädgårdsmästare säger att det är väl inget konstigt; ”är det någonting vi kan i den här stan så är det att se till att folk och fän försvinner”.
Det har gått 32 år, men fortfarande utgör minnena från diktaturen centrala byggstenar i Buenos Aires-bornas – porteños – verklighetsupplevelse, till och med när det gäller katterna i Botaniska trädgården. Historien är lika närvarande som nuet och orsakar lika mycket osämja. Varje steg i Buenos Aires känns som en förflyttning också i tiden – då och nu samtidigt och ofta utan tydlig gräns.
En solig tisdagsmorgon möts Buenos Aires-borna av en affisch som klistrats upp under natten i de centrala delarna av staden. Affischen består av ett lite suddigt fotografi av den nyss döde åklagaren Alberto Nisman omgiven av tre leende betydligt yngre kvinnor och längst ner i vita bokstäver: ”Vi är alla Nisman?” Frågetecknet är aningen större än bokstäverna och syftar på de skyltar med orden ”Yo soy Nisman”, ett lokalt eko av ”Je suis Charlie”, som burits av tusentals demonstranter dagarna efter upptäckten av Nismans döda kropp.
När affischerna klistrades upp hade det gått två månader sedan Nisman hittades på golvet i sitt badrum. Han var skjuten i tinningen. Men av vem? Mord eller självmord eller kanske framtvingat självmord? Erfarna brottsundersökare hade olika svar. Liksom alla andra argentinare – och inte bara ett svar på hur det gått till, utan en teori om varför.
Dagen efter sin död skulle Nisman ha talat inför kongressen för att lägga fram sina argument för anklagelsen att president Cristina Fernandez och hennes utrikesminister Hector Timmerman mörkat undersökningen av bombattentatet 1994 mot det judiska kulturcentrat AMIA då 85 människor dödades och 300 skadades.
Redan långt innan Nismans död var AMIA en rättsskandal, men i en sak har i alla fall de olika åklagare som under åren har haft hand om undersökningen varit ense;:att det är iranier, knutna till Hizbollah, som är ansvariga för attentatet. Cristina Fernandez uppmanade till och med i ett tal i FN:s generalförsamling för några år sedan Iran att utlämna de misstänkta attentatsmännen till Argentina för att ställas inför rätta. Att hon nu skulle vilja obstruera undersökningen, som Nisman hade ansvar för sedan drygt tio år, verkar lite märkligt. Men ingenting är omöjligt. Buenos Aires är ett konspirationernas eldorado. Och har alltid varit. Här finns alla slags hemliga sammanslutningar från nostalgiska överlevare från italienska P Due som manipulerade Vatikanens Banco Ambrosiano, över mer normala frimurarloger till ”Den universella gemenskapens magnetisk-andliga skola” där, bland andra, Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino formades. Och på senare tid ”La Campora”, den slutna grupp som leds av Cristina Fernandez och Nestor Kirchners son Máximo, och vars medlemmar sitter på nyckelposter i regering och stat och beter sig som medlemmar i ett hemligt sällskap förväntas bete sig.
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
