Ingen av oss säger något men våra leenden är saliga, på gränsen till enfaldiga. Först när vi gått runt en stund på Minnets museum försvinner leendena och ersätts av ett sammanbitet spänt uttryck. 

Roberto är född 1990, samma år som demokratin kom tillbaka till Chile. Han tillhör dem som under de upprorsliknande demonstrationerna i oktober 2019, det som kom att kallas ”el estallido social”, ilsket ropade: 

– Det handlar inte om 30 pesos, utan om 30 år!

En utlösande faktor för demonstrationerna var att priset på t-banebiljetten höjts med 30 pesos, men Roberto och de andra menade att protesterna inte handlade om det, utan om alla de 30 år som gått sedan demokratin kom tillbaka i Chile 1990. Vad menade de? Är det demokratin det var fel på? 

Det var när jag upptäckte hur lite Roberto visste om tiden före demokratin, det vill säga diktaturen som börjat med kuppen 1973, som jag bjöd med honom till Minnets museum.

Roberto hade först avfärdat min inbjudan, men nu står han som förstenad och tittar på videobilderna av bombningen av Moneda­palatset, samtidigt som han lyssnar på Salvador Allendes sista tal som per telefon sändes ut av Radio Magallanes, den enda regeringstrogna radiostation som fortfarande fungerade.

Och när han sedan står och stirrar på kartan över Chile där alla platser där det förekom tortyr identifieras med små lampor som bildar en tråd från norr till söder, böjer han sig framåt och håller för magen som om han drabbats av plötsliga smärtor.

– Det här hade jag inte en aning om, mumlar han gång på gång. Inte en aning.

På översta våningen, på en liten tv-skärm, visas ceremonin på Nationalstadion då Patricio Aylwins valseger 1990 firades. De anhöriga till försvunna, alla svartklädda kvinnor, har en liten kör och en musikgrupp som spelar ”La cueca sola” (Den ensamma cuecan). En av kvinnorna dansar ensam den traditionella cuecan. Hon svänger graciöst den vita näsduken över huvudet. Dansar runt sin imaginära kavaljer – hennes man som är försvunnen. Runt runt dansar hon och ur hennes rörelser och blick träder hennes man fram. Det är nästan magiskt. 

Jag var med på Nationalstadion när hon dansade och har sett det inspelade programmet många gånger. Varje gång gråter jag. Patricio Aylwin grät också.

– Det är nu ”de 30 åren” börjar, säger jag till Roberto och pekar mot tv-skärmen. 

– De föds ur smärta.

Roberto nickar. Lite skakad.

Statistiken som de officiella sanningskommissionerna satt samman visar att 28 459 chilenare utsattes för tortyr, 2 125 avrättades, 1 102 är fortfarande försvunna. 

Häromdagen lanserade president Gabriel Boric, som bara var fyra år när demokratin kom tillbaka, ”Plan de busqueda” – en speciell grupp för att organisera letandet efter de kroppar som fortfarande är försvunna.

– Det var staten som gjorde att de försvann och det är statens uppgift att se till att de anhöriga får dem tillbaka.

Alla de kroppar som hittills hittats har varit resultat av de anhörigas egna envetna sökande. 

– Nu är det statens tur, sa Boric.

Det finns inga garantier att det ska lyckas. När gravar med försvunna började hittas gav Pinochet order om att gräva upp kropparna eller resterna av dem och se till att de försvann definitivt. Många dumpades i havet, ibland med järnvägsräls som sänke. Operationen hade ett kodnamn: ”Avlägsna tv-apparaterna”.

Det har gått 50 år, men kuppen ligger fortfarande som en skugga över Chile. 

Roberto har just börjat upptäcka det. 

När Gabriel Boric tillträdde som president och höll tal till sina anhängare från balkongen i Monedapalatset citerade han Allendes sista tal om att de breda alléerna där fria män och kvinnor vandrar fram snart ska öppnas igen. Ett optimistiskt budskap mitt i tragedin. Allende lovade att han alltid skulle finnas hos folket. Att Gabriel Boric nu var president upplevde många som en bekräftelse. Många såg i honom någon som skulle fortsätta där Allende tvingades sluta. Kanske var det också hans ambition.

Men det är lättare att tala om de breda alléerna än att verkligen öppna dem. Istället för nationell enhet i fördömandet av kuppen på 50-årsadagen av den, som Gabriel Boric hoppats på, är Chile idag mer polariserat än på länge. Den extrema högern, den som beskriver Pinochet som en respektabel statsman och skyller kuppen på Allende, har plötsligt, på nytt, blivit en dominerande kraft. 

Jag kom första gången till Chile med buss från Lima. Det var i april 1974. Jag hade med mig en kassett med musik av Violeta Parra och Victor Jara, där också Allendes sista tal fanns med. Jag och min stolgranne, en chilensk handelsresande som kunde både Parras och Jaras alla sånger utantill, lyssnade på talet under resan från Lima till gränsen. Han sa att det var ett vackert tal, men att han inte förstod varför inte Allende uppmanat folket att göra motstånd mot kuppmakarna. Eller varför han inte nämnt La Unidad Popular, koalitionen som stod bakom Allende. Inte ens sitt eget socialistparti.

– Det var mer ett religiöst tal än ett politiskt, menade han.

Men han varnade mig från att ta med bandet in i Chile, så jag kastade det i en papperskorg vid den peruanska gränskontrollen.

Och det var tur. För de två dagar det tog att komma till Santiago genomsöktes bussen fyra gånger av militärer. Väskor vändes upp och ner så att kläder och allt annat som fanns i dem fångades av vinden och sveptes ut i öknen till passagerarnas förtvivlan. 

Det var söndag när vi kom fram till Santiago. Gula höstlöv virvlade fram på gatan. En man kom emot mig pekandes med hela armen.  

– Ni har dödat Chile! Ni har dödat Chile! ropade han.

Armen darrade av indignation.

– Ni har dödat Chile!

Jag såg att han var berusad. Han vinglade fram mot mig medan han hela tiden upp­repade sin anklagelse. Förutom honom var gatan helt tom.

När han kom närmare såg jag att hans ögon var fyllda av tårar.

– Ni har dödat Chile....

– Nej, inte jag, sa jag med förtvivlad röst, jag är svensk…

Jag hörde själv hur idiotiskt det lät. 

Men den berusade mannen hade fog för sin anklagelse. I hans ögon var jag en ”gringo”, nordamerikan. När USA:s president Richard Nixon fick veta att Allende hade segrat hade han sagt något om ”that bastard”. Hans rådgivare Henry Kissinger förklarade att om Allendes regering blev framgångsrik skulle den vara farligare än Kuba.

– En demokratiskt vald marxistisk regering som är framgångsrik skulle påverka hela världen. Den skulle bli ett efterföljansvärt exempel för Italien och andra länder med starka vänsterpartier, förklarade Kissinger enligt nyligen släppta dokument.

Beslutet blev att göra allt för att Allende skulle misslyckas – kidnappningen och mordet på Chiles dåvarande arméchef René Schneider av den extrema högergruppen Patria y Libertad som syftade att hindra Allende att inta presidentposten, finansierades av CIA. De nordamerikanska bolagen som fått sina gruvor förstatligade, efter ett enhälligt beslut av den chilenska kongressen, fick allt stöd av USA:s regering för att hindra Chile från att sälja sin koppar på världsmarknaden, den egentligen enda dollarinkomsten som Chile hade.

I Sverige drabbades ett fartyg från Gränges av gruvbolaget Kennecots krav på embargo. Det gav upphov till en av de första solidaritetsaktionerna med Chile i Sverige. Inför demonstrationen debatterade vi intensivt vilka paroller som skulle gälla. Den mest intensiva diskussionen gällde om vi skulle ”krossa USA-imperialismen” eller bara ”bekämpa” den.

Jag minns inte vilken som segrade.

Men jag minns att när bussen närmade sig Santiago så var jag övertygad om att kuppen var USA:s verk och att chilenarna nu organiserade sig i tusentals motståndskommitteer för att slå tillbaka militären. Av någon anledning stärktes jag i min uppfattning av alla lillcittror som rullade på vägarna. En sådan bil kunde väl inte köras av fascister?

Allende hade segrat med 36,6 procent av rösterna, bara 40 000 röster fler än högerkandidaten Jorge Alessandri med 35,3 procent. Kristdemokraternas Radomiro Tomic kom på tredje plats med 28 procent. På den tiden fanns inte systemet med två valomgångar och det var kongressen som avgjorde vem av de två som fått flest röster som skulle bli president. Kristdemokraterna röstade på Allende eftersom han fått flest röster. 

I de två val som senare hölls innan kuppen satte punkt för demokratin, ökade koalitionspartierna sin röstandel. I det sista valet, i april 1973, fick de 45 procent av rösterna. Men oppositionen fick 55 procent. Koalitionen befann sig hela tiden i klar minoritet. 

La Unidad Popular var också splittrat. Allende, med stöd av kommunistpartiet, menade att det gällde att konsolidera det man hade uppnått, för att kunna avancera säkrare senare. Men hans eget socialistparti, Mapu, delar av den kristna vänstern och den revolutionära vänsterrörelsen Mir ville tvärtom ”avancera utan kompromisser”. 

Fidel Castros besök i slutet av 1971 som, till Allendes förtvivlan, pågick i tre veckor, då han reste runt hela landet, hade entusiasmerat de mest radikala. Fabriker och jordegendomar ockuperades för att bygga folkmakt underifrån. Nya slags organisationsformer föddes som ”cordones industriales” (industribälten) och ”comandos comunales” (kommunala råd). 

Trots att en stor grupp marinsoldater som var organiserade i vänsterpartierna hade fängslats, trodde de mest radikala partierna ändå att en stor del av krigsmakten skulle stå på deras sida om det blev en kupp. 

I ett tal bara några dagar före kuppen lovade Socialistpartiets generalsekreterare Carlos Altamirano att om kuppmakarna gjorde allvar av sina hot så skulle Chile ”förvandlat till ett andra hjältemodigt Vietnam”.

– Den dummern vill sabotera för mig, kommenterade Allende för sina närstående.

Men det var inte bara den radikala vänstern som mobiliserade. Högern gjorde det också. En omfattande transportstrejk i oktober 1972, stödd av USA, följdes av en 70 dagar lång strejk av arbetarna i Chiles största koppargruva El Teniente. Samma dag som gruvstrejken blåstes av, den 29 juni 1973, försökte en grupp militärer genomföra en kupp, ”el tanquetazo”. 22 civila dödades, bland dem fotografen Leonardo Henrichsen som arbetade för SVT. 

Den dåvarande arméchefen Carlos Prats gick, med risk för sitt eget liv, personligen i spetsen för att stoppa kuppmakarna. Men det ledde också till att han tvingades avgå. Han föreslog Augustio Pinochet som sin ersättare.

– Han har kanske inget intellektuellt lyft, sa Prats till Allende när han rekommenderade honom, men, försäkrade han, Pinochet är lojal.

Allende var trängd. Hans försök att förhandla med kristdemokraterna för att bryta det parlamentariska dödläget misslyckades, både för att kristdemokraterna sa nej och för att La Unidad Populars politiska kommission sa nej. Varje lösning med kristdemokraterna krävde att Allende bröt med de mest radikala delarna av La Unidad Popular och med Mir, vilket han inte ville. 

”Allende ville vara vän med både djävulen och gud på samma gång”, kommenterade Patricio Aylwin i sina politiska memoarer som nyligen publicerades postumt.

Den enda lösningen Allende kunde se var att hålla en folkomröstning även om den skulle ta en månad att organisera och kupphotet var överhängande. När han den 9 september på kvällen berättade om sina kval för sin nye, enligt Carlos Prats, lojale arméchef Augusto Pinochet svarade denne tröstande: 

– Vila nu, herr president. Det kommer att gå bra.

Men det gick inte bra. Och Pinochet var inte lojal. Två dagar senare, den 11 september, en grå tisdag, kom kuppen och Allende tog sitt liv inne i det brinnande Monedapalatset, precis som han många gånger sagt att han skulle göra.

Kuppen var ingen överraskning. Men att repressionen skulle bli så brutal och våldsam hade ingen föreställt sig. Dessutom förekom knappt något motstånd. Det var högern som hade vapen, inte vänstern. 

Flera vänner har berättat att de åkte till överenskomna mötesplatser för organisera motståndet. Men att det inte blev något. Det fanns inga vapen. Ingen organisation. De som skulle komma, kom inte. Andra gick hem när det blev allvar. 

Mirs ledare Pascal Allende, systerson till Salvador Allende, berättade nyligen att han tidigare under 1973 hade åkt till Kuba speciellt för att övertala Fidel Castro att skicka vapen. Efter lång tvekan skickades 300 vapen till den kubanska ambassaden i Santiago. Men när Pascal Allende och några andra åkte dit för att hämta dem, var ambassaden redan omringad av militär. När man långt senare lyckades smuggla ut vapnen var de bara till besvär och gömdes undan. 

Gabriel Boric sa nyligen att han, och hans generation, tenderade att mytifiera Allende och hans tid vid makten. Och det är inte särskilt konstigt. Allendes självmord i kombination med USA:s agressiva hållning och den hänsynslösa repressionen inbjöd till det. Men det inbjöd också till en mytifiering av motståndet.

När bussen rullade fram utefter Stilla havet den där första gången jag kom till Chile var jag rädd, men också fylld av föreställningar om hur motståndskampen såg ut. Det talades om tusentals motståndskommittéer. Det ryktades om gerillagrupper, bland annat i Panguipulli i söder där den svenske prästsonen Svante Grände var med. 

När jag, efter ett par månader, lämnade Chile hade jag med mig en mikrofilm med ett dokument som jag skulle överlämna till Mirs representanter i Buenos Aires, Argentina. Dokumentet befäste föreställningen om en växande motståndsrörelse och konstaterade att bygget av den revolutionära armén befann sig i sitt slutskede och snart skulle börja agera.

Själv var jag osäker på vad jag egentligen upplevt i Santiago. Jag hade pratat med många, men det enda anmärkningsvärda var att på första maj hade det kastats rödfärg på ett par officiella byggnader. Kunde det vara toppen av ett isberg?

I Buenos Aires drabbades jag i alla fall av en slags optimism. Där var det fortfarande demokrati, kuppen skulle slå till först två år senare. Vänstern, inte minst Mirs syster­organisation PRT och dess väpnade gren ERP, ansåg att Argentina befann sig i en förrevolutionär situation. Mannen som stod i tidningskiosken intill mitt hostal sjöng hela dagen ramsor av slagord som hyllade Chile: ”Vamos Chile carajo, vamos Chile carajo, Chile no se rinde, carajo, Chile no se rinde… Se siente se siente Allende esta presente…” Jag önskade att han hade rätt.

Ett par år senare skickades jag och en kamrat för att, för Chilekommitténs räkning, försöka utröna lite mer om styrkeförhållandena inom motståndsrörelsen för att kunna fördela de pengar som samlades in på rättvisast möjliga sätt.

Det var naturligtvis ett omöjligt uppdrag. Och det blev ett ganska förvirrat besök. Ibland närmast tragikomisk.

Som när vi skulle möta någon vid en busshållplats som i sin tur skulle leda oss vidare till en ledare för ett av de underjordiska partierna.

En underlig mötesplats; en busshållplats på en öppen plats med flerfamiljshus runtomkring. På det hoprullade cigarettpappret ihoprullat i en Bic-penna som någon lämnat på mitt kafébord, sedan han först bett att få titta lite i det exemplar av Time magazine som jag, efter instruktioner, hade liggande på bordet, stod just den här hållplatsen tydligt angiven som mötesplats. Här skulle vi stå tills en ung man med en bärbar stor Sonybandspelare kom förbi. Kanske var vi lite tidiga och ett par bussar hade redan passerat medan vi låtsades som att det var en annan buss vi väntade på. Tiden gick. Flera bussar passerade. Men ingen ung man med bärbar Sonybandspelare dök upp. Efter vad som kändes som en evighet såg vi någon komma gåendes i snabb takt med vad som såg ut som en slags väska i handen. När han kom närmare såg vi att det var en Sonybandspelare. Den unge mannen såg nervös ut. Röd i ansiktet. Men han saktade inte in och när han var mitt framför oss, på väg att passera, mer eller mindre ropade jag den fråga som jag, enligt instruktionerna på cigarettpappret, skulle ställa: 

– Vet du om det finns en reparations­verkstad för Sonyapparater i närheten? 

Han svarade nervöst:

– Ja, kom med. 

Vi skyndade efter honom. In genom ytterdörren till det flerfamiljshus som låg närmast. Upp till andra våningen. Partirepresentanten som tog emot därinne såg nöjd ut och frågade: 

– Vad tycker ni om våra säkerhetsåtgärder?

Naturligtvis förekom motstånd. Alla gick inte vilse i säkerhetsåtgärder. Men motståndet såg inte ut som vi föreställde oss. Eller som de chilenska partierna i exil påstod. 

Motståndet handlade till en början om att helt enkelt mötas, som de anhöriga till offren som träffades i den katolska kyrkans hjälporganisation La Vicaria de Solidaridads lokaler, vägg i vägg med katerdralen. Där fanns också advokater som försökte hjälpa fångar och kartlägga repressionens mönster. Det är de advokaterna som drivit fallen där ansvariga för repressionen, trots allt, blivit dömda under åren. Nu senast, bara häromdagen, dömde högsta domstolen sju högt uppsatta militärer för mordet på Victor Jara. Det tog 50 år. Men slutligen segrade rättvisan.  

Lokala kyrkor och prästboställen blev också mötessplatser för olika slags verksamheter; folkliga matsalar, gemensamma inköp på grossistmarknader för att få ner familjens matkostnader, här och där organiserades verkstäder som kunde ge jobb och inkomster. I prästbostäderna hölls också mindre politiska möten, som inför folkomröstningen 1980 om den konstitution som militären tagit fram. Det fanns inga röstlängder, men röstandet var obligatoriskt och en stämpel klistrades fast på id-kortet som bekräftelse. Den som inte kunde visa stämpeln kunde få problem, flera blev av med sitt jobb. 

På det prästboställe jag var med på när folkomröstningen diskuterades kom man överens om att det klokaste var att delta och rösta nej. Att bojkotta folkomröstningen, som en del av vänstern föreslog, var att skjuta sig själv i foten. På vägen hem från mötet i prästbostaden kastade mina kamrater ut flygblad med uppmaning att rösta nej. Jag satt djupt nersjunken i folkvagnens baksäte och försökte se ut som att jag inte var där. 

Med tiden växte kulturcentra och kulturgrupper fram som viktiga sociala och politiska mötesplatser. Den sociala väv som trasats sönder av kuppen började vävas på nytt. På Centro Cultural Mapoche såg jag Costa Gavras ”Missing” där Jack Lemmon spelar den konservative fadern som letar efter sin radikale son som, liksom många andra radikala ungdomar från hela världen, lockats till Chile av ”revolutionen med smak av vin och empanadas” och som försvunnit efter kuppen. 

Formellt rådde inte censur på videofilmer, man fick bara inte ta betalt för att visa dem. En av diktaturens många motsägelsefulla detaljer som chilenarna blev specialister på att utnyttja.

Mot slutet av 70-talet började det till och med publiceras oppositionella veckotidningar. Alla tidningar som på något sätt varit knutna till La Unidad Popular hade förbjudits efter kuppen, men nu började en oberoende press försiktigt ta form. I mitten av 80-talet fanns det det halvdussin ambi­tiösa politiska veckotidningar. Betydligt fler än nu. 

När jag berättar för Roberto och visar tidningarna som finns utställda på Minnets museum ser han ändå ut som om jag talar om en annan planet. Att det som är självklart för honom kunde vara så rörigt stör honom.

Långsamt växte det fram en slags normalitet inom oppositionen, parallell med den normalitet som identifierade sig med regimen. Ibland, ganska ofta, tangerade de varandra, till och med blandades.

De politiska partierna fanns naturligtvis med. Men de var också upptagna med att göra balansräkningar både i Chile och i exilen. Vad hade gått fel? Vad borde ha gjorts för att undvika kuppen? Vilken var uppgiften nu? Svaren som så småningom presenterades var dramatiskt olika.

Mir, som inte gjort någon självkritik för det segervissa dokument jag burit med mig till Buenos Aires och vars ledarskap till stor del dödats under det första året efter kuppen och tvingats ändra sin politik att inte gå i exil, lanserade en kampanj, ”operación retorno”, för att få medlemmar att återvända från exilen. Syftet var att återuppbygga partiet i städerna, men framför allt att etablera gerillagrupper i söder. 

Det slutade i katastrof.

Men när jag nyligen i Neltume i närheten av Panguipulli, den trakt där gerillan skulle etableras, deltog i ett seminarium med anhängare till Mir, också några som deltagit i gerillaförsöket, var det nästan ingen som frågade sig varför det blev en katastrof. Det lät nästan som om nederlaget var orsakat av tekniska och praktiska faktorer, inte av en förödande politisk felbedömning.  

Socialistpartiet och Mapu och andra som, liksom Mir, uppmanat Allende att ”avancera utan kompromisser”, inledde däremot en genomgripande självkritisk process som kallades ”renovación socialista” (socialistisk förnyelse) vars centrala aspekt var erkännandet att man inte hade respekterat demokratin. Eller rättare sagt inte tagit demokratin på allvar. Att man agerat som om man var i majoritet, när man i själva verket var i minoritet. Helt enkelt att man inte läst verkligheten på ett objektivt sätt, att man lämnat Allende ensam och bidragit till den polarisering som ledde till kuppen.

Den balansräkning som kommunistpartiet, det enda partiet som fullt ut stått på Allendes sida, gjorde var lite svårförståelig. Den gick ut på att samtidigt som partiet nu försökte agera inom de prekära legala ramar som fanns, skulle man satsa på ”alla former av kamp”. 

I praktiken innebar det att man satsade på uppbygget av en egen väpnad organisation, Frente Patriotico Manuel Rodriguez, FPMR.

Det slutade också i katastrof, även om det dröjde. 

Att kommunistpartiet, som under La Unidad Popular-tiden, fördömt Mirs och andras tal om väpnade kamp som ultravänsteristiska provokationer, nu satsade på väpnad kamp hade inte så mycket med situationen i Chile att göra, som med Nicaragua. Flera medlemmar i partiet hade fått militär skolning på Kuba och deltagit på sandinisternas sida i kampen mot Somoza. Det var tolkningen av sandinisternas seger som motiverade partiet att besluta om uppbygget av en egen militär styrka. 

Det väckte förvirring och undran. Inte minst därför att det alltsedan 1983, då koppargruvarbetarförbundet tog initiativ till den första nationella protestdagen, började växa fram en riktig massrörelse i Chile. 

Den första protestdagen, den 11 maj 1983, samlades demonstranterna på Plaza Italia, samma plats som var epicentrum under ”el estallido social” 36 år senare. Det var en överraskande lugn demonstration, med tal och slagordsropande. Tills karabinjärena dök upp med sina vattenkanoner och tårgas. Då gällde det att springa. Jag hamnade bakom en sopcontainer, eller var det kanske en tidningskiosk, på Vickuña Mackenna. Bredvid mig hukade Ricardo Lagos som blev Chiles president 17 år senare.

Under 1983 organiserades nationella protestdagar nästa varje månad. Ibland möttes de av brutal repression med skadade och döda. Ibland genomfördes möten och demonstrationer utan större incidenter, även om det var sällsynt. Protestdagarna fortsatte ända fram till folkomröstningen 1988. Ofta massiva med bred uppslutning, ibland små och marginella. Men det var en genuin massrörelse om än heterogen och lösligt organiserad. 

Och det var där som nej-sidan i den folkomröstning om Pinochets fortsatta vara som president som, enligt militärens konstitution, skulle hållas 1988, växte sig stark.

Men kommunistpartiet menade att det var fel att acceptera diktaturens spelplan. Det vore att acceptera regimen vars brutalitet aktualiserades av morden i mars 1985 på tre medlemmar i partiet som hittades med halsarna avskurna i närheten av Santiagos flygplats. Fallet med ”los degollados” (fallet med de uppskurna halsarna) väckte på nytt rädslan, som man äntligen lyckats bekämpa, till liv. Men också vreden. Och stärkte kommunistpartiets beslut att diktaturen skulle tvingas bort av ett uppror, inte röstas bort i ett val den själv organiserat.

1986 utsågs till ”avgörandets år”. Tusentals vapen smugglades in – de hämtades i små­båtar från kubanska fartyg som låg utanför territorialgränsen. Gerillaskolor organiserades. Rader av sabotage utfördes. En svårfångad känsla av att något osynligt svepte fram spred sig. Det kändes som en slags väntan. 

Jag mötte en delegation från kommunistpartiet i Stockholm, där jag tillfälligtvis befann mig. De förklarade planerna. Jag kände flera av dem sedan tidigare. Vi hade mötts i demonstrationer och på möten. Det fanns ingen tveksamhet hos dem. 1986 var avgörandets år. Och kriget, lovade de, skulle bli betydligt kortare än det varit i Nicaragua.

När jag uttryckte tvekan, log de lite över­seende, och förklarade att de redan hade vapen som räckte till en armé.

Men vapensmugglingen avslöjades. Det gjordes jättelika vapenbeslag. Dussintals medlemmar greps. Och attentatet mot Pinochet, i september 1986, som skulle bli själva startskottet för upproret, misslyckades. Istället kom regimens hämnd. Operación Albania kallades den sista och grymmaste aktionen när tolv unga medlemmar i FPMR mördades. Det organiserades för att se ut som en sammandrabbning. Men de flesta hade dödats tidigare och transporterats till ett hus där andra som hölls fångar avrättades. Agenterna från hemliga polisen CNI sköt vildsint i luften för att ge intryck av sammandrabbning. Vapen sattes i de dödades händer. Men det var en massaker. En hämnd.

Jag berättar om det för Roberto när vi sitter i arkivrummet i Museo de la Memoria där vi just sett en film som jag var med att göra 1985 i det legendariska arbetarområdet La Legua i södra Santiago. Filmen heter ”Chela” och handlar om en 16-årig flicka som bor i La Legua. En av hennes bästa kompisar, som är med i filmen, heter Chichi. En kul och vacker ung kvinna.

Chichi var en av dem som dödades i Operación Albania. 

– Fan, det är ju inte klokt, utbrister ­Roberto. Hon var ju bara en tjej...

I en av slutscenerna sitter de i Chelas rum och drömmer om vad de skulle vilja göra. Chichi berättar om hur längtar efter att få barn och att hon ska ge barnet allt det hon själv inte fått. 

– Men, suckar hon, så länge Pinochet finns kvar är det ju omöjligt. 

Den scen i filmen som Roberto reagerar starkast på visar när Chela och andra skoluniformsklädda elever demonstrerar mitt i Santiago. De är några hundra som marscherar på huvudgatan Alameda och stoppar upp all trafik. De ropar slagord. Håller upp banderoller. Busschaufförer och andra trafikanter respekterar dem. Tutar inte ens.

De håller på tills karabinjärerna slutligen dyker upp. Då springer de undan som de lärt sig under alla protestdagar. Några grips, men det hör till. När Chelas pappa senare säger till henne att hon måste vara försiktig, förr eller senare är det hon som åker dit, svarar hon: 

– Äh, det gäller bara att ha ögonen med sig och dra iväg när det gäller. Och förresten så är jag bara skolelev.

– Det är ju som när vi demonstrerade 2006, säger Roberto lite häpet.

20 år efter ”Chela” växte elevrörelsen ”los pinguinos” fram. De kallades pingviner så på grund av sina blå uniformer och vita skjortor, precis som i filmen. Det var ur ”pingvinrörelsen” och lite senare studentrörelsen som dagens unga politiska ledare, med Gabriel Boric i spetsen, växte fram.

– Du ser, säger jag lite förnumstigt, de föraktade ”30 åren” växte inte enbart ur smärta, utan också ur kamp.

En ofta kaotisk kamp.

På husväggarna i La Legua stod skrivet ”avgörandet är nära”. Ett gäng maskerade killar satte eld på den park som strax innan hade döpts till Salvador Allende-parken. De förklarade aktionen med att uppgiften nu var att slå direkt mot ”diktaturens strukturer”. Ett annat gäng som gick till attack mot kvarterets bageri förklarade det med att det gällde att slå mot ”borgarklassen”. När mannen som körde ut bröd i en stor tvättkorg med sin trehjuliga cykel rånades, kallades det ”expropriering”. Alla former av kamp rymde många varianter.

Men det väpnade upproret som utlovats, kom aldrig. Efter det misslyckade attentatet mot Pinochet och Operación Albania beslutade kommunistpartiet att lägga upprorsplanerna åt sidan och sluta upp i de andra partiernas linje och mobilisera för ett nej i folkomröstningen 1988. Men att ”avgörandets år” skulle har varit en politisk felbedömning har ingen partiledare ens antytt.

Den 5 oktober1988 var en solig dag i Santiago. Köerna ringlade framför vallokalerna. Det var nästan lite festlig stämning. Det var ju så länge sedan man deltagit i ett val. Men natten blev spänd.

Nej-sidan hade sitt högkvarter i en lokal mitt emot Diego Portales, den monumentala byggnad där militärregimen hade sitt högkvarter och dit jag, med bultande hjärta, måste gå varje gång jag skulle söka ackreditering. Idag är Diego Portales ett stort kulturcentrum som bär Nobelpristagaren Gabriel Mistrals namn och som bemålades med grafitti, slagord och muralmålningar under ”el estallido social”. 

Alltefter att rösterna räknades lästes resultatet upp i tv. Men plötsligt, efter bara ett par timmar, blev det tyst. Inga röstsiffror, inga officiella kommunikéer och med ens är gatorna kusligt ödsliga. Inte ens karabinjärer syns till. Rykten börjar gå. Pinochet är på väg att genomföra en kupp, en kupp i kuppen. Kring midnatt kallas de olika vapenslagens chefer till ett brådskande möte i Moneda­palatset. 

På väg in i La Moneda intervjuas flygvapnets chef Fernando Matthei i direktsänd tv. I närmast glad ton säger att han att det inte råder något tvivel om att nej-sidan vunnit. 

Det sägs att Pinochet såg ut som ett åskmoln när Matthei kom in i mötesrummet. Han hade förberett ett dokument där cheferna för de olika vapenslagen, ännu en gång, skulle överlämna hela makten i hans händer. Det fanns planer att organisera oroligheter i centrum som förevändning att mobilisera trupper dit.

Men efter Mattheis ”förräderi” tvingades Pinochet lägga sina planer på hyllan. Jublet kunde släppas loss. Dagen därpå omfamnade folk karabinjärerna, gav dem blommor och kyssar. Diktaturens slut var inom synhåll, demokratin var på väg tillbaka.

Men siffrorna visade att skuggan av diktaturen skulle hänga kvar länge än. Nej-sidan hade fått 56 procent, en stabil seger. Men Pinochet hade fått 44 procent. 

En bild av det splittrade Chile.

När Gabriel Boric valdes till president 34 år senare fick han också 56 procent. Hans motståndare José Antonio Kast, en uttalad anhängare av Pinochet, fick 44 procent. 

Har ingenting hänt?

Det har det naturligtvis. 

Men splittringen finns kvar.

Boric, liksom Allende, är trängd mellan allierade som drar i olika riktningar. Nyligen klagade han över att atmosfären i Chile har ­elektrifierats. Varje rörelse, ord eller gest är som en stöt som fortplantar sig som en kedja av elektriska stötar. Precis som under Allendes tid.

Men Boric är inte en fortsättning av Allende. Hans viktigaste egenskap, det som skiljer honom från Allende, är hans förmåga och vilja till genuin självkritik. En förmåga (och vilja) som de flesta i hela den här 50-åriga historien saknar. Men som Chile är i förtvivlat behov av. Att förmå vara självkritisk innebär att förmå se verkligheten. Chiles historia är alltför full av politiska projekt som ersätter verkligheten med det man önskar vore ­verkligheten. 

Salvador Allende tog sitt liv för att det inte längre gick att önsketänka.

Gabriel Boric önsketänker också, men han har också lärt sig att man kan ändra sig. 

– Verkligheten är mer spännande än sitt rykte, påstod han nyligen. 

– Boric, sa Roberto när vi skiljdes, är som kolibrin på biltaket. 

Han kan se död ut. Men plötsligt flyger han igen.