Blockpolitikens slut blev döden för SPD

”Om socialdemokraterna fortsätter på den här vägen kommer de få svårt att få mer än 30 procent i kommande val. Partiet mobiliserar inte, det väcker ingen entusiasm, ingen rycks med.”

Orden låter som ett eko från svensk debatt men uttalas på tyska.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Sie weckt keinen Enthusiasmus!

Peer Steinbrück, tidigare finansminister och socialdemokratiska partiet SPD:s förbundskanslerkandidat, slog redan 2015 fast blockpolitikens död i en intervju med Bild am Sonntag.

Men inte så som den debatteras i Sverige idag.

Blockpolitikens död innebär döden för socialdemokratin, tycktes han mena.

Stefan Löfvens credo om den fördummande beröringsskräcken över gränserna, som nu nöts in av S i eftervalsakten, var vid det laget överspelad i Tyskland. För Steinbrück handlade det halvvägs in i en ny koalitionsregering med Angela Merkel om huruvida blockpolitiken överhuvudtaget levde längre. Eller politiken, för den delen.

Han hade på känn vartåt det barkade. Inte minst efter att själv ha fått erfara syrebristen i blockpolitikens upplösning när han 2005–2009 satt som finansminister i den första storkoalitionen tillsammans med kristdemokratiska CDU.

Då var SPD fortfarande långt större än CDU, men hade i regeringsförhandlingarna ändå tvingats ge upp kravet på Gerhard Schröder som förbundskansler eftersom CDU tillsammans med konservativa CSU, som också ingick i koalitionen, fick en procentenhet mer. De enades om att Angela Merkel skulle leda koalitionen, trots att kristdemokraterna hade backat i valet.

Det blev en dyrköpt eftergift. Socialdemokraterna hamnade snabbt i skuggan av högeralliansen. Partiet var också fyllt av interna motsättningar efter några uppslitande år kring millennieskiftet då det statsbärande partiet, ställt inför ekonomisk nedgång och hög arbetslöshet, valt vägen högerut mot en alltmer nyliberal politik.

Partiets historia ekar igenkännande.

Liksom Sverige hade sin 90-talskris kallades Tyskland i början på 00-talet för ”Europas sjuke man”. Och liksom Socialdemokraterna hade Göran Persson, hade SPD Gerhard Schröder. För att vända den stagnerande ekonomin lanserade Schröder ett stort visionärt reformpaket med en ny ekonomisk inriktning som han kallade ”Agenda 2010”.

Problemet var att det inte var ett socialdemokratiskt program, utan snarare en borgerlig åtstramningspolitik som valsade efter i den ”tredje vägens politik” – först etablerad av den svenska kanslihushögern inom sossarna på 80-talet och sedan anammad av socialliberala partier i land efter land i hela västvärlden, kanske främst manifesterat av Tony Blairs omprofilering av Labour. I grunden för den ekonomiska politiken låg lutherska nedskärningar i välfärden, sänkta skatter, sänkta pensioner och försämringar i arbetslöshetsförsäkringarna, alltihopa iklätt arbetarrörelsens aura av ansvarstagande samhällsbyggare.

– Schröders regering var den sista reformregeringen Tyskland hade, den sista med någon riktning och vilja. Synd bara att det krossade vänstern, säger Harald Welzer, professor i socialpsykologi och progressiv intellektuell, i en intervju med Karin Pettersson, tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet.

Hon skickades ut för att bevaka det senaste valet i Tyskland för ett år sedan, men gav upp eftersom det inte fanns någon valrörelse att skriva om. Allt var redan färdigt, flera månader före valet. Debatten hade reducerats till något som handlade om förvaltning. Och där var de flesta eniga om att Angela Merkel var ohotad etta. Hennes valslogan: ”För ett Tyskland där vi lever gott och lyckligt.”

Det fanns med andra ingen politik att diskutera. Socialdemokraterna hade då suttit med i en mitten-höger-regering i åtta av de tolv senaste åren. Att kritisera den gångna politikens inriktning, förslag eller utfall hade varit att kritisera sig själv.

Tyskarna kallade det för ”schlafwahlkampf” – sömnvalkampanj. När det var över stod det klart att högerextrema partiet AfD hade ökat med 8 procent och tagit sig in i förbundsdagen. Samtidigt tappade CDU och SPD tillsammans över 100 mandat.

Hur kunde det bli så här?

Många medlemmar lämnade SPD i protest mot Agenda 2010. Reformpaketet blev till slut Schröders fall och efter att partiet backat kraftigt i valet 2005 tvingades han avgå. I en sista kraftansträngning lyckades han veckorna före sin avgång ändå få till stånd en regeringskoalition med Angela Merkel och kristdemokraterna – trots att de rödgröna partierna hade en majoritet av platserna i parlamentet. Schröder sökte hellre samarbete med CDU än bildade regering med vänsterpartiet Linke.

Schröders avgång följes av täta partiledarbyten och fortsatt nedgång i opinionen för SPD. Valet 2009 blev en ny katastrof och partiet tappade över 11 procent av väljarstödet. Trots det behöll högerfalangen sitt grepp om partiet och den tidigare utrikesministern i koalitionsregeringen tillika en av huvudarkitekterna bakom Agenda 2010, Frank-Walter Steinmeier, valdes till ny partiledare. Merkel å sin sida tackade för kaffet och vände sig om efter en ny koalitionspartner i det liberala partiet Freie Demokratische Partei (FDP).

Under de följande fyra åren i opposition kämpade SPD förvisso till sig en del av sin förlorade Enthusiasmus – hjälpta i opposition av Linke och De gröna. Ändå kom de inte i närheten av det stöd som Merkel surfade på med ekonomisk återhämtning i ryggen och som euro-krisens stora vinnare. I valet 2013 gjorde de kristdemokratiska partierna CDU och CSU sitt bästa valresultat sedan 1990 med nära 42 procent av rösterna. Deras koalitionspartner, liberala FDP, gjorde däremot sitt sämsta valresultat någonsin och fick lämna Förbundsdagen efter 61 år.

Niels Stöber, utredare på Katalys och tidigare verksam på tyska arbetarrörelsens stiftelse FES, påpekar att en skillnad jämfört med Sverige är att Tyskland har positiv parlamentarism, vilket innebär att en majoritet i parlamentet måste uttala sitt stöd för regeringen för att parlamentariskt förtroende skall gälla.

– Därmed är det svårare att få till en minoritetsregering, och partierna är tvingade att hitta koalitioner för att kunna bilda regering.

CDU sträckte således återigen ut handen ut mot socialdemokraterna.

Men makten hägrade.

Hade SPD:s kanslerkandidat Peer Steinbrück fått leda partiet in i nya regeringsförhandlingar hade blockpolitiken möjligen återuppstått här. Han avslöjades dock strax före valet – symptomatiskt nog – med att stå på lönelistan hos storbankerna JP Morgan och Deutsche Bank, liksom på dubbla stolar i och med sin styrelsepost i det stora industrikonglomeratet Thyssenkrupp och tvingades också avgå.

Med Merkels krav på att bilda majoritet hängandes över sig övertygades partifunktionärerna också om att SPD hade övertaget i förhandlingarna om ministerposter och stridsfrågor.

Dagen efter valet inleddes segdragna förhandlingar mellan CDU/CSU och SPD, i syfte att undersöka möjligheten till bildande av en ny storkoalition – der Großen Koalition, eller GroKo som den kallas. Till slut kunde de presentera ett hundraåttiofem sidor tjockt kompendium där samtliga överenskomna kompromisser mellan partierna listades.

SPD utropade sig själva till vinnare i kompromisskriget.

Det blev en pyrrhusseger.

– Storkoalitionen har öppnat upp ett fönster för de högerextrema. Genom att bilda ett stort block av ”etablissemanget”, har det blivit mycket enklare för högerpopulisterna att hävda att de är det enda egentliga oppositionspartiet, säger Niels Stöber.

Efter överenskommelsen kontrollerade SPD och CDU tillsammans åttio procent av platserna i förbundsdagen. Samtidigt bands alla ledamöter till fördraget för att undvika uppror mot partilinjen.

Enligt Ludwig Greven, politikredaktör på tidningen Die Zeit, var det att gräva sin egen grav på sikt:

– Demokrati lever på motsättningen mellan parlament och regering. Ledamöterna ska kontrollera regeringen, inte tvärtom. I praktiken har rollerna bytt plats.

Två år in på mandatperioden kunde Steinbrück konstatera effekterna: ”keinen Enthusiasmus!”

Samtidigt: arbetslösheten i Tyskland ligger på den lägsta nivån sedan muren föll, ekonomin går starkt och reallöneökningarna är högre än i resten av eurozonen.

På så vis återspeglar SPD den nedåtgående trenden för hela socialdemokratin i Europa, som missat att hänga med i de strukturella förändringar som gjort stora delar av den traditionella väljarbasen till bekväm medelklass medan en helt ny arbetarklass vuxit fram i dess skugga. En grupp som drabbats hårt av globaliseringens allt hårdare konkurrens mellan utsatta grupper, arbetsrättens uppluckring, den framväxande gig-ekonomin, de urholkade socialförsäkringssystemen.

En grupp kraftigt överrepresenterad bland kvinnor, unga och invandrare – snarare än som tidigare vita manliga arbetare – och som europeisk socialdemokrati i hög utsträckning misslyckats med att representera.

Analysen är egentligen ganska okontroversiell. I mars 2017 annonserades Martin Schulz med buller och bång som ny partiledare för SPD. Partiet insåg att det behövdes en återgång till de klassiskt socialdemokratiska värdena. ”Sankt Martin” skulle utmana Merkel om makten och återta SPD:s initiativ i valet.

Tolv månader senare hade det obegripligt nog slutat på samma vis som i valet 2013. SDP hade gjort sitt sämsta val i mannaminne och fick blott 20 procent av rösterna, en halvering jämfört med valet 1998. Efter valet lovade Schulz att partiet skulle gå i opposition och hålla fast vid sina vallöften och sitt politiska program.

Men när Merkel misslyckades med att bilda en Jamaica-koalition med liberalerna och de gröna, lyckades Frank-Walter Steinmeier (numera förbundspresident) övertala Schulz att överge sitt löfte och istället ingå en ny GroKo med CDU.

I nationens intresse.

U-svängen sågs naturligtvis som ett enormt svek både bland väljare och inom partiet. Schulz avgick, ungdomsförbundet gjorde myteri och partiledningen rullades i tjära genom pressen.

I slutändan valde tysk socialdemokrati ändå ansvar och samarbete framför riktig opposition.

Enligt Karin Pettersson är en konsekvens av strategin bland annat att man helt håller på att tappa kontakten med de unga. Precis som i Sverige gick en stark våg av politiskt engagemang genom Tyskland under flyktingkrisen, rörelser startade och människor organiserade sig. Men inte i partipolitiken.

– Tysk politik har under 2000-talet präglats av en utsuddning av de politiska skillnaderna mellan SPD och CDU, säger Niels Stöber.

– Samtidigt som ideologi spelar en mycket större roll idag än tidigare. Det ser man även i Sverige där partierna med tydligast ideologisk hållning gick framåt i valet.

Vad kan svenska Socialdemokraterna lära av utvecklingen i Tyskland?

– Jag är väldigt skeptisk till en storkoalition. SPD har förlorat mycket. Det är väldigt svårt att regera och samtidigt vara i opposition mot sin egen regering och försöka ha en egen profil. Kanske är det Moderaterna som borde passa mest för en storkoalition eftersom Socialdemokraterna fortfarande är största partiet och har överläge.

– Men mittenpolitiken är död, det är min analys av läget. Att då bilda en storkoalition vore att verkligen köra den linjen in i kaklet, som Ulf Kristersson skulle säga. Men utan något lyckligt slut för något av partierna.