Uppgifter hävdar att uppemot fem miljoner hektar hann förstöras. Bland dem flera naturreservat med världsunik flora och fauna. Känslan av att detta bara var en föraning om vad som kan komma i takt med klimatkrisen har planterat en känsla av ångest hos många bolivianer.

Men inte hos Evo Morales.

Uppmuntrar svedjeodling

Presidenten drog istället på sig de frivilliga brandmännens uniform för att delta i släckningsarbetet. Under ett nattligt släckningsuppdrag kom han vilse och det dröjde en timme, då man kunde höra hans allt mer desperata rop, innan han kom till rätta. Men på en presskonferens efter incidenten skrattade han bara som vore det en lustig detalj. Oppositionen, däremot, hävdade att Evo Morales utnyttjade branden för att vinna poäng inför valet den 20 oktober och för att dölja att han i själv har ett stort ansvar för bränderna uppkomst.

De konkreta orsaken till bränderna är det svedjebruk av olika dimensioner som förekommer i området och som har stöd av lagar som Evo Morales genomfört. De stora industriella jordbruken, fram för allt soja och boskap, har rätt att använda ”kontrollerad eld för att erövra mer land”. Men också nybyggare, som fått jord av staten för att börja ett nytt liv, har rätt att bränna upp till 20 hektar för att skapa åkrar och betesmarker. Tillsammans med de legala nybyggarna finns lika många illegala. Om Evo Morales varit konsekvent i sin hyllning av Moder Jord så borde han, enligt kritikerna, ha förbjudit svedjeodlingar istället för att uppmuntra dem.

Produkt av nybyggarvåg

Kanske har det en viss betydelse att Evo Morales själv är produkt av en annan nybyggarvåg. När gruvorna på höglandet började stänga öppnade regeringen upp det tropiska Chapare för nyodlare. Tanken var att de tidigare gruv­arbetarna skulle odla frukt och grönsaker. Chapare skulle bli Bolivias trädgård. Evo Morales far var en av dem som kom dit. Men istället för att bli Bolivias trädgård, som de statliga teknikerna tänkt, förvandlades Chapare till cocans paradis. Anledningen till det var fram för allt att staten inte byggde ett fungerande vägsystem för att föra ut skördarna. Och när de första årens fruktskördar ruttnade istället för att hamna på marknaderna i La Paz och Oruro, följde nybyggarna istället de colombianska knarkhandlarnas råd och började odla coca. Skördarna betalades i förskott och bönderna i Chapare blev välmående. Deras erfarenhet av facklig organisering från gruvorna gjorde också att deras organisationer i Chapare blev starka och effektiva.

Det var när Evo Morales valdes till ordförande för cocaböndernas olika fackliga organisationer som han också inledde sin politiska kamp med sikte på att bli president. Det har han nu varit i 14 år. Han är också, fortfarande, ordförande för de cocaodlande böndernas fackliga organisation.

Fossilt bekostar sociala satsningar

Evo Morales tid vid makten har varit en tid av motsättningar. Ingen kan låta så oförsonligt radikal som Evo Morales. Men ingen kan heller vara så pragmatisk som han. Här finns en del av förklaringen till Bolivias ”ekonomiska under”. Bolivia har under Evo Morales tid vid makten haft en ekonomiskt tillväxt långt över det latinamerikanska genomsnittet, fattigdomen har minskat mer än i andra länder. En ny, och stor, medelklass av aymaraindianerna har vuxit fram.

Luis Arce, som varit Bolivias finans- och ekonomiminister under den mesta tiden hyllas i internationella ekonomitidskrifter för sin förmåga att hålla ordning på makroekonomin samtidigt som han genomfört sociala program som lyft miljoner ut ur fattigdomen. Luis Arce är, till skillnad mot Evo Morales, en välskolad marxist som vet att brinnande retorik inte kan ersätta produktionskrafternas utveckling. I kombinationen av Evo Morales retorik och Luis Arces pragmatism finns nyckeln till Bolivias framgång.

Nationaliseringen av Bolivias olje- och gastillgångar, som är grund för ekonomin, är ett exempel. Det började som en dramatisk aktion då Evo Morales med militärens hjälp ockuperade de utlandsägda installationerna och höll eldiga tal mot imperialismen. ”Nu, äntligen, ska vi bolivianer få del av landets rikedomar”, lovade han. Och så har det också blivit.

Men nationaliseringen var ingen expropriering, som Evo Morales förespeglade. Snarare var den en slags skattereform, som Luis Arce förhandlade fram, och som innebar att de utländska bolagen fortsatte sin exploatering, men betalar en ordentlig skatt till Bolivia. Det har mångdubblat statens inkomster och gjort det möjligt för Evo Morales att införa barnbidrag, folkpension och andra bidrag som förändrat livet för många människor. Och samtidigt, vilket var Luis Arces syfte, bibehålla goda relationer med både utländska och inhemska investerare.

Upplever sig som oersättlig

Första gången jag träffade Evo Morales var i Cochabamba under det så kallade gaskriget som ledde till att den dåvarande presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada tvingades fly från landet. Han gav redan då intryck av att vara en man som aldrig ger sig. En beundransvärd egenskap som dock har sin baksida. Att ställa upp en fjärde gång i presidentvalet innebär att Evo Morales ställer sig över resultatet av den folkomröstning han själv utlyste just i syfte för att få befolkningens stöd att göra det. Nej-sidan vann. Marginalen var liten, men tydlig. Men istället för att acceptera resultatet, vilket han lovat göra, fick Evo Morales Högsta domstolen att besluta att han – ”liksom alla bolivianska medborgare” – hade rätt att ställa upp i valet, trots att konstitutionen säger att en president bara kan sitta i två perioder.

Här finns en antydan om att Evo Morales inte tar demokratin riktigt på allvar. Åtminstone inte när den går emot honom. Men för många bolivianer väger fortfarande ”det bolivianska undret” mer än Evo Morales upplevelse av sig själv som oersättlig. Andra, däremot, menar att han börjat gå vilse i sin egen hybris. Precis som under den stora branden i Chiquitano.  Men den skillnaden att han nu inte ropar på hjälp.