När primärvalen satte igång i vintras hade Kalifornien-senatorn Harris ett bra utgångsläge. Den 21 januari 2019, Martin Luther King-dagen samma år, hade hon meddelat sitt deltagande i valet. Under de 24 timmar som följde kom hon upp i samma rekordbelopp i donationer som Bernie Sanders gjort under sitt första dygn fyra år tidigare. Hennes kampanjstart en vecka senare på hemmaplan i Kalifornien drog 22 000, en större publik än Barack Obamas kick-off.
– Hela mitt liv har jag bara haft en klient: folket, intygade den före detta åklagaren.
Runt scenen syntes kampanjens röd-gula logotyp, en hyllning till Shirley Chisholm som 1972 blev både första kvinna och första afrikansk-amerikan att ställa upp i ett presidentval.
I juni, under den första primärvalsdebatten, pratade Harris om diskriminering och rasprofilering. Hon vände sig sedan till Joe Biden och ifrågasatte hans samarbete under 1970-talet med partikollegor som ville se fortsatt segregation och motsatte sig att svarta elever “bussades” till vita skolor. Trots skilda åsikter fanns en ”hövlighet” på den tiden har Biden sagt, och ”vi fick saker gjorda”.
Kamala Harris förklarade också att hon själv på lågstadiet bussats till en tidigare vit skola. Hade det inte skett så hade hon knappast kunnat bli advokat och senator, är hennes egen analys.
Konfrontationen lyckades: stödet för Harris ökade. Men i nästa debatt gick Biden till motattack med fokus på Harris tid som justitieminister i Kalifornien. Harris började dala i opinionsmätningarna och hennes kampanj återhämtade sig aldrig.
Inom flera områden, som sjukvård, saknade många ett klart budskap. ”Let’s have a conversation” blev svaret Harris ofta återkom till. Hon anklagades för att vända kappan efter vinden. Opportunism och brist på ideologi, sa hennes kritiker. En del bedömare menar att hon som kvinna bedömdes utifrån en annan måttstock, till exempel då hon anklagades för att ha behandlat anställda illa. I december drog hon sig ur primärvalet och i mars ställde hon sig bakom Biden.
Hillary Clintons vicepresidentkandidat, Virginia-senatorn Tim Kaine, var en doldis som varken gjorde till eller från för Clinton. Kamala Harris är redan rikskänd. Partiets vänster är knappast sprudlande glad över sin ”veep” men heller inte fruktansvärt missnöjda. Harris ses till exempel som en kandidat som tar klimatfrågan på största allvar.
Att vara så starkt förknippad med rättsväsendet som Kamala Harris är dock en belastning bland många väljare i årets valrörelse. De månadslånga Black lives matter-protesterna mot polisvåld och ett rasistiskt rättssystem har byggt upp förväntningar på reform. Kritikerna ser Kamala Harris som helt fel person. Bilden av henne är att hon som åklagare var ”tough on crime” på ett sätt som gick ut över minoriteter, inte minst svarta amerikaner.
Försvarade dödsstraff
Harris ska även ha låtit bli att utreda polisskjutningar och motarbetat tvång på bodycams även för lokala polismyndigheter. En ny lag 2010 hotade föräldrarna till storskolkare med böter och fängelse, en lag som främst drabbade icke-vita familjer. Harris införde även Open Justice, en online-plattform med data från rättsväsendet som ska ha gjort det lättare att se hur många som skadats eller dödats i polisförvar.
Harris har beskrivit sig själv som en ”progressiv åklagare”, vilket både är sant och falskt eftersom Harris meritlista är spretig.
2004 lät hon till exempel bli att att yrka på dödsstraff för ett polismord. Under begravningen ställde sig ett stort antal poliser upp för att applådera Dianne Feinstein, Kaliforniens andra senator, när hon i sitt minnesord attackerade Harris, som var närvarande i kyrkan. Senare, som Kaliforniens justitieminister, har hon i stället försvarat delstatens rätt att döma människor till döden.
Vem är bäst på jobbet?
Åren 1994–95 hade Kamala Harris, då vice distriktsåklagare, ett förhållande med den 30 år äldre Willie Brown, San Franciscos talman och senare borgmästare. Brown gav Harris ett par välbetalda förtroendeuppdrag och med dem en knuff i karriären, men han har även stöttat andra Kaliforniska politiker som Nancy Pelosi och Gavin Newsom. Den rikskända radioprataren Rush Limbaugh, i år belönad med frihetsmedaljen av Donald Trump, passade nyligen på att kalla Harris ”hoe” och madrass.
Tidigt beslutade Joe Biden sig för att att hans vicepresident skulle bli en kvinna. I mars, efter Bidens massiva framgång i valen i södra USA, förordade den inflytelserika South Carolina-politikern Jim Clayburn en svart kvinna. I kölvattnet av Black lives matter-demonstrationerna uttryckte fler och fler att det var dags för en icke-vit kvinna. Fokus på kön och hudfärg har retat en del. Bäst person för jobbet helt enkelt, låter argumentationen. Men hur avgör man egentligen vem som är ”bäst” för ett jobb som det här? Erfarenhet, kommunikationsförmåga, kunskap, nätverk, instinkt, med mera. Personen ska inte minst vara den som passar bäst ihop med presidenten.
Kamala Harris mamma är från Indien, hennes pappa från Jamaica. Hon är utbildad på Howard University i Washington, ett elituniversitet med främst svarta elever. Hon var den andra afrikansk-amerikanska kvinnan att ta en plats i senaten och den första sydasiatiska. Mamman var cancerforskare och hennes pappa professor i ekonomi vid Stanforduniversitetet. Båda var engagerade i medborgarrättsrörelsen. Teorier sprids nu online om att Harris inte skulle kunna bli president eftersom hennes föräldrar inte var amerikanska medborgare då hon föddes. Det är helt fel, att Harris själv är född i USA räcker alldeles utmärkt. Donald Trump har eldat på ryktet genom att inte avfärda det.
Talar online ikväll
Demokraternas till största delen digitaliserade version av partikonventet inleddes i måndags i Milwaukee. Hade allt varit som vanligt så skulle Kamala Harris ha stått på scenen ikväll men på grund av coronaviruset så anses det inte säkert för varken henne, Joe Biden eller de övriga talarna att resa dit. De håller i stället sina tal online.
Kommer vi att se en klarare riktning från Harris i talet? Eller är hennes oklara position i olika frågor nu en tillgång? Joe Biden har varit tydlig med att vicepresidenten måste vara någon som backar upp honom i vått och torrt och inte agerar på egen hand, även då de inte är överens om allt. Så såg även hans egen roll som vicepresident till Barack Obama ut. Om fyra år är det med stor sannolikhet dags för Kamala Harris att åter kampanja – men då för presidentposten. Fram tills dess gäller det att få saker gjorda och att renodla en egen framtidsplan.
Polisreform
l Samhällsklimatet har förändrats och åklagare Harris ”tough on crime”-framtoning är inte lika populär som för 20–30 år sedan. Kritiker menar att hon inte gjort tillräckligt för att hålla poliser ansvariga för övervåld och att åklagarmyndigheten också låtit bli att pröva fall där det finns en misstanke om att oskyldiga hade dömts.
Sjukvård
I början av primärvalen verkade Harris stödja Medicare for all, ett system utan behov av privata sjukförsäkringar. Hon skrev under Bernie Sanders lagförslag och svarade jakande under en debatt. Senare drog hon tillbaka ja:et, förklarade att hon uppfattat frågan fel och vill att försäkringsbolag fortsatt ska ha en roll. Harris släppte sedan en egen plan där hon vill fasa ut arbetsgivarnas roll i sina anställdas försäkring. Utanför försäkringsaspekten så har hon bland annat uppmärksammat skillnader i mödradödlighet mellan vita och svarta kvinnor.
Klimatet
I dagsläget ett av Harris starkaste kort bland de progressiva. Hon var en av de första att ställa sig bakom en Green new deal och under sin tid som åklagare ledde hon ett antal processer mot bolag som misskött sig. Många miljöaktivister hoppas att Harris nu i ännu högre utsträckning ska se till att miljöskurkar hamnar i domstol.
Ekonomin
l Läget är givetvis ett annat än när primärvalen startade. Coronaviruset har fått över 40 miljoner amerikaner att ansöka om arbetslöshetsersättning. I senaten har Harris jobbat med att ta fram stödpaket och även för att stoppa hyreshöjningar och vräkningar. Tidigare har hon föreslagit upp till sex månaders betald sjuk- och föräldraledighet både för hel- och deltidsanställda samt frilansare. Vill även se ett tak för hur mycket låginkomsttagare och medelklass ska betala för barnomsorg.
