BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ändå gjorde ledaren för världens näst största ekonomi, Kinas Xi Jinping, dessa uttalanden och mer därtill i sitt anförande på kommunistpartiets kongress i Peking i höstas. Han utvecklade sina planer på att ”intensifiera insatserna för att skapa ett rättsligt och politiskt ramverk … för att underlätta grön och hållbar utveckling med låga koldioxidutsläpp”, ”främja skogsplantering”, ”öka bevarandet och återställandet av våtmarker” och ”att med hårda nypor stoppa och straffa alla aktiviteter som skadar miljön”. Han avslutade med en hoppfull vision om att ”det vi gör idag … lägger grunden för ett ekologiskt samhälle som gynnar kommande generationer”. Vi måste se bortom provinsiella begränsningar, förklarade han, och att partiets orubbliga uppgift var att ”ge nya och storartade bidrag till mänskligheten … till gagn för både det kinesiska folket och för mänsklig utveckling”.
Det är lätt att förklara allt som politisk retorik, men betänk att den nuvarande presidenten i USA kom till makten med hjälp av en annan retorik, den destruktiva nationalismen, ”America First”. I båda fallen är det rimligt att anta att retoriken inte existerar i ett vakuum. Precis som Trumps främlingsfientliga vision andas omedelbar fara för världen, kan det väl vara så att Xis ekologiska vision erbjuder en strimma hopp om en ljusare framtid?
En vision för omvandling
Faktum är att det är just denna typ av nytänkande om att omvandla det nuvarande globala ekonomiska systemet som många inom miljörörelsen har krävt, vilket en rad ledande tänkare också har uppmärksammat. David Korten, världsberömd författare och aktivist, har föreslagit att man utvidgar visionen om ett ekologiskt samhälle till global nivå, vilket bland annat skulle innebära att man ger juridiska rättigheter till naturen, flyttar över ägandet av produktiva tillgångar från transnationella företag till nationella stater och självstyrande samhällen samt prioriterar ekologiska, snarare än kapitalistiska värderingar.
I ett större historiskt sammanhang är det inte alltför förvånande att denna vision av ”harmoni mellan människa och natur” kommer från Kina. Som jag visar i min bok, ”The Patterning Instinct: A Cultural History of Humanity’s Search for Meaning”, grundades den traditionella kinesiska kulturen på en världsuppfattning som såg ett nära samband mellan mänsklighet och natur, i motsats till den europeiska världsbilden som såg människor som väsensskilda från naturen. Tidiga kinesiska filosofer trodde att det övergripande syftet med livet var att söka harmoni mellan samhälle och universum, medan européer sökte en väg baserad på andra värderingar – som sedan dess fått tolkningsföreträde även globalt – en strävan att ”erövra naturen” och att betrakta naturen som en maskin som ska användas.
Dessutom verkar Xis tal inte bara vara retorik utan baserad på en hel del verkliga förändringar. Två månader före talet meddelade Kina att de mer än fördubblar sitt tidigare solenergimål för år 2020, efter att ha installerat mer än dubbelt så hög solkraftkapacitet som något annat land år 2016. Detta nya mål – fem gånger större än nuvarande kapacitet i USA – skulle innebära en areal motsvarande hela London täckt med solpaneler. Kina satsar på samma sätt vad gäller vindkraften, som redan har större kapacitet än hela Europa.
Till följd av detta har Kina nyligen slopat tidigare planer på att bygga mer än 150 koleldade kraftverk. När det gäller elbilar leder Kina utvecklingen och säljer fler varje månad än Europa och USA tillsammans, detta kombinerat med mer aggressiva straffavgifter på stora bensinslukande fordon än någon annanstans i världen, inklusive Kalifornien. Dessutom har Kina världens mest omfattande nätverk av höghastighetståg och har redan instiftat lagar för att främja en återbruksekonomi där avfallsprodukter från industrin återvinns och används i andra industriprocesser.
Kinas industriella lavin
En del observatörer är emellertid långt ifrån övertygade om att Kina är på väg mot ett ekologiskt samhälle. Ekonomen Richard Smith har skrivit en detaljerad kritik av Kinas dilemma i Real World Economics Review, där han hävdar att Kinas politiska och ekonomiska system bygger på behovet av att maximera ekonomisk tillväxt, sysselsättning och konsumism i ännu högre grad än i väst. Dessa krafter, hävdar han, riktar sig diametralt mot visionen om en ekologisk samhällsbyggnad.
Det finns övertygande argument för varför det här är betydelsefullt. Från och med 1800-talet och under mer än ett sekel såg sig Kina förnedrat och brutalt exploaterat av västerländska nationer till följd av sin relativa militära och industriella svaghet. Efter Mao Zedongs död 1978 förvandlade Deng Xiaoping Kinas ekonomi till en hybrid av konsumentkapitalism och centralstyrning som flyttade fram Kina till dess nuvarande position på världsarenan. Förbluffande nog är Kinas BNP nu mer än femtio gånger större än vid Maos död, en tillväxttakt som under fyra decennier närmat sig tio procent per år.
Denna prestation, kanske tidernas mest dramatiska ekonomiska och sociala omvandling, återgav Kina dess dominerande roll i globala frågor som landet innehaft under större delen av historien. Inom ett decennium förväntas Kinas BNP överträffa USA:s, och i vissa aspekter är det redan idag världens största ekonomi. Det här är bara början på ett stort antal rekordbrytande industriella megaprojekt i enorm skala. Kina planerar att utöka sitt inflytande ytterligare genom Belt and Road Initiative, ett omfattande infrastruktur- och handelsprojekt som omfattar sextio länder i Europa, Asien och Afrika, som marknadsförs som en 2100-talets version av den berömda Sidenvägen.
Den industriella explosionen får naturligtvis stora följder för Kinas och världens miljö. Kina är världens överlägset största energikonsument och använder över hälften av världens kol, en tredjedel av världens olja och 60 procent av världens cement. Otroligt nog använde Kina mer cement de tre åren 2011–2013 än USA gjorde under hela 1900-talet. Kina är också världens största träkonsument, och enligt Smith ”avverkas skogar från Sibirien till Sydostasien, Nya Guinea, Kongo och Madagaskar” i rasande fart för att täcka landets behov. Det här är bara några av de krafter som får Smith att dra slutsatsen att Xi Jinpings vision om ett ekologiskt samhälle är ohållbar. ”Hyperindustrialiseringen och den kinesiska stormaktsdrömmen”, skriver han, ”tvingar honom … att låta förorenarna förorena och koldioxidutsläppen att stiga skyhögt, och därmed orsakas ekologisk kollaps inte bara för Kina utan för hela planeten … Xi Jinping kan skapa en ekologisk civilisation eller bygga en rik superstat. Han kan inte göra bådadera.”
Tätt mellan himmel och jord
Eller kan han det? Frågan är avgörande och har återverkningar för hela mänskligheten. Även om det är uppenbart att Kinas framtida ekonomiska tillväxt inte kan fortsätta
i samma takt som tidigare, finns det en mer nyanserad fråga som skulle kunna möjliggöra en hållbar väg framåt för både Kina och världen. När Kina har återvunnit sin status som ledande världsmakt, kan då Kina göra ännu en omvandling och använda sin styrka till att skapa goda hållbara liv för sitt folk, i stället för fortsatt konsumism? Är det möjligt att Xi Jinping sår frön till denna framtida metamorfos med sin vision om en ekologisk civilisation?
Det finns en brådskande medvetenhet hos tankesmedjor världen runt, att evig BNP-tillväxt leder till civilisationens kollaps. Rörelser uppstår som ropar efter ”återgång” och efter andra förhållningssätt, en stabil ekonomi som möjliggör en hållbar framtid för mänskligheten. Men hur kan vi bryta dödsgreppet i ett globalt system som bygger på att hela tiden tillfredsställa tillväxtraseriet hos gigantiska transnationella företag som begär oändlig vinstökning för att tillfredsställa sina aktieägare? Tillsammans med gräsrotsrörelserna som uppstår runt om i världen är det möjligt att Kina kan bli pionjär för en ny hållbarhetsväg och styra sina medborgare tillbaka till de traditionella värderingar som karaktäriserat dess kultur under årtusenden.
Även om Kina skulle klara av denna omdirigering, finns samtidigt frågan om mänskliga rättigheter och landets auktoritära regering kvar. En ekologisk civilisation – som Korten och många andra i miljörörelsen förutser – är i grunden oförenlig med en centraliserad byråkrati som tvingar regler på medborgarna genom tvång och förtryck. För att Kina verkligen ska gå i denna riktning, skulle Xi behöva vara beredd att lämna tillbaka makt och friheter till det kinesiska folket. Det är en lång resa, men inte nödvändigtvis otänkbar.
För västerländska politiker och väljare skulle det i dagsläget också krävas en ganska stor dos kulturell ödmjukhet för att acceptera ett moraliskt ledarskap från Kina för att leda vägen mot en hållbar framtid för mänskligheten. För att nå den framtiden måste vi nog hur som helst erkänna att det i första hand var den västerländska tanketraditionen som medförde denna ekologiska obalans. För tusen år sedan uttryckte den kinesiska filosofen Zhang Zai förverkligandet av vår samhörighet med universum i en uppsats som heter Western Inscription, som börjar med dessa ord:
”Himlen är min far och jorden är min mor, och jag, ett litet barn, finner mig själv sittande tätt mellan dem.
Vad fyller det universum som är min kropp;
Vad styr det universum som är min natur?
Alla människor är mina bröder och systrar;
Alla ting är mina följeslagare.”
Är det möjligt att detta erkännande av djupa mänskliga samband, rotat i traditionell kinesisk kultur, kan bilda filosofisk grund för en framtida ekologisk civilisation? Svaret på denna fråga kan slutligen påverka det framtida välståndet, inte bara för Kina, utan för hela mänskligheten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
