Katolska kyrkans hemliga helgonprocess för ”Guds influencer”

Acutis, elva år gammal och hängiven katolik, började skriva ned de här historierna och lägga ut dem på sin hemsida, som han utformade som ett ”virtuellt museum” över mirakulösa händelser. På hemsidan uppmanade han också besökarna att ”ta reda på hur många vänner du har i himlen” och att läsa berättelser om unga helgon.

Han var övertygad om att han skulle dö innan han blev vuxen.

Acutis hoppades att en dag bli ett av dem. Han var övertygad om att han skulle dö innan han blev vuxen och sa till sin mamma Antonia att han skulle omkomma av ”ett brustet blodkärl i hjärnan”. Han ville begravas i staden Assisi, där hans familj hade ett sommarhus. Till dess hängav han sitt liv åt kyrkan, vilket förvånade hans i stort sekulära föräldrar. Som tonåring undervisade han yngre barn i katekesen och erbjöd dem en stegvis guide för att bli helgon. ”Glöm aldrig att du också kan bli ett helgon!” brukade han säga. Varje dag skulle de gå på mässa, recitera rosenkransbönen, läsa skriften och bekänna sina synder.

Acutis beskrev vad de blivande helgonen behövde göra i livet, men nämnde inte de betydande uppgifter de skulle behöva ta sig an i döden. För att erkännas som helgon måste en person genomgå något som mest liknar en långdragen postum rättegång, under vilken personens fysiska och andliga kvarlevor bedöms. 

Den myndighet inom Vatikanen som ansvarar för denna process kallas Dikasteriet för helgonförklaringar och har varit i drift sedan 1588. Dikasteriet utreder huruvida kandidaten var andligen exemplarisk i livet och om hen varit till hjälp för de rättrogna i döden. 

Avgörande, och det mest kontroversiella, är att kandidaten därutöver postumt tillskrivs två vetenskapligt oförklarliga mirakel innan hen kan kanoniseras, vilket är det sista steget i helgonförklaringen. (Endast Gud kan utföra mirakel, enligt katolsk tro. Helgon ingriper bara å de troendes vägnar.)

Det har länge funnits ett spänt förhållande mellan folkets fromhet och prästerskapets bestämmelser.

Kyrkans strikta regler kring mirakler innebär att många till synes mirakulösa händelser inte uppfyller de officiella kraven. Det har fått till följd att en del ärenden om helgonskap pågått i årtionden trots omfattande vördnad från de rättrogna. 

– Det har länge funnits ett spänt förhållande mellan folkets fromhet och prästerskapets bestämmelser, säger historikern Candy Gunther Brown.

Vatikanens helgonförklaringsprocess, menar hon, är ”delvis en ansats att ta officiell kontroll över folkets fromhet”.

Acutis skrev omfattande om sin religiösa hängivenhet, som om han förberedde sin egen postuma rättegång. Han filmade en video av sig själv där han förkunnade att han var ”förutbestämd att dö”. Den 1 oktober 2006, när han var 15 år gammal, insjuknade han i feber och halsont. En barnläkare skrev ut antibiotika, men Acutis symtom förvärrades. Den 6 oktober såg han blod i urinen. Dagen efter orkade han inte ta sig ur sängen. Hans föräldrar tog honom till sjukhuset, där han diagnostiserades med leukemi och flyttades till en intensivvårdsavdelning. Han sa till sin mamma att han inte skulle lämna sjukhuset levande. 

Under dagarna som följde fortsatte hans tillstånd att försämras och en präst kallades till hans säng. Den 11 oktober drabbades han av en hjärnblödning och hamnade i koma. Bara timmar senare förklarade läkarna honom hjärndöd. Dagen efter, klockan 06.45 på morgonen, slutade hans hjärta att slå. Hans kropp transporterades tillbaka till hans hem i Milano, där hans nära och kära samlades. Han begravdes i en familjegrav i Piemonte medan en grav i Assisi iordningställdes. 

De studerade hans internethistorik och omfattande skrifter, sökandes efter tecken på synd.

Strax därefter överlämnades Acutis tillhörigheter till en historisk kommitté inom det lokala ärkestiftet, som började undersöka huruvida han faktiskt kan ha varit ett helgon. De började samla in vittnesmål från grannar, vänner lärare och präster. De studerade hans internethistorik och omfattande skrifter, sökandes efter tecken på synd. 2012 inledde ärkestiftet Milano en officiell process för hans saligförklaring och kanonisering, ett så kallat ärende. Året därefter gav Vatikanen sitt första tecken på godkännande av Acutis kandidatur, då man utfärdade en order som kallas nihil obstat, eller ”inget står i vägen”. Därigenom beviljade man tillstånd att påbörja en utredning om huruvida Acutis levt ett helgonlikt liv. Hans officiella resa mot helgonskap hade börjat.

Dikasteriet för helgonförklaringar ligger på tredje våningen i en ståtlig byggnad vid Petersplatsen, precis utanför Vatikanens rundade pelargång, två dörrar från en presentbutik och två våningar ovanför Dikasteriet för gudstjänst och sakramentsförvaltning. Merparten av besökarna kommer dit för att övertyga dikasteriets fem relatorer – präster som utnämnts att övervaka helgonförklaringsprocessen – att gå vidare i ett visst ärende. Ett bord i entrén är täckt med broschyrer, bönekort och flygblad som marknadsför potentiella helgon. 

Under mitt besök tidigare i år tog jag ett bokmärke som lyfte fram ärendet gällande en brasiliansk nunna som levde på 1900-talet samt bönekort för en italiensk präst från 1600-talet, en mystiker från 1700-talets Malaga och den bortgångne påven Benedictus XVI.

Vi är en väldigt egendomlig domstol.

Dikasteriets vardagliga verksamhet döljs för allmänheten. Fader Angelo Romano, dikasteriets nyligen utnämnde generalrelator, lät mig varken fotografera lokalerna eller spela in vårt samtal. Precis som att en åklagare eller domare inte får diskutera detaljer i en pågående rättsprocess, kunde han inte prata med mig om några pågående helgonutredningar.

– Vi är en väldigt egendomlig domstol. Det finns inget särskilt tillfälle när ett ärende avslås och det finns ingen preskriptionstid, säger han.

Romano uppskattar att dikasteriet just nu arbetar med inte mindre än 1 600 ärenden, varav några sträcker sig tillbaka till 1400-talet.

Det handlar om identitet, politik, ekonomi och geografi.

Vem som får bli helgon handlar inte bara om helighet. Det handlar om identitet, politik, ekonomi och geografi. Historikern Peter Burke ser på helgon som ”kulturella indikatorer, ett slags historiskt lackmuspapper som reagerar på förhållandet mellan religion och samhälle”. Helgonförklaringar har länge varit ett sätt för den katolska kyrkan att utforma sin image och Vatikanen har incitament att godkänna kandidater med en lämplig profil. I Acutis såg påvestolen en chans att knyta an till en yngre generation. Från det ögonblick hans ärende inleddes officiellt sades Acutis kunna bli ”millennialgenerationens första helgon”. Han har kallats ”Guds influencer” och ”internets skyddshelgon”.

Få ärenden har fortskridit lika snabbt som hans. Idag finns ett litet men aktivt sällskap av svarta katoliker som försöker övertyga Vatikanen om att påskynda helgonförklarandet av sex afroamerikanska helgonkandidater. Den äldste av dem, Pierre Toussaint, har varit död i 171 år. 2012 helgonförklarades den första kvinnliga ursprungsamerikanen från Nordamerika, Kateri Tekakwitha, 332 år efter sin död. 

Fram till 1983, då påven Johannes Paulus II försökte modernisera processen, kunde ett ärende inte ens påbörjas förrän kandidaten varit död i 50 år. (Han kortade ned väntetiden till fem år, halverade antalet erfordrade mirakel och avskaffade ämbetet ”djävulens advokat”, vilket upprättats 1587 och vars roll var att hitta invändningar mot varje ärende.)

Helgonskap är inte billigt.

Att driva ett ärende är inte helt olikt att organisera en politisk kampanj. Anhängare till ett potentiellt helgon, vilka ofta bildar ett ”gille” eller ”sällskap”, måste offentliggöra kandidatens bakgrund och dygder. I Rom måste en postulator, som är motsvarigheten till en kampanjledare, visa sina meriter för dikasteriet för godkännande. Postulatorns roll är att lotsa ärendet genom dikasteriets byråkrati, hålla koll på utgifter och samla in redogörelser för potentiella mirakel. Till Acutis ärende utnämndes en erfaren postulator vid namn Nicola Gori. I sin bok om Acutis liv hävdar Gori att hans historia erbjuder ”ett sätt att undvika dövandet av samvetet som är så typiskt för vår moderna tid”.

Helgonskap är inte billigt. Anhängare till ett ärende måste stå för kostnaden att granska och dokumentera kandidatens liv, vilket vanligtvis inbegriper att anlita historiska, medicinska och teologiska experter. De måste också göra reklam. 

Fader Maurice J Nutt, en redemptoristpräst i USA, uppskattade att han skulle behöva samla in en miljon dollar för att bekosta ärendet för syster Thea Bowman, en afroamerikansk nunna som dog 1990. 

– Man måste betala för allt: stolarna på Petersplatsen, mässan, kardinalerna som måste flygas in, berättar han.

Nutt kände Bowman personligen.

– Hon uppmuntrade oss att dela med oss av våra gåvor och att vara väldigt stolta över att vara svarta katoliker. Hon brukade säga att ett helgon bara är en syndare som fallit men tagit sig upp igen, säger han.

Eftersom det är så svårt att få fram de två mirakel som krävs för att helgonförklara någon, tenderar anhängare till ett ärende att satsa på omfattning: ju fler personer som tillber deras kandidat, desto större sannolikhet att ett mirakel faktiskt kan inträffa. 

Camille Brown Privette, ordförande för det gille som stödjer den vördade moder Mary Lange, en haitisk nunna och lärare som grundade den första katolska skolan för icke-vita barn i Baltimore år 1818, delar ut flygblad med böner för Lange i flygplan och smyger in dem i gratulationskort. 

– Mitt jobb är att skaffa fram de där två miraklen, säger hon.

År 1170, efter att en svensk biskop försökt helgonförklara en munk som dödats i ett fylleslagsmål, bestämde påven Alexander III att alla blivande helgon var tvungna att godkännas av Vatikanen.

Vägen till helgonskap har inte alltid varit lika omständlig. Innan 1100-talet erkändes helgon genom folkets bifall, vilket skapade vad forskare kallat en ”oreglerad helgonmarknad”. Påvar började inte ta makt över processen förrän denna marknad gick överstyr. År 1170, efter att en svensk biskop försökt helgonförklara en munk som dödats i ett fylleslagsmål, bestämde påven Alexander III att alla blivande helgon var tvungna att godkännas av Vatikanen. Under 1600-talet tog påvedömet fullständig makt över processen. På senare år har ärenden för moder Teresa och påven Johannes Paulus II påskyndats genom påvliga dekret, medan andra, som det gällande påven Pius IX, pågått i århundraden och i stort glömts bort av de rättrogna. (Potentiella helgon kan bara utföra mirakel om de levande kommer ihåg att fråga.)

Idag har reglerna kring helgonskap samma grundläggande struktur som upprättades för fyra århundraden sedan. Efter att Vatikanen utfärdat en nihil obstat måste vittnesmål om kandidatens liv inkomma och sedan sammanställas i en positio. De här skrifterna, som påminner lite om rättsliga sammanfattningar, är ofta över 1 500 sidor långa. Varje positio inleds med ett brev från dikasteriets generalrelator, som godkänner ärendet och förklarar varför det bör tas vidare. Redogörelser för påstådda mirakler återges i sin helhet: i position för Kateri Tekakwitha beskrivs hur en pojke ”vars skelett i ena foten försvagades” bars till hennes relikskrin och ”blev helt återställd”, samt hur ett annat barn, som inte kunde behålla mat och dryck, botades efter att ha svalt vatten som dragit med jord från hennes grav och aska från hennes kläder.

Därefter presenteras position inför dikasteriets plenum, en församling av biskopar och kardinaler som fungerar som myndighetens ”högsta domstol” och genomsöker de skriftliga redogörelserna efter tecken på synd, vilket kan fördröja ett ärende i årtionden. (Ärendet gällande Henriette DeLille, grundaren av en religiös orden i New Orleans, har ifrågasatts på grund av ett rykte att hon födde två söner utanför äktenskapet.) Om plenum övertygas tas ärendet vidare till påven, som avgör huruvida kandidaten kan anses ”vördnadsvärd” och bli föremål för direkta böner från de rättrogna. 

Därefter behöver två mirakel utredas och konstateras vara vetenskapligt oförklarliga. Bevis på ett första mirakel innebär att personen kan bli saligförklarad, vilket betyder att kyrkan erkänner dennes plats i himlen. Bara ett andra mirakel kan göra personen till helgon, vördad av den universella katolska kyrkan.

En grupp brasilianska präster som besökte hans grav hävdade att rosbladen de fann där aldrig vissnade.

Efter att påven förklarat Carlo Acutis ”vördnadsvärd” 2018 kunde sökandet efter mirakler inledas. För de rättrogna är frågan inte om ett möjligt helgon kommer att utföra mirakel, utan när. Snart uppstod rykten om tecken på Acutis helgonskap. En grupp brasilianska präster som besökte hans grav hävdade att rosbladen de fann där aldrig vissnade. När hans kropp grävdes upp 2019 började ett rykte spridas att den inte förmultnat.

– Han var fortfarande vår store pojke, 1,82 meter lång. Hans hud var bara lite mörkare och han hade allt sitt svarta, lockiga hår, sade hans mamma till en italiensk dagstidning.

(Ärkebiskopen i Assisi avfärdade ryktena: ”Det är inte sant att kroppen var helt intakt. Den hittades i ett skick som är normalt för en död kropp i det skedet.” Hur som helst anser inte längre den katolska kyrkan att oförmultnade kvarlevor är ett tecken på helgonskap.)

I april 2019 flyttades Acutis till en glassarkofag inne i kyrkan Santa Maria Maggiore, en av de heligaste platserna i Assisi, och man började livestreama därifrån. Hans kropp blev kyrkans egendom och hans kvarlevor förbereddes för att visas offentligt. Det gjordes en silikonmask av hans ansikte för att dölja tecken på förmultning, och hans hjärta bevarades i ett gyllene relikskrin och förvarades i den närliggande katedralen San Rufino. 

Han är det första potentiella helgonet som begravts i märkeskläder.

Delar av hans begravningsklädsel, lockar av hans hår och bitar av hans inre organ insamlades och förbereddes för att bli reliker att vörda. (En ”första klassens” relik är en del av helgonets kropp, en ”andra klassens” är något hen ägde, en ”tredje klassens” är något hen vidrörde.) 

Acutis var klädd i sina favoritkläder: marinblå Nikeskor, blå jeans och en sweatshirt från North Sails. Han är det första potentiella helgonet som begravts i märkeskläder.

Antonia har hävdat att hennes son utförde sitt första mirakel samma dag som hans begravningsmässa, då han botade en kvinna med bröstcancer. Den tid är förbi då helgon utförde mirakel genom att flyga eller rädda rättrogna från bränder och översvämningar. Sedan 1950 har samtliga mirakel som godkänts av dikasteriets medicinska råd – en hemlig församling av läkare som träffas regelbundet för att utvärdera historier om gudomligt helande – varit ett fysiskt helande. Till och med den sortens mirakel ”blir allt mer ovanliga”, medgav påven Johannes Paulus II i ett uttalande 1988. Den vetenskapliga kunskapens framsteg medför att allt färre botanden är verkligt oförklarliga. 

– Det blir allt svårare att fastställa exakt vad som är bortom naturens lagar, bekände en anställd vid dikasteriet för journalisten Kenneth Woodward, som ägnade flera år åt att studera dikasteriets verksamhet under 1980-talet.

De påstådda mirakel som faktiskt hamnar hos dikasteriets medicinska råd måste åtföljas av dokumentation som röntgenbilder och blodprovsresultat. Detta krav innebär att ärenden från fattiga samhällen hamnar i rejält underläge, då frånvaron av medicinsk utrustning kan stoppa många mirakelutredningar innan de ens påbörjats. Eftersom Vatikanen visat sig vara villiga att låta vissa ärenden kringgå kravet på mirakel – Johannes Paulus II saligförklarade Tekakwitha 1980 utan något bekräftat mirakel – har många börjat ifrågasätta huruvida de över huvud taget ska fortsätta insistera på att samla in redogörelser av dem.

– Synen på mirakel har uppenbarligen förändrats i takt med att världen förändrats, säger fader Angelo Romano när vi möts i Rom.

Det medicinska rådet erkänner bara ett mirakel om det, efter en ordentlig utredning, inte finns någon vetenskaplig förklaring till ett botande.

– Frågan är vilken dagens kunskapsnivå inom medicin är. Vi måste göra våra bedömningar utifrån den kunskap vi har i dag. Vi kan inte göra bedömningar utifrån vad man kanske upptäcker i morgon, säger Romano.

Som hematologen och historikern Jacalyn Duffin påpekat är denna inställning motsatsen till hållningen hos forskare och läkare, som får lära sig att tro att dagens oförklarliga fenomen är morgondagens upptäckter.

– De flesta läkare beter sig som om det kan finnas en förklaring. Det är ett trossystem. Det står i direkt parallell till trossystemet att det kan finnas övernaturligt gudomligt ingripande. Båda är övertygelser som inte grundar sig på bevis, säger Duffin.

Duffin började studera medicinska mirakel 1989, efter att hon ombetts undersöka benmärgsprov från en kvinna som osannolikt tillfrisknat från akut leukemi. Först ombads hon att läsa patientens journal utan att känna till kontexten. Patienten hade fått en aggressiv cellgiftsbehandling, men också bett till en kanadensisk nunna från 1700-talet om att botas. Det var nunnan, inte cellgiftsbehandlingen, hon menade botat henne. Erfarenheten fick Duffin att ta sig an vad som fortfarande är den mest omfattande granskningen av Vatikanens arkiv över medicinska mirakel.

– Sanningen är att det ibland händer saker som inte kan förklaras vetenskapligt. Om jag inte kan förklara en sak, hur kan jag då säga till patienten, som tror att hon kan förklara det, att hon har fel? Varför kan vi inte ha mirakel och inte tro på Gud? Fantastiska saker händer som inte kan förklaras, säger hon.

2019 fick dikasteriet ett paket från Brasilien som innehöll material som påstods dokumentera ett mirakel som tillskrevs Acutis. Botandet sades ha inträffat 2013, på den sjunde årsdagen av hans död, då en treårig pojke vid namn Matheus kysste en relik av Acutis kläder som flyttats till ett kapell i Campo Grande i den brasilianska delstaten Mato Grosso do Sul. (Roteringen och förflyttningen av reliker är en strikt kontrollerad process. Monsignore Anthony Figueiredo, vice kyrkoherde vid katedralen San Rufino i Assisi och ansvarig för stadens internationella frågor, sa till mig att det finns flera hundra reliker av Acutis hår.)

Matheus återhämtning blev Acutis första verifierade mirakel.

Matheus hade drabbats av en sjukdom i bukspottskörteln. Han kräktes ideligen och klarade bara av en flytande diet. Ingen förväntade sig att han skulle leva särskilt länge. Vid kapellet bad han till Acutis om att bli botad. Bara timmar senare åt han en hel måltid med ris, bönor och kött och fick behålla allt. Hans läkare kunde inte förklara den plötsliga vändningen, och inte heller förstå varför röntgenbilder visade att hans bukspottskörtel verkade ha läkt av sig själv. Det kunde inte heller dikasteriets medicinska råd som 2020, efter att ha begärt ytterligare dokumentation från Matheus familj och läkare, röstade för att det inte fanns några skönjbara vetenskapliga skäl till den unge pojkens tillfrisknande. Matheus återhämtning blev Acutis första verifierade mirakel, vilket banade väg för hans saligförklaring. I oktober 2020 närvarade 3 000 personer vid den mässa i Assisi där han officiellt förklarades ”välsignad” och tog ett steg närmare helgonskapet.

Acutis ärende har gått snabbt framåt på grund av det omfattande intresset för hans liv. Hans ålder, nationalitet och teknikintresse gjorde honom till en tilltalande kandidat för hundratusentals rättrogna som kände igen sig i hans historia. Helgon speglar ofta sin tid. 1700-talsnunnan vars ärende Duffin konsulterats i hade misshandlats av sin man innan hon grundade en religiös orden. 

– Hon hade varit gift och hade barn. Hon var ett helgon för 1990-talet. Kvinnomisshandel var en stor fråga på den tiden, säger Duffin.

Kanoniseringar kan fördröjas i årtionden tills Vatikanen bedömer att det är ett lämpligt tillfälle, såsom när påven besöker ett helgons hemland. Ärendet kring den afroamerikanska aktivisten syster Thea Bowman, till exempel, inleddes officiellt 2018 i efterdyningarna av vit makt-demonstrationen Unite the Right i Charlottesville, Virginia, året innan. Hela processen är ”en spegling av hur Vatikanen arbetat för att konsolidera makten över folkets trosutövning”, säger historikern Alexia Williams. Men trots kyrkans ansträngningar för att kontrollera vad som räknas som mirakel och vem som får bli helgon, finns fortfarande fickor av folklig vördnad: en påminnelse om en tid då helgon inte erkändes av präster, utan snarare av församlingsmedlemmar.

2023 besökte Williams ett lantligt beläget kloster i Gower, Missouri, dit hundratals pilgrimer rest för att vörda kroppen av syster Wilhelmina Lancaster, en afroamerikansk nunna som dog 2019. När systrarna i hennes orden grävde upp hennes kista för att förbereda den inför flytten till sin kyrka, upptäckte de att hennes lik förmultnat mindre än väntat. 

– Alla pratade om hur mirakulöst det var. sa sade att hennes kropp doftade som rosor, säger Williams.

Hon såg pilgrimer kyssa Lancasters ansikte och hålla hennes hand; de tryckte radband mot hennes hud för att göra dem till tredje klassens reliker. Stiftet Kansas City-St. Joseph skickade ett team med medicinska experter – tre läkare och en länsrättsläkare – för att undersöka hennes kropp, och de drog slutsatsen att dess skick var ”högst avvikande”. Nunnorna i Gower uppmanade besökare att komma och be för hennes kropp, men stiftet Kansas City avrådde folk att göra det. Biskop James V Johnston Jr släppte ett uttalande där han varnade att ”besökare bör inte röra eller vörda hennes kropp eller behandla den som reliker”. Han sa också att det inte fanns några planer på att inleda ett ärende för syster Wilhelmina. Hennes anhängare ansåg dock att Wilhelmina var ”tillräckligt helig” för att bli ett helgon, sa Williams, även om kyrkan inte officiellt erkände henne som ett sådant.

Bland de rättrogna finns en betydligt mer öppen inställning till det mirakulösa.

Vatikanen har en snäv definition av mirakel, men bland de rättrogna finns en betydligt mer öppen inställning till det mirakulösa. Williams pratade med en kvinna i Denver som bett till ett möjligt blivande helgon för att få tillbaka en förlorad handväska, och bara timmar senare ringde någon och sade att väskan hittats. Sådant som en del människor kan uppfatta som vardagsmirakel – ett barns födelse, regn efter långvarig torka, eller en vänlig handling – skulle aldrig godkännas av dikasteriet, och inte heller de påstådda mirakulösa botanden som det medicinska rådet tillbakavisat.

– Fokus har legat på bevis snarare än på det faktum att människor som lidit botats, säger historikern Candy Gunther Brown.

Att verkligen tro på mirakel är att inte kräva några bevis för att de inträffat, och att veta att det kan ske ett när som helst. Flera personer jag pratade med citerade 1900-talsteologen Karl Rahner, som sagt: ”Jag tror inte på mirakel, jag förlitar mig på dem.” Candy Gunther Browns man, Joshua Brown, är neuroforskare vid Indiana University och diagnostiserades med en dödlig hjärntumör för över 20 år sedan. Läkarna sa till honom att personer med hans tillstånd oftast inte överlever mer än några år, och att till och med en vävnadsprovtagning skulle kunna döda honom.

– Vid det laget kände jag att jag antingen kunde förbereda mig på att dö eller försöka hitta ett mirakel, säger Joshua Brown.

Makarna Brown reste landet runt och besökte kyrkor där mirakler sades ha inträffat, och bad för att något skulle kunna bota hans sjukdom. Efter nio månader visade magnetröntgen att tumören fortfarande fanns kvar, men att den slutat växa. Brown fortsatte att röntgas regelbundet under sju år, men fick aldrig cellgifter eller strålterapi för sitt tillstånd. 

– Jag har mått bra, säger han.

Erfarenheten fick honom att utveckla ett ”sidointresse för mirakler” och han driver i dag forskningsinstitutet Global Medical Research Institute (GMRI), som samlar in och utvärderar medicinska bevis för påstådda mirakulösa botanden världen över. Candy Gunther Brown, som sitter i GMRI:s styrelse, sa till mig att de är intresserade av ”mångfald inom behandlingar”. Hon jämförde att söka andligt stöd i en läkningsprocess med att vidta andra holistiska åtgärder, såsom att utöva reiki, eller till och med att göra yoga, när inget annat lyckats.

Craig Rubens, en specialist på infektionssjukdomar i Seattle som vittnat om hur en ung pojke återhämtat sig förvånansvärt väl från en infektion med köttätande bakterier 2006, är inte troende. Strax efter att pojken skrivits ut från sjukhuset kom tre präster och en advokat från hans ärkestift för att intervjua Rubens och en av hans kollegor.

– Jag minns att en av dem frågade mig om jag trodde att det här var ett mirakel. Jag sade till dem att jag inte är tillräckligt insatt i vad mirakel verkligen är för att besvara den frågan, men att jag, ur ett medicinskt perspektiv, kunde säga att inte alla som drabbas av en sådan infektion överlever, minns Rubens.

Enligt honom var det inte Gud, utan snarare en uppsjö av medicinska ingrepp – hyperbar oxygenbehandling, upprepade operationer, experimentella ingrepp, mekanisk ventilatorbehandling, artificiellt framkallad förlamning, medicinering – som räddade patientens liv, men han medgav att den teologiska förklaringen gav familjen påtaglig tröst. Under sina årtionden i yrket hade Rubens märkt att en persons vilja att överleva kan vara det som gör skillnad så att personen klarar sig. Om tron på ett gudomligt botande hjälper så ser han ingen anledning att avfärda den trosartikeln.

I maj 2024 meddelade dikasteriets medicinska råd att det hade verifierat ett andra mirakel som kunde tillskrivas Acutis. Botandet hade ägt rum två år tidigare efter att en kvinna från Costa Rica vid namn Liliana besökt Acutis grav i Assisi. Lilianas dotter Valeria hade ramlat av sin cykel när hon studerade vid universitetet i Florens och hamnat på sjukhus med en svår hjärnskada. Enligt Vatikanen behövde Valeria ”kraniotomi där man tog bort den högra delen av nackbenet för att minska trycket på hennes hjärna”. Enligt läkarna hade hon liten chans att överleva. Vid Acutis grav bad Liliana honom att bota hennes dotter. Samma dag meddelade Valerias läkare att hon börjat andas själv igen. Några dagar senare hade alla tecken på blödning försvunnit. När dikasteriets medicinska råd granskade händelsen kunde de inte hitta någon vetenskaplig förklaring till det som hänt. Påven Franciskus förklarade att det var ett mirakel och sa att han skulle sammankalla till ett möte som kallas konsistorium för kardinaler för att formellt godkänna Acutis helgonförklaring.

När nyheten spreds strömmade besökarna till Acutis grav i Assisi.

När nyheten spreds strömmade besökarna till Acutis grav i Assisi. Monsignore Anthony Figueiredo i Assisi sa till mig att responsen var ”överväldigande”. Under en enda månad besökte 32 000 personer det uråldriga kapell där han ligger begraven. Den dag då jag besökte graven poserade folk utanför med en pappfigur av honom. Där inne knäböjde de vid hans kista, pressade sina händer mot glaset, slöt ögonen och rörde sina läppar i bön. En ung kvinna satt tyst och grät framför honom, andra tände ljus. En volontär höll ordning på folksamlingen och följde besökare ut ut när det var dags att lämna plats till andra. När jag gick ut var en stor grupp polska nunnor på väg in.

Den 1 juli samlades de katolska kardinalerna i Rom med påve Franciskus i Apostoliska palatset i Vatikanen. Efter att dikasteriets prefekt, kardinalen Marcello Semeraro, framfört en sammanfattning av Acutis ärende – en peroratio, eller slutgiltigt åberopande – hölls en omröstning och kanoniseringen godkändes.

Nästa år, klockan 10.30 den 27 april, kommer påven bekräfta Acutis helgonskap genom att yttra ett ord på latin: ”discernimus”, eller: ”vi erkänner det”. Hans namn kommer att föras in i listan över helgon, en tryckt bok som ges ut av dikasteriet i en ny utgåva vare år. Carlos högtidsdag kommer att ingå i den liturgiska kalendern och hans minne vördas av katoliker världen över.

I höstas visades en bit av Acutis hjärtsäck runt om i Nordamerika. Fader Peter Turrone, en neuroforskare som sadlat om till präst och tjänstgör i ärkestiftet Toronto, berättade att den dag då reliken kom till hans kyrka välsignade han människor mellan 13.30 och 21.45. Ett par hade tagit med sig sin unga dotter som hade svår epilepsi och satt i rullstol. Hon hade redan börjat be till Acutis och sade att hennes symtom minskat. I kyrkan lät Turrone reliken röra vid  hennes ansikte och höll den kvar där, medan hennes föräldrar grät och bad till Acutis att hon skulle återhämta sig helt. Nu när han ska erkännas som helgon kommer det inte göras några fler medicinska utredningar av Acutis gudomliga ingripanden. Det enda som är säkert är att en bön yttrades, att en relik vidrördes, att smärta mildrades något. Varje mirakel är en ”inbjudan att tro”, sa Turrone.

– Det är inte påven eller biskopen som inleder ärendet. Det är folket.