Katolska kyrkan samlar exil-libaneser på Cypern

Cypern, den delade ön som har en fot i Europa och den andra i Mellanöstern, blev en skyddad hamn för tusentals libanesiska flyktingar i september förra året. Trots att en vapenvila undertecknades i november har bombningarna och oroligheterna i Libanon fortsatt. Därför bestämde sig många för att stanna på ön – många tack vare hjälp från ett nätverk av sedan decennier etablerade exillibaneser och av den syrisk-maronitiska kyrkan, som är historiskt förankrad på ön.  

Kriget ger tillväxt

Den syrisk-maronitiska kyrkan är en östlig katolsk kyrka som har nära band till Vatikanen, men med självbestämmande och egna traditioner. Den är främst rotad i Libanon, Syrien och på Cypern och samlar ungefär tre och en halv miljoner följare. 

De flesta av libaneserna på Cypern bor runt Larnaca och längs kusten till Paralimni. Här finns ungefär 35 000 libaneser och knappt 15 000 av dem är maroniter. 

– Vår församling har växt av kriget, säger fader Akl Abou Nader, som är sockenpräst i Sankt Josef-kyrkan i Larnaca och själv har libanesiskt ursprung. 

Under samtalets gång ringer hans telefon. Samtalet utspelar sig på arabiska. Det är en ny libanesisk familj som anlänt och behöver hjälp med pappersarbetet.

Ett par steg från Sankt Lazarus-torget ligger ett libanesiskt bageri. Tidigt varje morgon bakas här bröd med za'atar, en kryddblandning som är vanlig i Mellanöstern. 

– Jag kom hit för 21 år sedan. Innan jobbade jag med renoveringar men 2017 öppnade jag bageriet, berättar Rony Frem, 52. 

Tidigare bodde han i Beirut, men från början är han från Jezzin en bit söderut. Han ser ingen framtid för Libanon.

– Det finns inget hopp, och det blir bara värre. De som kan lämnar landet. Många kommer hit men de hyr bara hus i ett par månader. De vill återvända så snart de kan, säger Rony. 

Men det handlar inte bara om hemlängtan. Livet på Cypern är inte helt lätt för libaneser. 

– Cyprioterna välkomnar oss, det finns solidaritet, men regeringen tar bara emot libaneser för att många är rika och en del gör investeringar. Har du inga pengar, då blir det tufft.  

Rötter i 800-talet

Ronys bror gjorde också resan hit till sist. Han kom med sin familj i augusti när det började bli för farligt för att stanna i Libanon. 

– Men det känns inte helt säkert här heller. Vi har hört att Cypern har köpt Iron dome av Israel och det är inte goda nyheter. 

Rony har rätt. I december introducerades Cyperns nya försvarssystem som fungerar på samma sätt som Israels Iron dome, efter en överenskommelse med Israel från 2021. 

För många familjer har stödet från den syrisk-maronitiska kyrkan varit avgörande. De får hjälp med vinterkläder, hyra och juridisk hjälp.

Historierna som nykomlingarna har med sig liknar dem som de som varit här i decennier bär på. Varje lördag håller kyrkan katekes för barnen, och det finns en baktanke. 

– Det gör vi på arabiska för att barnen inte ska förlora sitt språk, men också för att sammanföra dem med det äldre cypriotiska maronitiska samhället, berättar Akl Abou Nader.

Det maronitiska samhället på ön dateras 1200 år tillbaka, då människor kom hit från Libanon och Syrien. 

– Våra kyrkor är likadana, men vi är olika varandra. De libanesiska maroniterna har kommit de senaste åren, men de cypriotiska maroniterna i och runt Nicosia är en del av öns historia. 

Instängda i buffertzonen

Krisen i Mellanöstern påverkar Cypern genom öns historiska politiska problem. Cypern är märkt av tragedier efter kriget som delade ön mellan de grekisktalande cyprioterna och de turkisktalande cyprioterna. Sedan 1974 har de de facto delats upp, i Republiken Cypern som är en del av EU och Turkiska republiken Nordcypern i norr, erkänd bara av Turkiet och av den södra republiken ansedd som en ockupation. Gränsen mellan de båda, den FN-övervakade gröna linjen, har blivit ännu mer aktuell i och med de nya flyktingarna från Mellanöstern. 

En FN-soldat pekar mot en hög skräp i buffertzonen som delar staden Nicosia. 

– Som du kan se finns det rester av kläder, mat och kastruller efter de illegala migranterna som försökt ta sig över, säger han. 

Myndigheterna för republiken i söder höll dussintals asylsökande här i ett halvår, utan att låta dem lämna zonen.

Emilia Strovolidou, UNHCR:s talesperson i Nicosia, kommenterar: 

– De var strandade här trots att de gick fram till cypriotisk polis och talade om att de ville söka asyl. Det är otroligt viktigt att asylprocessen är garanterad. 

UNHCR och UNFICYP undsatte migranterna med humanitärt stöd. Situationen löste sig till slut i mitten av november när de fick flytta till ett mottagningscenter. 

– Kriget 1974 hade allvarliga konsekvenser för de traditionella maronitiska byarna, berättar Selif Jean Sfeir, öns biskop för den maronitiska kyrkan och själv från Libanon. 

De fyra byar som fanns då är nu under den turkiska republikens kontroll, två av dem ligger i militärzoner. Bara byn Kormakitis är ännu bebodd.  

– Nu är vi omkring 10 000 maroniter på Cypern, men vi kommer bli 20 000, kanske fler. De som kommer från Libanon nu kommer att integreras och stärka vårt samfund, säger han. 

Han säger också att många av dem är välbeställda, kommer lagligt och snabbt får jobb. 

”Stilla natt” på arabiska

Varje onsdagskväll samlas en grupp cypriotiska maroniter i Nicosia för körrepetitioner. 

– Det är svårt. Vi startade 1999 men många har slutat sedan dess på grund av ålder eller av hälsoskäl, så vi kämpar för att hålla kören vid liv. Det är en fråga om att hålla våra traditioner levande, säger Marina Kristofi, som är ansvarig för körkommittén. 

Kören avslutar den sista versen av ”Stilla natt” när dirigenten Georgia Markou vänder sig mot de som sitter vid bordet bakom henne. 

– Var arabiskan okej? frågar hon.

– Lite lustig, men det lät bra, säger den unga mannen som sitter där. 

Maria och Georges är ett ungt par som nyligen kom hit från Hadet, en by utanför Beirut. 

– Det var katastrof. Maronitsamfundet var väldigt viktigt för oss, tack vare dem kunde jag hitta jobb, jag är fysioterapeut. Jag är med i kören nu också, berättar Maria. 

Dödlig båtresa från Turkiet

Även på den norra delen av ön finns en libanesisk grupp, även om den är mycket mindre än den på södra delen och mestadels inte kristen.  

En av dem är Denise Diab. Hon är förskollärare och har bott i norra Nicosia i fyra år, berättar hon. De flesta som bor i norr har cypriotiska förfäder och har rätt att ansöka om medborgarskap. 

– Min mormor bodde här redan före uppdelningen. Jag har rätt till medborgarskap på södra sidan också, men jag har inte kunnat få rätt papper, berättar hon. 

Nu är Denise medlem i en förening som försöker samla araber som bor på den norra delen av ön. De hjälper familjer ekonomiskt och ska hjälpa gruppen att bli representerade och sina rättigheter garanterade.

Hennes föräldrar kom hit från Libanon i höstas, men återvände redan i december. 

– Det är dyrt satt leva här, och de hade svårt med språket. Det blir det om man inte pratar turkiska. 

Resan till Cypern var svår för dem, berättar hon. De kom med båt över havet, från Mersin i Turkiet. 

– Det var en hemsk resa, stressig och pressad. De tvingades vänta två dagar ombord innan de ens kunde åka och de blev illa behandlade. En äldre man dog under resan.