En liten pojke ligger livlös på en strand med ansiktet i sanden. Det är treårige Alan Kurdi, ett av många syriska barn som försökt fly kriget och ta sig till Europa. Tre månader har gått sedan bilden spreds i medierna och fick såväl Sverige som Europa att börja tala om offren, om alla människor som flyr för att de inte har något annat val. Politiker pratade tårögt om att vi måste öppna våra gränser, och tiotusentals människor demonstrerade för att visa flyktingarna sitt stöd. Men sedan dess tycks bilden av Alan Kurdi ha bleknat. Nu handlar debatten snarare om hur vi ska få färre flyktingar att ta sig hit än om hur vi ska undvika döda barn på stränderna. Samtidigt tar fler än någonsin risken och flyr över Medelhavet. Under hösten har över 500 000 människor gjort den riskabla resan – fler än dubbelt så många som under hela 2014. Judith Sunderland, biträdande direktör för Europa- och Centralasienavdelningen på människorättsorganisationen Human Rights Watch, menar att världen måste sluta blunda för att människor faktiskt dör i Medelhavet.
– När det började komma fler och fler asylsökande in till EU ändrades problemformuleringen. De senaste månaderna har EU-ländernas regeringar talat om kris, om hur Europa ska klara det här, och då har människorna det faktiskt handlar om glömts bort. Hela debatten har vridits, med följden att de politiska besluten snarast försvårar för människor att ta sig in i Europa på ett säkert sätt, säger Judith Sunderland.
Många barn har drunknat
Totalt har drygt 3 500 människor dött eller försvunnit under flykten över Medelhavet i år. Hur många av dem som är barn är inte säkert, men enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är ungefär 20 procent av alla som tar sig över Medelhavet barn. Och bara sedan september har minst 100 av dem dött, menar Judith Sunderland.
– Siffrorna är lite osäkra, men det handlar om minst så många. I vissa fall har hela familjer drunknat, och då är det ingen som rapporterar att barnen saknas, säger hon.
Fortfarande kommer de allra flesta som flyr från Syrien till Grekland. Målet är att sedan ta sig vidare därifrån. Johan Mellström, en av grundarna till det sociala företaget Lighthouse Relief, har själv varit på Lesbos flera gånger de senaste månaderna, dit många av båtarna anländer. Här har det varit uppenbart att flykten över havet knappast har avstannat.
– Efter att vi kom hit i september ökade antalet människor som kommer i båtar hela tiden, allra mest var det kanske i oktober. I början fanns det inga organisationer här alls, men nu är mottagandet mer organiserat. Samtidigt är utmaningarna större nu. Det börjar bli kallt och många som kommer är nedkylda och behöver värme och torra kläder. De är ofta i väldigt dåligt skick, säger Johan Mellström.
”De har inget val”
Lighthouse relief har byggt upp ett eget läger på Lesbos, där 150 människor kan bo. De flesta stannar ett natt för att få sjukvård, vila upp sig, få mat och torra kläder, sedan vill de vidare så fort som möjligt. Men de senaste veckorna har stämningen bland flyktingarna förändrats. Hoppet att få stanna i Europa har minskat.
– Det märks tydligt. Människor hänger med i nyhetsrapporteringen och har koll på de politiska beslut som tas. När Sverige skärper sin migrationspolitik känner man till det. Men samtidigt har folk inget val. De kan inte stanna i Syrien, och har de tagit sig så här långt är det klart att de fortsätter, säger Johan Mellström.
Han tycker att EU och Sverige måste ta sitt ansvar och underlätta för människor att ta sig in istället för att stänga dem ute, och indirekt tvinga ut dem på haven. Det tycker Judith Sunderland också.
– Människor dör. EU och alla dess stater måste se till att det finns fler säkra vägar in i Europa. Det går inte att stänga ute människor när följden är att de riskerar att drunkna i Medelhavet.
