– Den 6 november räknade jag och mina kollegor till 95 kroppar i Ardamata. Det var män, kvinnor och barn. Bland dem fanns en 18 månader bebis, vi hittade den livlösa kroppen bredvid hans mamma och fyra andra kvinnor inne i en bostad, berättade en läkare som vårdat skadade i Darfur för Amnesty i november. 

Då som nu – tidigt 2000-tal och idag – är det en afrikansk ursprungsbefolkning i Darfur, masaliter, som är de främsta offren. Över 80 etniska minoriteter samsas i Sudan, och konflikten mellan icke-araber, olika stammar av ursprungsbefolkning, och arabiska milisgrupper är lång och blodig. Eftersom det under långa perioder saknas såväl elektricitet, telenät och internet är det sannolikt att vidden av brutaliteten mot befolkningen ännu är okänd. 

Även om de värsta, mest systematiska och blodiga, övergreppen rapporteras från Darfur – i regionshuvudstaden Al-Geneina och Ardamata – pågår inbördeskriget i hela Sudan. Inklusive i huvudstaden Khartoum.  FN har bekräftat att upp emot 15 000 människor har mördats i Al-Geneina. 

10 miljoner på flykt

Dagens ETC har tidigare rapporterat om bakgrunden till kriget. Väldigt kortfattat ligger det till så här: 2019 var det stora demokratiprotester i Sudan, folket hoppades på förändring och man lyckades avsätta diktatorn Omar al-Bashir: det var ett ögonblick av hopp. Men snabbt kvävdes protesterna, och det största misstaget var att militären fick behålla stora delar av makten. Sudan har sedan 2013 haft två parallella militärer: regeringsarmen Sudanese Armed Forces (SAF) och Rapid Support Forces (RSF). 

RSF grundades ur den så kallade Janjaweedmilisen – som låg bakom folkmordet i Darfur tidigt 2000-tal, på order av den förra diktatorn Omar al-Bashir. Det är nu åter RSF som ligger bakom övergreppen i Darfur. Medan regeringsarmén SAF attackerar från luften, för RSF ett brutalt gerillakrig på marken. 

Kriget i Sudan har lett till den just nu snabbast växande flyktingkatastrofen i världen, med över 10 miljoner människor på flykt, varav de allra flesta inom landet. Det har inte ens gått ett år sedan kriget startade. Många har även flytt till grannländerna Chad och Egypten. Men under 2023 ökade även antalet sudaneser som flyr vidare genom Libyen och över Medelhavet till Italien, något landets fascistiska premiärminister Georgia Meloni har noterat.

– Sudanesiska flyktingar stannar inte längre i Egypten utan reser vidare till Libyen och därifrån kommer de till oss, sa Meloni i februari, rapporterade Arab News. 

”Det var kaos”

32-åriga Abdullah är en lång och smal man med ett försiktigt leende och ledsna ögon. För två dagar sedan räddades han, tillsammans med omkring 80 andra personer, från en gummibåt i sjönöd på Medelhavet. Nu har han på sig samma kläder som alla andra flyktingar som han reste tillsammans med från Libyen: en glansig mörkblå träningsoverall med vita streck, två stycken, inte tre som Adidas. Abdullah kommer från Kabkabiya i norra Darfur. 

Den 23 april i fjol, exakt en vecka efter att inbördeskriget bröt ut, tog RSF kontroll över Kabkabiya. 

– Det var… kaos. Det var stora problem, de sköt, det var våldsamt, säger han. 

Abdullah står på däcket med de andra som räddades samma natt som han. I bakgrunden brummar motorn från Geo Barents, Läkare utan gränsers fartyg. Runt omkring honom sitter eller ligger människor från ett 15-tal olika länder i små grupper. Själv reser han tillsammans med några andra unga män, också de från Sudan. 

I gummibåtarna läcker det ofta ut bensin från utombordsmotorerna. När det blandas med det salta vattnet bli vätskan frätande. De flesta slänger kläderna de hade på sig när de räddas, och kliver av i Italien i matchande outfits och på sin höjd en liten påse eller väska. 

Sen börjar ett nytt liv i Europa. Eller: egentligen bara nästa steg på en lång resa mot ett normalt liv. För Abdullah är vägen dit extra lång. Han brukade inte vara ensam. 

– Jag vet inte vart min fru och mitt barn är. De tog min pappa, säger han. 

Krig överallt

Abdullah vet inte vart han är på väg, vilken slutdestinationen är. 

– Det spelar inte någon roll vart, bara vart som helst där det är säkert. Där det inte är krig. Det är inte bara i Darfur det är problem nu utan överallt i Sudan, det är inbördeskrig överallt i hela landet. 

Exakt vad som har hänt med hans fru och hans barn vet han inte. Men baserat på rapporterna som kommer från Darfur, låter Dagens ETC bli att fråga mer ingående om vad han tror kan ha hänt med dem, eller om han kommer att få se dem igen. Det syns att samtalsämnet gör ont. 

I Kufra på den libysk-sudanesiska gränsen har hundratusentals, upp emot en halv miljon, flyktingar från Sudan samlats. Den 7 februari förliste en båt med minst 40 flyktingar från Sudan, inklusive minst 13 personer från Darfur, efter att ha lämnat den tunisiska kusten. Human Rights Watch ger EU:s – enligt dem misslyckade – migrationspolitik skulden för skeppsbrottet. EU tar dock inte till sig av kritiken, utan fortsätter på det valda spåret. 

I förra veckan skrev EU och Egypten under ett nytt avtal om migrationskontroll, till ett värde av 7,4 miljarder euro. Italiens premiärminister Georgia Meloni var på plats, och nöjd: hennes förhoppning är att såväl sudaneser som andra flyktingar nu ska stanna på andra sidan havet.

Delad makt

Sudan har tidigare varit en stor mottagare av EU-pengar för att stoppa migranter. Det är delvis EU som – i sin iver att stoppa flyktingar – har utrustat parterna i inbördeskriget, enligt Sudan-experten Johan Brosché vid Uppsala universitet. Stödet har inte varit avgörande, men har bidragit till att öka parternas militära förmåga. 

– När Peter Eriksson (MP) var biståndsminister debatterade jag det här med honom. EU påstod att de kunde garantera att pengarna inte hamnade hos RSF. Men det var ju helt felaktigt. Det var omöjligt för EU att lämna sådana garantier. För om man ger pengar till en diktatur kan man inte kontrollera vilken del av diktaturen som pengarna går till. Det var väldigt naivt. Sedan avslutade man stödet, i och med utvecklingen i Sudan.

Johan Brosché menar även att det sannolikt låg i diktatorn Omar al-Bashirs intresse att inte ha en militär som är för enad eller stark: militärkupper är det vanligaste sättet som auktoritära ledare avsätts på. Att EU stöttar diktaturer för egen vinning är kortsiktigt, menar Brosché. Något utvecklingen i Sudan är ett tydligt exempel på.

– I en naiv ambition att minska antalet flyktingar som tar sig över Medelhavet så har man de senaste åren outsourcat sin yttre gränsbevakning till diktaturer. Men samtidigt har man – delvis på grund av detta – bidragit till en av de största flyktingkatastroferna vi har i världen just nu, med över 10 miljoner sudaneser på flykt.