Vi färdas längs med odlingarna och en gryende insikt uppstår, palmer planterar man inte om ens närvaro är tillfällig, eller ens riskerar att vara tillfällig. Eller om faran är stor att leva här, mitt i ”fiendeland”.
Många av de 34 bosättningarna i Jordandalen etablerades tidigt, flera var först militära posteringar. Fortfarande är det inte särskilt många israeler som bor i dem, högst 10 000.
Men det som slår en redan från början är att de tycks så permanenta, och så stora när man räknar in de odlade markerna. Titta på kartan. De blå områdena är bosättningar, deras odlingar och den mark de kontrollerar. Dessa sträcker sig nästan hela vägen längs dalens botten, längs Jordanfloden. Undantag finns på sina håll, där jordmånen är sämre. Men längs andra vägar, där dalgångarna ger plats för odlingar och höjderna lämpar sig väl för bevakade samhällen, har israeler övertagit jordar och marker.
På strategiska ställen ligger militärbaserna.
Det är lätt att se mönstret. Särskilt om man tar resten av kartbilden i beaktande. Hela Jordandalen, förutom Jeriko i söder och ett antal små palestinska byar i norr – minimala prickar på kartan, med sammanlagt cirka 25 000 invånare – är vitt, område C, under fullständig israelisk kontroll. Inom detta område, som täcker 94 procent av Jordandalen, får i princip – och den principen är hård – inga palestinier bo. Om de ändå bor där får de inte bygga någonting, inte borra en brunn, inte bygga ut skolan, inte bygga ett skjul för fåren.
De som inte lyder byggförbudet får order att flytta. Och de som bygger en damm för att samla regnvatten, eller försöker renovera en brunn i smyg får dem i regel förstörda.
För säkerhets skull och för att ”helt legalt” kunna motivera avhysningarna från område C, har 56 procent av ytan märkts som ”militär zon” och 20 procent som ”naturområde”. Bit för bit har sådana områden sedan kunnat överföras till närliggande bosättningar så att de kan expandera.
Visserligen behöver Israel stora militära övningsområden, men när man står i dalen och tittar sig omkring ser man många öde berg, kullar och dalar och undrar varför de cirka 3 000 beduiner och herdefamiljer som lever där i ett mindre antal dalsänkor, måste få sina hem demolerade när militärövningarna lika gärna kan ske på annat håll.
Eftersom Israel och Jordanien har ett mångårigt och stabilt fredsavtal pågår samtidigt en avminering i gränsområdet mot Jordanfloden. Där har nu flera nya bosättarodlingar startats. Det rimmar illa med säkerhetsargumentet, men skulle kunna passa argumenten för en fortsatt, långsiktig närvaro.
Nu undrar vän av ordning hur allt detta kan komma sig. Det beror på två saker: 1) Israel bryter mot Internationell lag och mot Genèvekonventionerna, som bland annat säger att en ockuperad befolkning inte får diskrimineras och att befolkning från den ockuperande makten inte får flyttas in. 2) Osloavtalen, som 1993 och 1995 slöts mellan Israel och palestinierna gav Israel rätten att helt kontrollera område C, som täcker 60 procent av Västbanken. Avsikten var att palestinierna steg för steg skulle ta kontrollen över sitt eget land. Först, direkt, i område A, sedan bit för bit i område B och inom fem år i hela landet. Men eftersom avtalet aldrig kom vidare cementerade det istället Israels absoluta kontroll över större delen av landet.
Israel hävdar samtidigt att man följer lagarna när man fattar beslut. Eftersom stora delar av Jordandalen var statlig mark under det ottomanska riket och det jordanska styret (som arrenderades ut eller traditionsmässigt nyttjades av lokalbefolkningen) kan Israel hävda att det nu ligger under den israeliska staten. Men även mark ägd av palestinier har många gånger konfiskerats. Ett sätt att göra det på är genom att försvåra nyttjandet av marken. Har marken sedan bedömts outnyttjad under tre år ger lagen rätt till förstatligande.
Avsikten, menar många bedömare, och uttrycker många israeliska militära och politiska ledare, är att införliva Jordandalen med Israel. Det skulle omöjliggöra skapandet av en livskraftig palestinsk stat. Även den senaste förhandlingsplanen, utmejslad av USA:s utrikesminister John Kerry, skulle ge Israel långsiktig kontroll över Jordandalen.
I maj 2011 förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen att ”Israel skulle aldrig gå med på att dra sig tillbaka från Jordandalen under något fredsavtal undertecknat med palestinierna.”
Och dagen före valet den 17 mars förra året förklarade Benjamin Netanyahu att någon palestinsk stat kommer han som premiärminister aldrig gå med på. Det var hans bestämda uppfattning, även om den hårda kritiken, främst från USA, sedan fick honom att försöka mildra uttalandet.
Det är den avsikten man tycker sig se, inse, när man reser genom Jordandalen där kullarna i väster lyser gröna, men där fåren och getterna inte får beta.
* Det ekumeniska följeslagarprogrammet samordnas av Kyrkans världsråd och kyrkor i flera länder ingår. Genom programmet reser följeslagare från hela världen till Palestina med syfte att genom sin ickevåldsliga närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
