Åklagarmyndigheten hävdar att de 43 ”normalistas” – lärarstudenter från Escuela Normal Rural de Ayotzinapa i delstaten Guerrero – bränts ihjäl i en gigantisk brasa, gjord av ett berg av bildäck, som hållits igång 14 timmar på en soptipp strax utanför staden Iguala. Det som blev kvar av kropparna kastades i en flod långt därifrån. En version så full av motsättningar och frågetecken att de anhöriga, och de flesta andra, inte tror på den. Resterna av de kroppar som hittats i floden är dessutom så förstörda att det tycks vara omöjligt att ta DNA-prov.

Innan åklagarens påstående att de 43 bränts hade polisen grävt upp ett halvt dussin massgravar med förmultnade kroppar som ännu inte identifierats i trakterna omkring Iguala. Rapporterna om gravarna gavs med ett oroande rutinmässigt tonfall, som vore det normalt att hitta anonyma massgravar i städernas utkanter.

60 000 mördade på tio år

Det fasansfulla är att massmord och massgravar har blivit något nästan normalt i Mexiko de senaste åren. För fyra år sedan dödades 16 ungdomar i Ciudad Juarez på en födelsedagsfest därför att de misstagits för att tillhöra en konkurrerande knarkkartell. Strax därpå hittades en massgrav i San Fernando i delstaten Tamaulipas, längre österut, med 72 döda. Veckorna som följde hittades ännu fler. Många av kropparna var styckade för att få plats. Andra hade frätts sönder i syra. Ett år senare i Monterrey dödades 52 människor när ett spelpalats, Casino Royal, sattes i brand mitt på dagen därför att ägarna inte skött betalningen av beskyddaravgift. För ett år sedan dödades alla de 17 medlemmarna i vallenatogruppen Kombo Kolombia därför att de spelat på en fest för en konkurrerande kartell. I oktober i år sköts 15 människor i Tlatlaya ihjäl av militären utan att de ens misstänktes för något brott.

Gerillan i Guerrero

De senaste tio åren har över 60 000 människor dödats och uppemot 30 000 har försvunnit – fler än i Chile och Argentina under åren av militärdiktatur.

Listan över bestialiska våldsdåd kan göras så lång att den blir tråkig. Men detaljerna om det hämningslösa våldet är så barbariska att de skrämmer till tystnad istället för att leda till protester och motstånd.

Blir det annorlunda den här gången?

När en normalt dämpad kommentator av den mexikanska verkligheten, som den konservative historikern Enrique Krauze, säger att de ursinniga protester som de 43:s försvinnande har gett upphov till, inte har skådats sedan 1968 – efter massakerna på de tre kulturernas torg, Tlatelolco, i Mexico City – så är det kanske ett hoppfullt tecken.

När jag läste Enrique Krauzes kommentar dök ett minne upp. Ett möte med en äldre man som hette don Orlando någon gång 1998 i en väglös by i närheten av den lilla staden Atoyac i bergen i Guerreros bakland, långt ifrån Acapulcos vita stränder. En bit därifrån, i Aguas Blancas, hade drygt tre år tidigare 17 bönder mördats i ett bakhåll organiserat av polisen. Poliserna lade vapen över de döda kropparna för att få det att se som att det var bönderna som varit angriparna.

Under en minnesceremoni på ettårsdagen av massakern framträdde ett hundratatal gerillamän i olivgröna uniformer och med avancerade vapen. De kallade sig för EPR – Ejercito Popular Revolucionario – en ny grupp som journalister i Mexico City behandlade med stor skepsis. En del trodde till och med att det var en provokation i syfte att misskreditera zapatisterna i Chiapas. När EPR senare splittrades och den grupp som fanns i Guerrero började kalla sig Ejercito Revolucionario Popular Insurgente, ERPI, ökade misstänksamheten ännu mer.

Sittandes på varsin stol i skuggan av ett väldigt avokadoträd utanför don Orlandos enkla hus, medan barn lekte på sandplanen framför, kommenterade jag lite ironiskt den nya gerillans plötsliga uppdykande. Don Orlando sköt tillbaka sin hatt och tittade länge på mig.

– Du tror inte på det, sa han och reste sig.

Han visade in mig i sitt sovrum där han drog fram en gammal väska han hade under sängen. Han letade upp nyckeln till hänglåset som var fäst på väskan och öppnade den. Där, under en vacker vit duk med röda broderier, låg en olivgrön uniform och under den en AK-47.

– Jag var med vid minnehögtiden i Aguas Blancas, sa don Orlando.

– Den här uniformen och det här vapnet fick jag då. Men jag har varit med i gerillan ända sedan Lucios tid.

Tradition av självförsvar

Lucio, Lucio Cabañas, är en levande legend i Guerreros bakland. Han var lärare och studerade, liksom de 43 försvunna, på Escuela Normal Rural de Ayotzinapa. Och liksom många andra som studerat där var han också politisk aktivist och organisatör. På 60-talet bildade han el Partido de los pobres (De fattigas parti) som i sin tur bildade ”las brigadas campesinas de ajusticiamineto” (bondebrigaderna för avrättningar). Lucio Cabañas dödades av militären 1974 i samband med la guerra sucia (det smutsiga kriget) som militären lanserat för att krossa de små gerillagrupper som växt upp efter massakern 1968 på de tre kulturernas torg. Under det kriget ”försvann” över 800 människor i Guerrero.

Sedan Luis Cabañas tid har det alltid funnits kärnor av gerillagrupper i Guerrero. Bildandet av EPR, och sedan ERPI, var – berättade don Orlando – resultat av en lång process där flera grupper gått samman. Själv hade han tillhört Partido revolucionario obrero clandestino union del pueblo (Det underjordiska revolutionära abetarpartiet folkets enhet). Men traditionen av motstånd gick långt bortanför de små väpnade grupperna med lite teatrala namn. Redan för 30 år sedan började det bildas självförsvarsgrupper och kommunala poliser som alternativ till de officiella poliskårerna i de isolerade bergsbyarna i Guerrero. Till en början var de obeväpnade.

Numera, när över hälften av kommunerna i Guerrero har någon form av självförvarsgrupper, är de beväpnade – de flesta med enkla jaktvapen, men några med avancerade moderna vapen. De flesta är fortfarande genuint folkliga med stor auktoritet hos befolkningen. Men i takt med knarkkartellerna frammarsch har några infiltrerats och tagits över.

Tidigare rörelse har slocknat

Guerrero är Mexikos fattigaste och våldsammaste delstat. Här odlas också 90 procent av den amapola som används för att göra heroin och en stor del av den marijuana som Mexiko exporterar. Här produceras därtill nästan allt guld i Mexiko. Två skäl till varför det alltid har funnits organiserad brottslighet i Guerrero.

Ett tredje skäl är borgmästarnas nästan totala maktfullkomlighet.

Medan Acapulco, vid kusten, lockade till sig Hollowoodstjärnor som gav Mexiko ett skimmer av glamour, så var Guerreros inland, ett isolerat och komplicerat landskap av skogar och berg och borgmästare som var som hövdingar, caciques, med närmast total makt, och som ofta styrde i allians med den organiserade brottsligheten. Precis som borgmästaren i Iguala, som nu anklagas för att vara hjärnan bakom bortrövandet av de 43.

Narkotikahandelns expansion och de stora kartellerna sönderfall i flera mindre som strider om territoriell kontroll har gjort situationen mer våldsam, och förvandlat Acapulco till världens tredje stad i antal mord per invånare, efter San Pedro Sula i Honduras och Caracas i Venezuela. Men, bortsett från Acapulcos förfall, är det ingen ny situation i Guerrero. Den har bara blivit tydligare.

Frågan nu är om reaktionen på de 43:s försvinnande kan bli början till en förändring.

Lätt blir det inte.

I Mexiko är det som om alla försök att förändra verkligheten drunknar i den mexikanska historiens mytologi, att dagens döda bara bidrar till att dölja gårdagens – och morgondagens.

De senaste 20 åren har Mexico levt igenom en rad omskakande händelser som alla väckt stora förhoppningar om förändringar, men som runnit ut i sanden.

Zapatisternas uppror i Chiapas för 20 år sedan väckte en enorm sympati. Jag var i Aguascalientes när det första stora mötet mellan zapatisterna och det civila samhället hölls och som upplevdes som det första steget i bygget en ny bred civil rörelse där zapatisterna utgjorde ryggraden. Det började bra, men det blev inget. Även om zapatisterna då och då fortfarande gör spektakulära framträdanden, så har de blivit ett marginellt fenomen inneslutet i sin egen värld.

När poeten Javier Sicilias son dödades av ett knarkgäng för några år sedan tog han initiativ till en rörelse mot våldet som fick ett massivt avstamp. Jag gick med i den första marschen i Mexico City – en gigantisk demonstration med hundratusentals människor som under nästan en hel dag gick genom staden mot torget El Zocalo. Marcherna fortsatte över hela landet, till och med i de farligaste delarna som Ciudad Juarez och Tamaulipas. Rörelsen finns fortfarande, men lever numera ett ganska marginellt liv. Inte heller den blev det alternativ och den samlande kraft som många hoppats på.

Deras skola – en värld för sig

Efter det förra valet uppstod rörelsen #soy132 som fick ett häpnadsväckande genomslag. Framför allt, men inte bara, bestod den av studenter som med originella och kreativa metoder tog kamp mot korruption, maktfullkomlighet och brist på rättvisa. Alla jag pratade med då i Mexiko sa att #soy132 var en rörelse av nytt slag. Den, om någon, hade kapacitet att väcka upp mexikanarna ur deras likgiltighet och rädsla.

Men också #soy132 rann ut i sanden eller kanske snarare in i den labyrint av myter om sig själv som Mexiko, bland allt annat, består av.

Nu hoppas många att den rörelse som börjar ta form utifrån ursinnet mot försvinnandet av de 43 lärarstudenterna ska bli den samlande rörelse för förändring som Mexiko väntat så länge på.

Att rörelsen föds i Guerrero är en garanti för dess uthållighet. Men samtidigt en begränsning.

Själva Escuela Normal Rural de Ayotzinapa, den skola där de 43 försvunna och där Lucio Cabañas studerade, är ett exempel på svårigheterna. Väggarna i skolan är täckta av stora muralmålningar med porträtt av Che Guevara, Lucio Cabañas och Lenin. Liksom många andra liknande skolor runt om i landet är Escuela Normal Rural de Ayotzinapa en värld för sig. Den definierar sig som socialistisk, men en socialism som mer manifesterar sig i kampformer än i politiska förslag.

När eleverna i skolan behöver en buss, så ”övertalar” de bussbolaget eller chauffören att låna ut den till dem. När de behöver mat ”övertalar” de affärsägare att donera den. När de behöver pengar tar de position vid motorvägarnas vägtullar och ”ber” – med ansiktena övertäckta och påkar i händerna – passagerarna i de passerande bilarna om bidrag.

I skolan går lärarplatserna i arv och lärarfackets viktigaste uppgift är att garantera dess makt över hur lärare tillsätts och att slå tillbaka alla former av utvärderingar. Bara för något år sedan var lärarna ute i en våldsam strejk som, liksom nu, ledde till att offentliga byggnader och partilokaler brändes och slogs sönder. Och att butiker av olika slag, som av bara farten, plundrades.

Precis som nu.

Spegelbild av fienden

De militanta och våldsamma kampformerna som eleverna på Ayotzinapa och lärarfacket använder kan nog ha en starkt sammanhållande effekt och skapa en känsla av makt som ger styrka.

Men samtidigt skrämmer de. De liknar en spegelbild av fienden. Istället för att locka till sig andra som också vill förändring, stöter de bort.

Det är långt ifrån första gången i Latinamerika som kampens former riskerar bli ett avgörande hinder för att uppnå kampens mål.

Men än är inte sista ordet sagt.

Vandringen mot helvetets centrum pågår fortfarande.