Det här är galet, minns Julia att hon tänkte. Tror verkligen Vladimir Putin och hans ­minioner att vi ryssar kommer att tolerera kriget mot vårt grannland? Att vi kommer jubla när våra söner, bröder, vänner och makar återvänder i zink? Har regimen inget lärt från Tjetjenien och Afghanistan?

Hon säger att det var så tydligt att fram­tiden stod på spel. Hennes egen. Rysslands.

Idag, ett år senare, säger hon:

– Förnuftet förlorade. Jag och så många andra missbedömde situationen, hur djupt regimen och propagandan satt sig i människorna här, att mentaliteten är att följa och inte ifrågasätta. Vi hade fel om Ryssland. Vi hade fel om allt.

”Det måste ha sitt pris”

Julia, som är anonymiserad för sin säkerhets skull, har under året som gått sett sina vänner från aktivistleden – ”säkert nio av tio” – fly Ryssland, och de som inte emigrerade när det stod klart att protesterna snabbt skulle ebba ut, försvann när Putin i höstas deklarerade sin avsikt att genomföra en mobilisering av hundratusentals unga män.

– Då blev det panik. En del hann jag säga farväl till, andra var plötsligt borta. Jag tror att vissa kanske tyckte att de svek oss som stannade.

Är det ett svek att lämna?

– Nej. Inte när du saknar hopp, och det finns som jag ser det inget hopp för Ryssland som det är nu. Kriget pågår för att vi vill ha kriget. Alltså vi som i den ryska befolkningen. Det handlar inte bara om propaganda och att Kreml manipulerar allmänheten. Kriget har väckt något riktigt mörkt. Många vill ge igen, många ser chansen för Ryssland att bli något större och starkare och mer respekterat.

Varför är det så?

– Det handlar ju om vår historia, om att ­vanliga ryssar alltid farit illa under olika typer av förtryck, politiskt och ekonomiskt. Men… Jag vet inte, det finns något så enfaldigt över att inte kunna se att regimen styr om detta behov av upprättelse till att handla om Ukraina och om relationen till västmakter. Jag känner bara förakt när jag hör någon upprepa att Nato och nazister skulle vilja utplåna Ryssland. Speciellt när det är unga, personer i min egen ålder. Jag vill skrika: Du är en simpel papegoja, har du tappat din hjärna!?

Kunde omvärlden ha reagerat på något annat sätt för att försvåra för Putin att få ryssar att ställa sig bakom anfallet mot Ukraina?

– Nej. Vad är alternativet när ett land våldtar ett annat land? Sanktionerna är rätt. Det är också rätt att skicka vapen till Ukraina. Det säger jag även om konsekvensen blir att ryssar dör av kulorna och granaterna. Rysslands befolkning är inte oskyldig. Den kanske inte väljer sitt styre i demokratiska val, men den väljer genom sin passivitet att låta Putin fortsätta. Sedan kan det finnas förklaringar, men ingenting ursäktar sveket mot våra ukrainska grannar. Det måste ha sitt pris.

Ska vi begära det, att ryssarna störtar regimen?

– Vem ska annars göra det? Ryssland kan aldrig sona sina brott i Ukraina förrän vi själva tar ansvar för vårt land.

Har ryssar kunskap om massakrerna och terrorbeskjutningen och våldtäkterna i Ukraina?

– Ja, det skulle jag säga. Även om allt sådant drunknar i propaganda om att nazismen har återuppstått och tvingar oss att försvara fosterlandet.

Men tror folk på detta absurda med nazismen?

– För många gör det.

Rädd att bli anmäld – av sin familj

Julia berättar om sin egen familj.

– Min mamma frågar om jag också är nazist. Min egen mor, kan du föreställa dig. Hon är ändå utbildad, hon har aldrig varit någon anhängare till Putin, men nu är det som om kriget gjort henne till en zombie. Det är förnedrande, både för henne och för mig. Hon tror att Ukraina styrs av blodtörstiga nazister, att Nato planerar att starta krig mot oss… Så mycket skitsnack! Jag orkar inte lyssna längre. Men hon orkar inte lyssna på mig heller.

Hur har det påverkat din familj?

– Jag bjuds in till färre söndagsmiddagar. Nej, men allvarligt, de – mina syskon också – betraktar mig som en förrädare, jag måste vara försiktig med vad jag säger till dem, det är inte otänkbart att de skulle få för sig att anmäla mig till polisen.

Men det finns inget kvar att anmäla, säger Julia. Hennes aktivism är lika död som protesterna. Hennes hopplöshet är överväldigande, även om hon fortsätter gå till sitt universitet och fika med kurskamraterna och dansa på klubb till solen går upp och taxin tar henne över floden och bort från stadens inre ringleder. Förströelse. Flykt.

– Jag är egentligen aldrig mig själv. Jag vågar inte, men mest orkar jag inte, det är inte värt mödan att göra något annat än spela med när folk börjar prata om sina planer och små bekymmer.

”Diktaturer äter sig själva”

Vad finns det för liv i Ryssland? undrar hon. Ryssland som gång på gång väljer vansinniga vägar och just nu rusar mot mer död på slagfältet, mot mindre syre för den som behöver något annat än kvävande likriktning? Julia är feminist, socialist, demokrat. Julia vill hänga ihop med världen, inte isoleras från den.

Varför har du inte lämnat landet?

– Jag har inget bra svar. Jag skulle kunna, jag har pengarna och kontakterna att starta på nytt i Georgien eller någon annanstans. Men jag är bunden till den här platsen, Ryssland är mitt land, trots allt. Jag vet att Ryssland behöver mig. Eller inte just mig, men människor som tänker som jag, så många som möjligt, som inte har förgiftats av regimen. Jag väntar mig inget mirakel, men jag har inte riktigt gett upp heller.

Du menar att det är ryssarnas ansvar att störta Putin, att välja en annan väg. Vad ­kommer att krävas för att det ska ske?

– Jag tror vi behöver omstart, något som skakar nationen i grunden och får alla att öppna ögonen för att presidenten är en gangster och mördare, omgiven av andra mördare. Ett uppvaknande. Ungefär som Tyskland efter 1945. Att tvingas erkänna inför varandra att den som inte gjorde motstånd är medbrottsling. Men ja, hur det ska ske… Tid, jag tror att det kommer krävas tid. Decennier i värsta fall. Jag är kanske en gammal gumma när det händer.

Du säger när och inte om.

– Diktaturer äter sig själva. Om inte min generation sveper bort dem, kommer nästa generation att vara klokare.